Refuseringen. del 2

Den andra refuseringen kommer också på en torsdag, men den här dagens stämning är annorlunda mot när den första refuseringen kom.
Jag sitter på ett hotellrum i Göteborg, är på kurs med jobbet, har just kommit tillbaka efter en dag av föreläsningar om sådant jag tycker är de mest intressanta områdena inom psykiatrin.
Jag har sovit en lång och ostörd natt i släta hotellakan. Från badrummet hörs vatten som forsar, jag håller på att tappa upp ett bad. Om min förra refusering kom i en dag som redan var som gjord för att vara en fond av besvikelse, är den här dagen som gjorde för att ta emot en sorg. Låta den sjunka undan i vattens hetta, kuddars fluff, hotellheltäckningsmatta under fötterna, rummets tystnad.

Det är en fin refusering, den här gången också. Den sortens refusering som är svår att få, den här gången också. Det står att jag har ett ”livligt och sprudlande språk, som man gärna vill dröja sig kvar i…”. Att jag visar att jag är ”kapabel att skriva fram en rik och komplex språkvärld.”
Det finns konkret feedback om just den här boken, till skillnad från den förra refuseringen. Jag publicerar den inte här, för det säger inte mycket om man inte läst boken, men det är välskriven och observant feedback jag tror att den stämmer. Hade jag kunnat se texten med en utomståendes ögon hade jag nog tyckt samma sak, och det känns betryggande.
Det finns en längtan i mig i att min text ska bli förstådd, och det är feedback som säger mig att det har den blivit.

På många sätt är det så likt den första refuseringen, men på alla sätt är känslan annorlunda.
Det formas av små detaljer. Skillnaden i miljö och sinnesstämning när jag tar emot beskedet. Det faktum att jag får något konkret att hänga upp mig på kring hur man har tänkt kring just det här manuset, att det både är något jag kan jobba vidare med och något som gör att jag kan förstå processen. Känslan av att min text har blivit sedd.
Det faktum att jag redan börjat smyga mig in i en annan idé. Att jag har en tanke om vart det där sprudlande språket kan ta vägen om den här boken inte blir. Att det här inte behöver vara det bästa jag har. Att det inte behöver vara det sista jag har.

Och så sjunker jag ned i hett badvatten, lyssnar på jazz, och tänker på fördelarna med att lära sig att ta hand om sina egna besvikelser.
Att kanske är det just genom att lära sig att trösta sig själv som man vågar göra sådant som riskerar att inte gå som man vill.
Att i förmågan till självtröst finns nyckeln till allt mod i världen.
Att det är något som gäller så mycket mer än att skriva böcker.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.