Valpkärlek

(Jag har inte skrivit på galet länge nu. mwäh.)

Valpkärlek
Han kastar mig i lera som om jag vore ett ögonblick. Det är roligt, de tenderar visst alltid att göra det, pojkarna. Som om jag bara vore galenskapen som passerar förbi under de hetsigaste vårnätterna och sedan rinner ut i sanden någon gång samtidigt som maj är över. Som om jag vore trasigheten man alla ska ha kommit ur i midsommar. Som om jag aldrig haft någon egen verklighet, bara dem.

  Åh pojkarna, jag säger: de vet så lite om livet. Åh, de små pojkarna, jag säger: en dag ska de vakna upp med tårar i ögonen och en brännande känsla i huden. Och först ska de inte förstå, även om de kanske anar. Först ska de undra och fundera och försöka förstå men de ska inte kunna för de är inte jag, de har inte samma intuitiva känsla för hur världen egentligen smakar när den håller på att gå under – och de ska inte begripa varför deras hud bränner och varför deras ögon rinner och varför de har den här tyngden över bröstet, som om det satt en rymdvarelse ovanpå dem, redo att kväva dem. De ska inte förstå, för pojkarna; de vet så lite om livet. Men jag ska veta. Allt de saknar är mig. Det som hade kunnat göra dem hela är jag, men jag är inte där. Jag har redan rest vidare på nya äventyr.
  … han kastar mig i lera som om jag vore ett ögonblick. Jag har smuts runt munnen och under huden. Jag berättar det för honom. Hela jag är smuts nu, säger jag (min röst är hes som man alltid blir hes om rösten när man börjat nå en slutlig galenskap), under huden och över den. I min mun och i mina ögon och i mina öron. Och som alla dumma pojkar tror han att det bara är leran. Som alla dumma pojkar tror han att det bara är leran han slänger mig i (som om jag vore ett ögonblick!) och givetvis måste jag skratta för smutsig, det har jag varit så länge nu.

  Min smuts under huden är han.

I frustration drar jag mina naglar längs med väggar så hårt att naglarna lossnar och mina fingertoppar blöder.

  Sedan drar jag mina fingrar över alla väggar och fönster i hela stan så att hans namn slutligen står i blod på varenda ledig centimeter klotteryta som existerar.
  På måndagen kommer klottersanerarna. De tittar på mitt blod.

  Och skrattar.