(A. En hattbärande person och följaktligen en av de mer sympatiska människorna på denna jord. Dessutom med oklanderlig musiksmak, förutom vissa delar, som att han inte uppskattar skitmusik lika mycket som jag.
Och så har han något inte ni har. Nämligen min roman. Mohahahahahahaha.)
Min roman. Ja. Jag vill ha svar nu. När som helst. Jag vet att jag kommer bryta ihop när jag blir refuserad, känna mig lidande och äta Ben&Jerrys och titta på L Word dagarna i ända. Men just nu undrar jag om det inte är bättre att jag INTE blir utgiven, trots allt, för annars kommer jag ju bryta ihop för att jag inte gör succé. För att inte räddningen kom, bara av att ett förlag ville ge ut min bok. För att jag fortfarande måste gå en utbildning, lära mig saker, tycka saker, träffa människor, gå upp ur sängen på morgnarna.
Fast för i helvete. Det där är bara bullshit. Min roman ska bli publicerad och blir det inte den här så blir det nästa eller nästa efter det. Inte för att jag ska bli världsberömd multimiljardär. Inte ens för att jag ska bli en c-kändis och åka runt och hålla föreläsningar på bibliotek runt hela Sverige och hata SJ (som de flesta svenska författare måste, i alla fall de som inte skriver rafflande lågkvalitetsdeckare), men för att det är ett första steg mot att ekonomiskt kunna motivera mitt skrivande. För att känna att någon annan kanske får ut något av den högst egoistiska handlingen det är att skapa en egen värld för att själv kunna andas lite lättare. Att slänga ner alla existensiella frågor man någonsin haft och allt mörker och all övertygelse om att världen är en värdelös, patetisk och äcklig plats, att slänga ner allt detta i en banal historia om besatthet och unga pojkar och feta flickor.
Jag presenterar sällan mitt skrivande som ett intresse. Det är inget intresse. Jag har skrivit sedan jag var fyra år gammal. Jag skriver inte för att det är roligt eller utvecklande eller nyttigt eller viktigt. Jag skriver.
Det är som att skrivandet är min familj, och alla andra intressen är som vänner. Familjen anstränger man sig inte för att hitta. (Innan man bildar en familj, men det är när man är äldre, det är en annan typ av situation.) Den bara råkar finnas där. Och i standardfallet, i mitt fall, råkar den vara ganska passande och ganska bra.
Skriva är bara något jag gör. Något som händer. Ibland när jag inte har skrivit på länge får vi någon uppgift i skolan, man ska skriva någon kort och obetydlig text, och jag sugs in i det, skriver överdramatiska sidor efter sidor. I religionsuppgifter eller franskläxor eller vad som helst. Och jag fascineras varje gång över att jag kan gå upp så totalt i det.
Idag, mina vänner, skriver jag labbrapporter. Det är också en form av konst.
No Comments