Den första gången jag läste Hej Nostradamus! av Douglas Coupland var jag fjorton. Jag hade köpt boken på rea på Ica Maxi när jag var med min familj och storhandlade. Jag visste inget om Douglas Coupland och att han populariserat generationsbeteckningen generation X och att det var titeln på hans debutroman.
Jag behövde en bok att läsa, jag hade haft en kort period då jag intresserade mig för Nostradamus profetior efter att jag fyndat en konspiratorisk loppisbok som handlade om dem, och jag tyckte om omslagets färger i blått och vitt. Jag såg inte vad det föreställde.
Jag kommer inte att visa er det svenska omslaget, eftersom det är en utbyggnad av det engelska där ovanför men istället för att bara ha gubben-som-ber-symbolen har det broderats ut med gubbar som springer från kulorna i en skolskjutning. Som om man tänkte att man måste visa på omslaget hur dramatisk boken var – och det är den inte, trots att den tar avstamp i en skolskjutning – men levde i en värld där hemskheter var så främmande att det inte gick att föreställa sig att ett sådant omslag skulle vara stötande.
Hej Nostradamus! är en roman i fyra delar, med en ny berättare i varje del. Berättarna har med varandra att göra, men de berättar inte om samma händelser – delarna utspelar sig mellan 1988 och 2003. Vi får läsa om sextonåriga Cheryl som dör i en skolskjutning, om hennes high school sweetheart Jasons liv elva år efter skjutningen, om Jasons sambo Heather ytterligare några år senare och slutligen om Jasons pappa. Livet händer, ringlar sig i märkliga riktningar och vändningar. De här människorna försöker hitta sin plats i det, under den tid de får.
Den fiktiva skolskjutning som inleder bokens händelser finns med som en katalysator till händelsförloppen, en händelse som rubbat livsbanorna som en planet som krockar med en annan, men det är inte bokens huvudhandling.
Det är en bok som är fylld av stora, dramatiska och spektakulära händelser – jag läste en recension på Goodreads som blev tokig på det, hur orealistiskt det är – men det här exceptionella är omgivet av en alldeles alldaglig och oerhört vardaglig realism. Coupland skriver fram ett slags superverklighet med sin blick för de små detaljerna i det vanliga livet, som gör att det orealistiska blir realistiskt för mig i den här bokens värld.
Den första gången jag läste ut Hej Nostradamus, då när jag var fjorton, hade jag just slutat ha oerhört ont och gryningsljus flödade in genom mitt fönster. Det var maj. På den tiden hade jag en mensvärk som var bortom den här världen, mycket lik hur det senare skulle bli att föda barn, och det finns något nästan transcendentalt i den sortens smärta. När den upphör är man mottaglig för intryck som om smärtan faktiskt varit en förlossning och man fött sig själv. Nyfödd stiger man ut och blinkar mot ljuset.
Jag har undrat om det är därför den här boken kröp rakt in i mig och blev en del av mig, trots att den innehåller så många saker jag annars inte tycker om. De fyra berättarperspektiven är stilistiskt oerhört lika. De är inte bara skrivna i jagform, utan skrivna så att själva skrivandet verkligen förankras i berättelsen – de är skrivna som brev och dagboksanteckningar.
Jag tycker att ett jagperspektiv ska präglas av personens egen röst, och att det blir ännu viktigare i en bok där själva uppbyggnaden är att det är olika perspektiv. Jag tycker inte om brev- och dagboksromaner som bara är vanligt berättande förklätt till något annat, jag tycker inte om när närvaron bryts genom att någon berättar om den fysiska processen av hur de sitter och skriver detta. Jag tycker inte om när man kursiverar ord och jag tycker inte om folk som är fyndiga i dialoger – jag tycker framförallt nordamerikansk dialog är överfylld av rappa replikskiften och fyndiga skämt som inte återspeglar hur karaktärerna är i övrigt.
Och trots det förlåter jag Hej Nostradamus! allt.
Vissa romaner är som kärlek.
Man möter den i ett svagt ögonblick och sedan är man inte intresserad av kravlistor eller att fundera kring bristerna.
Man omfamnar det man hittar.
Under några år, i mina sena tonår och i mitt tidiga vuxenliv, läste jag om den minst en gång per år.
Det här är en bok där det vanliga livet bereder väg för det större. Omsorgsfullheten i skildringen av de vardagliga detaljerna får mig att tro på extrema händelseförlopp på samma sätt som man tror på de skickligaste lögnarna för att de berättar sin lögn med samma obrydda neutralitet som man diskuterar om det blir köttfärssås eller tacos till middag. Den enkla stillsamheten får de filosofiska och religiösa inslagen i bokens teman att drabba mig som ett slag i magen, just för att de inte presenteras som stora tankar utan glider in mellan skiftarbete, en öl efter jobbet, en cigarett utanför en arbetsplats en kall och klar oktoberdag. Dialogerna flyter (förutom när karaktärerna är för fyndiga, som sagt), de rör sig så organiskt i samverkan med resten av texten.
Det är text om liv som är väldigt stort, som är väldigt litet, ni vet att jag är svag för det, ni vet att jag försöker skriva sådant.
Och när bokens sista del kommer – den som är skriven med en annan glödande galen intensitet än bokens övriga grå vardag, den som närmast slutar som en uppenbarelse, skapar det en alldeles särskild styrka.
Som gör att jag varje gång jag avslutar läsningen måste lägga mig ned och låta tårarna rinna.
Trots att jag varje gång, efter avslutad läsning, undrar om jag egentligen har läst en bra bok.
Boken finns att köpa på både svenska och engelska på Bokbörsen, och på engelska på Adlibris och Bokus.
Läs mer:
- Böcker som inspirerat mitt skrivande: Diva av Monika Fagerholm
- Böcker som inspirerat mitt skrivande: Fight Club av Chuck Palahniuk
- Böcker som inspirerat mitt skrivande: Maskrossång av Hilde Hagerup
Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
No Comments