Två och ett halvt år utan smartphone, och ett år med

Om det skulle varit ett vetenskapligt experiment hade det varit de sämsta tänkbara förutsättningarna. Omständigheterna runtomkring var alldeles för exceptionella.
De där två och ett halvt åren i mitt liv, ganska nyss, som jag inte hade någon smartphone, bara en sådan där gammal knapptelefon som man kan ringa och smsa med.

Det var i tiden mellan en separation och ett dödsfall, det var tiden från en pandemis dramatiska början tills dess sakta avklingande antiklimax-slut.
Jag var ensam med barnen på heltid. De var för små för att jag skulle vara hemifrån länge utan dem med gott samvete. Vårt liv utspelade sig inom tre kilometers radie. Tillvaron kunde inte bre ut sig, den vara essensen av vad jag ville ha och inget mer än så.
Den behövde vara trippelkoncentrerad tomatpuré, inte vattniga januaritomater som fraktas för länge och ändå är så dyra.

Livet var inte så stort, men det var innerligt.
Vinden och snålblåsten i ansiktet om morgonen på väg mot dagis väckte mig till liv. Långa somrar med fötterna i vattnet, att sitta på bryggan på någon badplats medan barnen plaskade, läsa en bok. En cappuccino på en bänk i en lekpark, doften av höstfukt och vårvind och dallrande sommarhetta, skriva i ett block.

Jag skrev färdigt en ny version av en roman jag skrivit tusen gånger, jag blev refuserad och skrev den igen. Studerade ryska på distans och barnen älskade tisdagskvällar när mamma hade språkkurs för då fick man ha extra skärmtid. Stod i mitt garage på en crosstrainer och tittade på teveserier. Bakade bröd och lagade soppor. Hade alltid min kamera på axeln, vart jag än rörde mig och de få gånger jag lämnade ön tog människor det som en kontaktsignal, främst män: så du är intresserad av att fotografera, rekommenderar du din kamera och jag sa nej, det är inget jag rekommenderar men det är den enda kamera jag har och visade upp min knapptelefon och sedan återgick jag till att läsa min bok.

Det är lättare att se med skärpa, i efterhand: det fanns inte ett enskilt val som gav mig denna säregna lilla livsvärld.
Det var ett antal val, som hade det gemensamt att andra trodde de försvårade mitt liv men allt jag kunde se var att det var det enklaste sättet för just mig att göra det på.

Det fanns så många sätt jag hade kunnat bli så trött. Det fanns så många sätt den tröttheten hade kunnat driva mig att fly från den verklighet som var min.
Jag ville inte ha möjligheten att scrolla mig bort från tillvaron, eftersom frestelsen skulle vara så stor och mina tidsmarginaler var så små. Därför hade jag ingen smartphone.
Jag ville ha en kropp som orkade allt för att då blev min hjärna lugn och jag sov som ett barn. Därför levde jag mitt lådcykel-utan-el-liv.

Jag upplevde att det här gjorde mitt liv enklare. Annars hade jag inte fortsatt.
Om det var livet utan smartphone som gjorde att jag läste, fotograferade, skrev?
Nej, det var ju jag. Men att vara utan tog mig till andra beteendemönster, drev in min hjärna i andra spår.

Sedan flyttade vi till Uppsala, och jag tänkte: jag flyttar inte till en ny stad, ett nytt liv, ett nytt sammanhang och blir en person som inte kan swisha och som man inte kan nå på messenger om jag inte är hemma vid datorn. Jag vill ha google maps och appen till kollektivtrafiken.
Allt jag ville var att vara så vanlig som möjligt och att göra vad jag skulle och ingenting annat än det.

Jag köpte en smartphone, jag laddade ner mina appar.
Strax därefter kom den stora sorgen in i vårt liv. Jag satt jämnt med telefonen om kvällarna och det var inte telefonens fel, det var sorgens, och allt jag ville var vad just den kunde innebära: jag ville vända mig bort, och fick det. Jag ville slippa för en stund, och jag fick det.

Vad var det bästa med att vara utan en smartphone?
Att det fick mig att befinna mig fullt ut i mitt liv, när det behövdes.
Vad var det bästa med att ha en smartphone igen?
Att kunna ägna mig åt verklighetsflykten, då när det behövdes. Men efter det: google maps och att ha koll på kollektivtrafiken, vad vänner skrev, öppettider. Och stegräknaren.

Det sämsta?
Att jag inte fotograferar med kameran längre. Men det går ju att ändra på.
Och att telefonen går fastna i, såklart.
Men livet är ett annat nu, med andra förutsättningar.

I vårt Uppsalaliv hade jag större nytta av telefonen, men också lättare att fastna i den. Kanske hade världen fler intryck jag ville dra mig undan ifrån. Kanske var livslogistiken mer komplicerad för mig där. Eller så var det för att jag inte hade de invanda mönstren, som här på Åland. Boken i väskan, tramptagen i benen, viljan att välja och kanske framförallt att välja bort.

Även om mer får plats nu.
Kanske dubbelkoncentrerat räcker.

Men vad blev slutsatsen, sensmoralen, vad blev min predikan om det rätta sättet att leva sitt liv?
Nej, det blev ju inget sådant.

Kanske möjligen detta:
under exceptionella omständigheter kan man behöva leva ett exceptionellt liv, och det kan innebära att välja bort sådant som för andra verkar självklart.
Och sedan kommer andra exceptionella omständigheter, andra slags exceptionella liv, för de exceptionella liven är olika på samma sätt som Tolstojs olyckliga familjer.
Kanske lever vissa av oss många exceptionella liv på en enda livstid.
Och man får möta dem som de kommer, med varsamma val för att kunna leva dem.

Läs mer:

• Sluta med smartphone – går det?
• Att leva utan smartphone: en uppdatering. 

Här hittar du alla inlägg i kategorin enklare liv och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.