Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Sluta med smartphone – går det?

Gammal nokiatelefon

Jag är mätt på kakor nu: att leva utan smartphone med smartphone

Jag har tvekat inför att skriva den här texten, för folk tar ofta saker så dogmatiskt och principiellt. Man slutar göra någonting och plötsligt är det en fråga om dygd och principer, man är tjejen som inte har någon smartphone och om man sedan bestämmer sig för att skaffa en igen reagerar folk på ett av två sätt: antingen nickar de förnumstigt och säger att det visste de väl hela tiden att det inte går, eller så blir de besvikna för att man inte har upprätthållit sitt ideal.

Men den här texten om att leva utan smartphone handlar inte om något alla borde göra eller hur folk borde leva. För mig har den här tiden, det här experimentet, det här beslutet eller vad man nu väljer att kalla det varit lika okomplicerat som att ibland vill man ha en kaka till kaffet, och ibland vill man inte det. Det senare betyder inte att man är en principiell kakmotståndare, eller tycker att ingen människa någonsin borde få äta kakor igen.
Det betyder bara att just nu är jag mätt, tack.

barn med gammal telefon

Det snurrar för fort, och för långsamt: varför jag slutade med smartphone

Och när min förra telefon en dag bestämde sig för att inte starta mer, då märkte jag att jag var mätt. Det var i början av mars. Några veckor senare skulle land efter land i Europa stänga ned på grund av det nya coronaviruset. Skolorna här skulle stänga, alla mina kurser i Sverige skulle bli inställda, barnens aktiviteter upphörde, och resten av våren domineras av helt andra saker än min telefon. Men det visste jag inte nu. Jag visste bara att jag gick med en naggande känsla av att livet snurrade för fort fast på ett alldeles för långsamt sätt. En kletig känsla av att hela tiden göra någonting litegrann, men utan att komma någonvart. Som när man sover så ytligt och oroligt att man inte riktigt vet om man sovit eller dagdrömt.

Det fanns många förklaringar till att det kändes så. Jag hade väldigt mycket att göra. Men jag anade också att problemet inte var att jag hade så mycket att göra, utan att jag inte vilade på sätt jag mådde bra av däremellan.
Och när den där telefonen lade av satt jag med den i handen, stirrade på den svarta skärmen och tänkte: men jag orkar inte. Jag vill ju inte ha det här. Varför ska jag betala en massa pengar för något jag inte vill ha?
Jag ville inte ha det lättillgängliga bara-scrolla-lite-och-titta-om-någon-sagt-något när hjärnan var för trött för att komma på en bättre idé. Ville inte ha de ständigt pågående halvkonversationerna utan fokus.
Ville få vara ifred när jag är ifred.

Svartvit kvinna pratar i telefon

“Men Swish då?”: går det att leva utan smartphone och hur löser man problemen det kan leda till?

Så jag fattade beslutet att inte köpa någon ny telefon. På många sätt var det enkelt, eftersom det var ett slags icke-beslut. Jag orkar inte köpa en ny telefon idag, men imorgon kanske jag får lust. Och i väntan på lusten, eller behovet, fanns en del praktiska omständigheter som behövde lösas.

Jag rotade fram en gammal knapptelefon. Knallorange. Går endast att ringa och skicka sms med. Det är viktigt för mig att ha en telefon med mig när jag är ute med barnen, ifall något skulle hända. Jag tror att jag inte hade blivit så trött på min smartphone till att börja med om jag inte hade haft det behovet. Då hade jag kanske bara lämnat den hemma.

Det här är några av anpassningarna jag behövde göra för att det skulle fungera rent praktiskt:

  • Jag bytte några chattappar till sådana som finns i desktopvariant (gick från Whatsapp till Telegram med några internetkompisar, till exempel). Fortsatte hålla kontakten med folk jag mest chattade med, men vid datorn istället, vid en given tidpunkt.
  •  Räkningar och ekonomiska ärenden skötte jag redan vid en given tidpunkt, inte lite hela tiden, vilket gjorde det lätt att börja göra det vid datorn.
  • Kalender har jag analogt, jag kör något slags variant av Bullet Journal, så inga anpassningar av det.
  •  Poddar: efter ett tag rotade jag fram en gammal iPod och började lyssna på podcasts som jag laddade ned och förde över. Lite meckigt kanske, men det fanns också ett lugn i att välja vilka podcasts jag skulle lyssna på närmaste tiden och inte ständigt veta att jag rastlöst kunde byta, och byta, och byta om det jag började lyssna på inte passade mig just då.
  • Musik: i början saknade jag att alltid lyssna på musik. Men efter ett tag började jag trivas med att inte göra det jämnt. Inte fundera om jag ska lyssna eller inte lyssna och vad jag ska lyssna på. Där jag bor är det oftast ganska tyst (förutom barnen…) så jag har inte så mycket ljud jag behöver stänga ute. Om jag skriver har jag oftast datorn och då har jag musik där. Om jag läser på typ café och vill ha det lite tystare brukar jag stoppa i hörselproppar.
  • “Men Swish då?”, vet jag att många tänker. Använde inte det förut eftersom det inte finns här. Numera finns en tjänst som heter Siirto som jag tror är motsvarande funktion, men även när jag hade smartphone hade aldrig kommit igång att använda den. Folk använder kontanter mer här än i Sverige, så på typ loppisar antar jag att jag skulle använda det, även om jag i ärlighetens namn inte minns senast jag loppisshoppade. Om jag äter ute med kompisar splittar vi ofta notan som mitt liv ser ut nu, eftersom det rör sig om folk med ungefär samma vanor och inkomstnivå. (Superviktigt att inte i alla lägen utgå från att folk kan splitta en nota, men det är ju ett helt annat inlägg).
  • Om jag ska hem till någon kollar jag vägen innan, skriver upp adressen och kollar på karta att jag förstår vägen, istället för att utgå från att jag ska kunna titta på en liten plupp på en skärm som visar var jag befinner mig hela tiden. Ni vet, som folk gjorde innan typ 2012…
  • Och om jag ska träffa någon försäkrar jag mig om att jag har deras telefonnummer, så jag kan ringa eller sms:a om jag blir sen, och säger att jag inte ser om de skickar något på Messenger utan ber dem höra av sig på telefon istället.
  • Jag har inte rest utan smartphone än, eftersom corona kom. Jag var på väg på flera kurser i Sverige under våren och då hade jag tänkt att jag skulle göra som punkten ovan – kolla vägen till ställen vid dator på hotellet, kanske skaffa en turistkarta, fråga folk vid behov. Men sedan mars har jag ju mest cyklat runt, runt runt inom tre kilometers radie så jag vet inte hur det kommer att funka än.

Jag hör fåglarna och sensommarvinden: Effekter av att vara utan smartphone

Varför göra något som kräver en massa anpassningar av livet? Tja, för att jag kände för det.
Men varför fortsätta? För att det ger mig något, och vad det ger mig överväger just nu vad det kostar.
Att inte ha smartphone har gett mig min läsning tillbaka. Jag läser som jag gjorde när jag var yngre. Jag läser… som folk använder sina smartphones. Alla de här småstunderna. När man står i en kö. På toaletten. På en parkbänk med en kopp kaffe i en lekpark när alla tre barnen leker och är nöjda samtidigt. Då drar jag inte fram min telefon, jag drar fram en bok. Jag räknar inte hur mycket jag läser, för jag känner inte det behovet, men det är nog minst en bok i veckan, ibland mer. Och i mitt läsande bottnar jag, i mitt läsande kommer hjärnan ned i varv, på ett helt annat sätt än vad den gjorde med telefonen.
Och i mitt läsande föds mitt skrivande.
Det bästa jag vet är ord, och bara det att jag fått orden tillbaka hade räckt som argument för mig att fortsätta med det här.

Men så är det annat också. Jag märker att jag uppfattar mer av allt omkring mig. Jag ser hur vackra molnformationerna är när jag ligger i sanden på stranden, för trött för att läsa och utan något slöare att distrahera min hjärna med, när jag blickar upp mot skyn och verkligen ser. Jag hör ljudet av fåglarna, hur det skiftar mellan vår och sommar och sensommar, för jag har inte ständigt musik i öronen. Jag hör ljudet av sensommarvinden – visst är det ett särskilt ljud? Jag minns plötsligt att det är något jag tänkt förut, och glömt bort, att vinden låter annorlunda i augusti än i april, är det mängden löv på träden, ett mjukare ljud?
Jag kan fokusera länge och intensivt på det jag vill få gjort. När det snurrar fort får det snurra och däremellan går det långsamt. Inget mer klet.
Det har varit en speciell vår, och allt beror knappast på att jag är utan den där telefonen, men jag står på något sätt stadigare, mer förankrad i min verklighet.
Och därför känner jag mig fortfarande inte så kaksugen.

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

 

Föregående

Söndagsplock vecka 31

Nästa

Fem

6 kommentarer

  1. déa

    har tänkt SÅ mycket på detta senaste åren & känner verkligen igen det du säger med att “Jag ville inte ha det lättillgängliga bara-scrolla-lite-och-titta-om-någon-sagt-något när hjärnan var för trött för att komma på en bättre idé”. var utan min smartphone i ca en månad i somras och mådde så bra, hade avsevärt mer tid, kände mig mycket mer uppmärksam på omvärlden & liksom bara mer … tillfreds (eller som du säger: “på något sätt stadigare, mer förankrad i min verklighet”). det enda som hindrar mig från att sluta använda den helt & hållet är egentligen att jag vill kunna lyssna på podcasts på tåget & att google maps är så himla praktiskt, men har avinstallerat de flesta appar, försöker låta bli att använda sociala medier mer än nödvändigt & lämna telefonen hemma så ofta som möjligt. vill dock helst skaffa typ en hemtelefon i stället & vill helst inte att mina framtida barn ska växa upp med smartphones, men det känns svårt eftersom de allra flesta verkar se det som en självklarhet som man inte riktigt ifrågasätter?

    • Så kul att du också funderat och att få höra dina tankar! Vi har ju hemtelefon också, älskar den, men det är ju definitivt inget som hör till vanligheterna. Det har gjort att åttaåringen inte behöver ha mobil än till exempel (som alla i hennes klass… :O), hon är stor nog att vara ensam hemma ibland och då kan hon ringa mig från hemtelefonen. Jag tror att ifrågasättandet kommer mer och mer, och att det handlar om att hitta sammanahng där man gemensamt kan bestämma lite riktlinjer. (hint: flytta till Åland så bygger vi en gemensam barnuppfostringssekt 🙂 ) . Men det ÄR en balans – jag har många saker jag kanske skulle vilja ifrågasätta gällande kost, rörelse, mobilvanor och tusen andra saker i det moderna samhället, och då väljer jag mina strider för jag förstår ju såklart också att man vill få vara som de andra och passa in.
      Naturligtvis är det förstås mer övertygande för barnen att säga “nu gäller ingen film eller platta” om jag själv itne ligger och scrollar på telefonen utan ligger och läser en bok. Så det egna valet övertygar ju.

  2. Alltså jag har så många gånger tänkt att det skulle vara intressant att prova vara utan smarttelefon en stund. Spännande att du faktiskt gjort det! 🙂

    • Kul att du tyckte det var intressant! som sagt, kanske inte för alla, och kanske inte hela tiden, men spännande som experiment i ett byte “mellan telefoner” till exempel?

  3. Precis vad jag ville läsa. Jag har inte aktivt tänkt att jag ska leta upp den här typen av text, men när jag kom in på din sida och såg rubriken klickade hjärnan JA!
    Jag har funderat en hel del på mitt användande av min smartphone. Jag har reflekterat över hur svårt jag har att läsa böcker, hur rastlösheten och distraktionerna poppar överallt när jag försöker landa i en sida text. Dock använder jag flera funktioner på mobilen som jag inte vet hur jag ersätter. En väldigt klurig grej är att det ibland är omöjligt att parkera här i Göteborg utan en app. Jag har 4 st parkeringsappar installerade! Vansinne, men kommer inte runt det.
    Jag tror jag hade behövt hamna i situationen precis som du. Nu jobbar jag med att själv styra mitt användande, avinstallera appar, lägga bort telefonen…
    Sitter och lyssnar på Kid Francescoli nu tack vare dig. Drunknar i musiken, var tvungen att spontandansa i köket framför min jättearga 2-åring. Kunde inte hejdas, hon fick vara arg då! 😀

    • ÅH så kul att du hittade Kid Francescoli! <3 Och ja, det där med apparna har jag reagerat på när jag och kollegan varit på kurs i Sverige som vi är titt som tätt (inte nu pga coronan). Vad hände liksom med gamla hederliga parkeringsautomater? Tycker det är konstigt att inte det appfria alternativet finns, förutsätter ju verkligen att man alltid ska ha telefonen med sig också om man ska kunna parkera. Men det kanske alla har iofs. Men rara åldringar som inte är supersugna på att ha tusen appar och smartphone då? Blir lite upprörd...

      Det går ju absolut att jobba med att styra användandet också. Har man möjlighet att lämna hemmet utan telefon tänker jag att det är en grej som kan underlätta. Eller om man har som regel att typ låsa in den så fort man kommer hem, bara ha den för väldigt specifika situationer. Men det är svårt...!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén