Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

why are you wearing that man suit?

Svartvit bild på skribenten i vit skjorta och jeans med kamera framför ansiktet. Sitter på en säng.

Jag bestämde mig för att klä ut mig till en mer välvårdad människa, jag kände att det var dags. Alla mina kläder var för stora, för små, för trasiga, för smutsiga med fläckar som inte gick bort trots diverse husmorstips och strategier.
Så jag tog mig an problemet som jag tar mig an alla problem: jag skapade ett system.

Jag har inget intresse för kläder, egentligen inte för konsumtion över huvud taget. En av de största friheter jag vet är att kunna gå genom en stad, ett köpcentrum, en affär och veta att inga lockpriser och inga skyltningar spelar någon roll eftersom jag aldrig kommer att köpa något. Som en populärtolkning av buddhismen: gör dig av med dina begär, och du är fri.
Men när jag åkte på kurs i tio dagar och fick tvätta kläderna i hotellbadkaret för att alla kläder jag äger inte var tillräckligt för att räcka den tiden, tänkte jag att ett visst – och kontrollerat – begär kanske ändå kan vara användbart.

Jag tänkte på ett avsnitt jag hörde av podden This American Life. Om blackjack. Om hur det är spelet där man kan vinna mot kasinot, om man bara lär sig rätt strategi, och håller sig till den.
Hur det där att huset alltid vinner gäller om man dras med i de snabba kickarna, men inte om man själv bara räknar korten och håller sig lugn.
Jag  bestämde mig för att  tillämpa samma strategi på konsumtion. Inte svepas iväg i Las-Vegas-glamouren och de blinkande ljusen, sitta nykter och noggrann och hålla mig till planen.

Jag skrev en lista på vilka plagg jag ville äga, enkla saker som funkar i alla lägen, som om året var 2006 och jag skrev av checklistan för den perfekta basgarderoben från Ebba von Sydows bok Ebbas stil. 
En vit skjorta. En svart skjorta. Ett par ljusa jeans. Ett par mörka jeans. En svart långärmad tröja. En svart kortärmad tröja. En svart kortärmad klänning, en svart långärmad klänning. En svart polotröja. En tjock tröja i någon annan färg jag tycker om.
Jag bestämde mig för att det var ett långsiktigt projekt, och satte en maxbudget per månad att hålla mig inom. För att inte riskeras att dra med i någon belöningskänslelängtande shoppingeufori.

Jag gick med i en välskött Facebookgrupp där folk säljer begagnade märkeskläder, för jag var så trött på att kläder jag köpte på kedjorna gick sönder, att så fort jag äntligen hittat plagg att trivas i var de trasiga och måste ändå ersättas. Ville prova om detta skulle hålla bättre.
Snabbt upptäckte jag att de begagnade märkeskläderna såldes till nästan motsvarande priser som nyköpskläderna på kedjorna. Många kläder var över huvud taget inte använda. Som en turist i en exotisk verklighet av konsumtion som intresse upptäckte jag den här världens egna språk. Jag lärde mig att priserna är bäst dagarna innan den 25:e och att NWT står för new with tags, alltså felköp man ångrar men inte lämnat tillbaka till butiken utan säljer vidare istället.

I ett flöde av fynd, kläder till en bråkdel av nypriset, kände jag för några sekunder ett begär väckas. En lust att frossa.
Påminde mig om varför jag njuter av att vara sparsam. Om längtan efter friheten när jag kontrollerar mina pengar, och mina pengar inte kontrollerar mig.
Det är ett privilegium att över huvud taget ha det valet. Det kräver att ekonomin för det basala redan finns, annars kommer det skriande behovet av ekonomiska medel oundvikligen kontrollera tillvaron, det är inte val utan faktum. Men jag har valet, och jag gör det.
Jag tänkte kasinot vinner inte, jag vinner och höll mig till strategin.

När jag hade köpt för min uppsatta månadsbudget hade jag avverkat halva min lista. Jag hade inte bråttom. Jag pausade Facebookgruppen från mitt flöde i 30 dagar för att inte matas med ett begär efter något jag inte planerat att köpa.

Inväntade leveranserna.
Öppnade paketen.
Provade kläderna.

De är precis vad jag har letat efter.

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

Föregående

kedjan, hoppet

Nästa

Söndagsplock vecka 45: Nanowrimo-special del 2

13 kommentarer

  1. Mikael Öhman

    M.a.o. Din strategi fungerar. Grattis!

  2. En mycket sund inställning, i min mening, till konsumtion i alla dess former! Själv har jag gått igenom olika faser: student, då föräldrar hjälper till med pengar, flytt utomlands, då loppisar var enda möjligheten till att överhuvudtaget få kläder på kroppen. Första jobbet efter vidare studier, frossa i allt för att sedan ju längre tiden går konsumera mindre och mindre och mindre…
    Jag har inget intresse i kläder heller, hel och ren som mormor sa, det räcker. Att se “vårdad” ut det är respekt nog för dem vi möter. Jag köper, när jag behöver, märkeskläder via en app som heter Vinted. Jag säljer även mina oanvända kläder på samma app för en spottstyver, det viktigaste är inte pengarna jag får, jag har också numera lyxen att kunna göra så, det är att kläderna används igen!
    Nu när vi har en lockdown igen kanske det är dags att rensa i garderoben igen…

    • Alltid så intressant med dessa glimtar från Frankrike. Praktiskt med app! Och bra lockdown-sysselsättning med rensning. Gjorde faktiskt huvuddelen av mina klädköp när jag jobbade hemifrån då jag satt i karantän efter min Sverigeresa, behövde göra något icke jobbrelaterat på lunchen för att känna att mitt liv inte bara bestod av att förbanna en laggande laptop när jag försökte läsa journaler vid köksbordet.

  3. Åsa

    Jag är ganska ointresserad av kläder men tycker om att sy och sticka kläder. Jag har så jävla mycket kläder…

    • Du får skapa symbios med någon som älskar kläder men hatar att sy och sticka dem? Dream team! (Och så avundsvärt att vara händig och trivas med handarbete (var på väg att skriva “handjobb” men det betyder väl nåt annat, hehe. Jag har många begåvningar men syslöjden minns jag som ett kaos, inte min starka sida med den typen av uppgifter).

  4. Jag älskar LWL-gruppen! Men jag tar med mig det du skriver här – att pausa aviseringarna för att undvika “ha-begäret”.

    • Tyckte också den var riktigt bra, hoppas inte jag framstod som direkt kritisk på något vis! Däremot väldigt främmande från min vanliga verklighet. Sedan kan man i ett större perspektiv fundera kring om all second hand-konsumtion är hållbar konsumtion, om den i första ledet bygger på kläder som köps för att inte användas och BLABLABLABLA, har sett den diskussionen om bla Poshmarket (tror jag det heter?) som har lite liknande koncept. Oavsett tycker jag ju att det är en otroligt välkurerad och välskött grupp, det gjorde det oerhört lätt för mig som totalt okunnig att känna att här kan jag köpa kvlaitetsgrejer utan att behöva förstå särskilt mycket, de här tjejerna verkar ha koll och jag litar på dem.
      Kan vara skönt för den egna ekonomin om inte annat att kunna ha frestelserna på paus!

      • Klara

        Jag håller med! Både om att gruppen är bra och om att det känns tveksamt att alltid rättfärdiga second hand-konsumtion om det bygger på överflöd från början. Var också helt chockad när jag gick med i gruppen och såg hur extremt mycket och dyrt vissa verkar shoppa? Inte minst dessa mängder NWT-plagg märkta med ”nypris: 7500, säljer nu för 2000”. En ny värld för mig.

        • Jag håller med er båda, Klara och Ulrika. Det chockar mig också – hur många det är som skapar oändliga trådar där hälften av plaggen kanske aldrig ens har blivit använda. Och jag upplevde samma sak som er i början när jag var med i gruppen. Det blev verkligen en reality check, på något sätt…

  5. åh uuuuuuunderbart inlägg.

    Jag har så svår att inte göra spontanköp. lägger verkligen skamfullt stor del av lönen på kläder. Men! har i och med denna månad börjat ett nytt projekt som jag hoppas kan bota impulsiviteten lite: nämligen att bara köpa ett plagg per månad. Låter säkert jättemycket för vissa men, jag får börja så i alla fall.

    Och då liksom lägga hela månaden på att noga välja, göra short-lists och liksom planera mer. kanske man man till och med göra en skiss för en årsplanering? jag hoppas detta kan bota mig. får alltid SÅ mycket skamkänslor när jag köpt något.

    • TACK <3 så svårt när man skriver ett sånt här inlägg tycker jag, innan jag publicerade blev jag liksom tveksam - "skrev jag just en halv roman om hur jag tänker när jag shoppar kläder på facebook??? kan detta verkligen ha ett allmänintresse?" typ. man balanserar på en så hårfin tråd mellan självupptagenhet och relaterbarhet.
      tycker det låter som en jätteklok plan ju! det är ju ingen tävling i att göra minst, och jag fattar att alla har sina grejer man går igång på som man kanske gör mer än man borde eller egentligen mår bra av. att få längta och känna att man själv styr känns som det viktiga här tänker jag, och det låter ju som att du styr om i den riktningen!

      • hehe börjar närma mig slutsatsen att ju mindre allmänintresse, desto mer intressant.
        alltså ju mindre objektivt, desto mer substans.

        alltså man vill BARA läsa om hur man tänker när man shoppar kläder på Facebook och absolut inte någon smart bokrecension.

        typ som när jag bara skrev torra bokrecensioner på min blogg i början. och nu bara skriver om killar jag gå på date med.

        jag vill liksom bara läsa det som inte hade kunnat vara skrivet av någon annan.
        ger det mening? (som vi säger här i danmark) 🙂 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén