Efteråt

Efteråt kommer tomheten. Jag hade glömt bort den.
Skriver klart en roman, har levt med berättelsen i en evighet. Bara den här skriv/redigeringsomgången har pågått sedan november. Ibland många timmar på en dag, lediga dagar avsatta bara för detta, ibland bara fem minuter om dagen. Men hela tiden närvarande.
Något att längta till, något att längta bort från. Att oroa sig över, att slingra sig igenom.
Jag har levt med Laura, och resten. Jag har suttit med snö och regn utanför köksfönstret och skrivit om julis obönhörliga hetta, jag har cyklat hem genom regnet och skrivit om den tryckande fuktiga värmen före åskan.

Sedan skriver jag de sista orden, skickar många många mail till testläsare, och kvar finns bara resten av mitt liv, som inte borde vara så bara.
Livet jag längtat efter, livet jag försakat, livet som väntat runt hörnet bara jag blir klar. Storstädningar och sandslott, kylskåpsrensingar och kärlek, havsvatten och hud.
Att sitta stilla, att sitta lugn, och låta de som är viktiga för en prata till punkt.

Ändå: tomheten. Som en kompass som gått sönder, nålen fladdrar utan riktning. Som när kroppen inte längre är gravid och man bara är sig själv igen, utan att bygga nytt liv för varje dag man lever.

Simmar i havet, dricker kaffe på stranden, läser dagstidningar. Promenerar i kvällen, sover oroligt om natten, läser facklitteratur. Springer om morgonen, äter croissanter till frukost, läser andras manus och skriver feedback.
Pratar, pratar, pratar. Lyssnar, lyssnar, lyssnar.
Sitter på balkongen, stirrar ut mot solnedgång i en tropiskt fuktig kväll, tankarna svåra att få fatt i, hjärnan fadd som avslagen läsk.

Tomheten.
Utan sorg, men också utan eufori.
Jag skrev en berättelse en gång, den levde i mig, nu fattas den mig.

Bestämmer mig för att skaffa mig andra riktningar. Köper en dymo och börjar märka upp varenda hylla i barnens garderober. Tunna långärmade. Tunna kortärmade. Tjocktröjor. Lilla Gubben euforisk, Lilla Gubben som älskar var sak på sin plats, regler och principer.
Letar teman för den nya bloggen jag ska bygga, när den här platsen så småningom stänger. Skaffar någon att öva finska med, så jag kan bli bättre på att prata.
Bestämmer mig för att utmana mig, skriva ett blogginlägg om dagen juni ut. Kanske har jag inte tillräckligt att säga. Kanske har jag det visst, det visar sig.
Allt för att inte börja med ett nytt stort skrivprojekt, för från det behöver jag också vila.
Men också vila kan få vara fylld med substans, bara av ett annat slag.

Småningom börjar mailen från de som läst rulla in.
Jag överraskas av hur väl min text landar. Hur många som verkar tycka om den, och hur mycket.
Att dessa människor jag levt med i mitt huvud börjar leva i någon annans. Att andra kan uppleva den här berättelsen jag skrev en gång, sugas in i den.

Lika obegripligt som när barnet som lämnat ens mage tom börjar utvecklas till en egen liten person.
Trots att man hela tiden vetat att det skulle ske står blir man ändå fullkomligt överväldigad.

Läs mer:

• ta det inte som en utmaning. Om att inte kunna sluta.
• Smältning. Om ord i bilbaksäten, i hotellrum, på färjor över havet.
• Vinbären, Mercedesen. Om skrivkonstanten.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.