att skriva

Glimtar, februari 2022

februari 21, 2022

Soluppgång i skogen

I nästan hela mitt liv, sedan jag var fyra år, har det varit orden som varit tillflykten.
De har lämnat mig, jag har lämnat dem, men det har aldrig funnits en plats av sådan återkommande sinnesfrid som texten, det har aldrig funnits något lika totalt uppslukande självklarhet som texten.

Skrivandet har stått pall för mig i tjugofem år, när jag har svajat långt bort från det har det väntat, jag har försökt kasta bort det och vägra för att jag inte stått ut med förväntningarna det föder. Det är som ett ständigt on-off-förhållande i teveserien som aldrig tar slut, man kan tröttna på att det är samma cykler om och om igen men när man återförenas och blundar och kysser varandra så skimrar det ändå, så kysser jag mitt skrivande, ögonblicken av hypnotiskt fokus när man glömmer varför man inte ville.

I februari ägnar jag mig åt att ta tillbaka mina ord, de som försvunnit för mig. Livet är inte lättare än vad det var i oktober, än vad det var i november, än i januari. Jag tar inte tillbaka mina ord för att det finns plats för dem, jag tar tillbaka dem för att jag måste göra plats för dem mitt i sådant som är svårt.
För att i tjugofem år har de varit tillflykten.
För att de alltid burit på en befrielse, även om vissa befrielser måste värkas fram.

I februari skapar jag något nytt och något gammalt. Projektet jag höll på med i höstas vittrade sönder, den här hösten tog det bara, jag sörjer det inte ens, ibland är saker inte starka nog för att hålla när det stormar, det är sådant man får märka med tiden. Jag går tillbaka till det skrivprojekt som funnits i många år för mig, som hållit genom graviditeter och flyttar mellan länder och byte av arbetsplatser och år av mognad och tusen refuseringar, det som alltid haft en kärna som brinner.
Det som jag alltid trott att jag skrivit det sista ordet på, det som alltid gått att väcka till liv igen.

Skriver nytt, skriver en fortsättning. Ni som läste sist vet var det slutade, ni var några som undrade varför berättelsen tog stopp just där. Och kanske hade ni rätt, kanske var det inte dit den skulle sträcka sig utan mycket längre.
Känslan påminner om när jag var tonåring och skrev Harry Potter-fan-fiction. Jag skriver om en värld jag kunnat utan och innan, jag tar den till helt nya situationer. Jag vet inte vad det kommer att bli, jag vågar inte säga att det kommer att bli. Men jag skapar en spellista som är en del av visionen kring den här textens stämningar, jag sätter pomodoro-timer här och där och dundrar fram i att skapa en värld, jag räknar mina ord. Jag gräver fram berättelser och blir häpen över vart mitt grävande tar mig. Jag är 10 000 ord in och ändå är det så skört, ändå tvekar jag att prata om det, för jag står inte stadigt i mina ord längre, har ingen aning om min riktning, och samtidigt berättar jag om det för jag tänker att det är viktigt att tala om skrivandet som just detta: tillflykten, lugnet, oasen, världar i huvudet att leva i så att världen man själv lever i bara är en av många. Oavsett vart i den verkliga världen det sedan tar en.

 

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+23

You Might Also Like

3 Comments

  • Reply Beata februari 24, 2022 at 3:37 e m

    Så likt de tankar jag själv brottas med i mitt skapande. Den yttre världen, som ger kritik, säger Nej osv. kan få en att tröttna på att skapa helt. Det har hänt mig i perioder. När trycket blivit för hårt. Ja, till och med när det varit positivt tryck har det blivit för mycket. Det där innersta skapandet är liksom inte menat att så hudlöst slängas ut i världen. Och så återkommer jag ändå till det, gång på gång, i bild och i text. Och varje gång jag får kontakt med mitt skapande igen känns det som att den saknade pusselbiten kommer tillbaka. Men jag lyckas tappa bort den varje år. Troligtvis för att det är så mycket annat som måste hinnas med i livet. Men det är svårt att balansera viljan att skapa för att det helt enkelt ger en själv väldigt mycket mening, med viljan att samtidigt nå ut, berätta någonting för en omvärld.

    0
  • Reply Böcker jag läste. februari 2022. - Nettelblad mars 6, 2022 at 12:20 e m

    […] februari försökte jag ta tillbaka mina ord. Jag började skriva mer, och jag började läsa mer. Det gick framåt, jag har sjunkit in i ett […]

    0
  • Reply Glimtar, mars 2022 - Nettelblad april 1, 2022 at 3:54 e m

    […] Glimtar, februari 2022. Klamra sig fast i sina ord. […]

    0
  • Leave a Reply