Nu är det officiellt helg.
Var lite försiktiga med er, folk tenderar att göra sig själva så redlösa om helgerna. Man kan studera det från sitt fönster om man bor i ett studentområde precis bredvid en gångväg. Det är fascinerande men stundtals alarmerande.

Mina helgplaner är: skriva klart ytterligare en novell till boken, ha min älskade niomånaders sötnos i famnen och läsa pekböcker för henne (det man hinner läsa innan de ska kastas iväg, plockas upp, undersökas på alla vis) och dricka många, långa koppar jasminte.

Det bådar gott.

En vän till mig, som också pluggar till läkare, sa det så fint, tycker jag.
Det hemska med vårt yrke, sa han, är att det är ett yrke utan utrymme för att misslyckas. Och ändå kommer det, oundvikligen, komma tillfällen då man misslyckas.

Det tänker jag på, mycket. Jag ville så gärna få rädda varenda patient jag ställs inför, ville så gärna bli den där superkvinnan som kommer rädda dem inte bara från sjukdomar utan egentligen för allt i livet som kan göra dem illa. För trots allt är det ju ett av kännetecknen, för livet menar jag. En massa lidande. Det finns en massa annat i det, också, men något av det bittra med att bli läkare är väl att i yrkeslivet är det ändå väldigt mycket lidande.

Jag försöker bota det genom att införa njutning i världen, genom att göra mig själv så glad jag bara kan. De glädjeämnen jag kan fylla livet med, ska jag banne mig fylla det med, som en revolution mot allv ärldens smärta.

 

Och idag är jag INTE stressad över skolan! Inte genom att leva i förnekelse, eller för att jag är okunnig, utan för att jag faktiskt känner att jag – typ – ligger i fas, vet det mesta jag ska och kanske till och med lite till. Framförallt med tanke på att jag trodde vi haft alla föreläsningar om hjärtat och skulle vara klara med allt nu, och sedan verkar det komma fler i nästa vecka. Hallelujah för att aldrig ha koll på schemat, med andra ord.

 

Inte ledsen panda idag, med andra ord. Firas med kamomillte, glädjeskutt och promenader i höstsolen.

Att inte vara höggravid när man läser läkarprogrammets tyngsta kurser… det är faktiskt att rekommendera.

 

Skrev klart ytterligare en av novellerna till boken nu. Den var så himla sorglig och jag ville bara krama huvudpersonen tvåtusen gånger och säga åt henne att hon är så himla bra.

 

Jag tror att skrivandet, förutom att vara en miljon andra saker, också är ett sätt att hantera det faktum att jag ibland bryr mig så mycket om alla människor och deras små vardagsbekymmer att det exploderar inuti mitt huvud och jag måste stänga av och göra det under kontrollerade former.

En novell i veckan, satsar jag på nu. Då är jag klar i början av november, i alla fall med råmaterialet. Sedan kan man ju putsa hur mycket man vill.

Den enda drog jag nyttjar är kaffe.
Jag dricker inte alkohol och har aldrig haft det som en vana.
Det är ett synnerligen medvetet val, både personligt och politiskt. Alla som dricker alkohol är med och främjar en kultur som genomsyras av det ständiga drickandet; en kultur där umgänge är avslaget, blasé utan de där magiska drinkarna. Alla som dricker kommer inte att bli alkoholister, men alla som dricker är med och bidrar till att även de som inte klarar av alkohol är med och gör det, för att det blir så omöjligt och socialt exkluderande om man inte är med och super skallen av sig.

Personliga skäl att inte dricka är ganska uppenbara för mig. Jag har många drag som skulle göra det lätt för mig att bli en alkoholist. (intensitet, allt-eller-inget-tänkande, spretigt känsloliv etc). Jag jagar såklart endorfinkickar, men jag väljer att få dem från sådant som inte skadar mig och folk omkring mig.

Har man barn blir det där ännu tydligare. I ännu lägre grad är det bara man själv som blir påverkad av hur man beter sig. Tittade idag på dessa fantastiska reklamfilmer (eller vad man nu ska kalla dem) på Facebook och blev så glad att jag redan gjort det val jag gjort om drickandet.

 

Sedan jag insåg att jag inte kan sluta skriva här, trots novellsamling och bebisar och annat som tar min tid, har jag ju börjat lägga upp bilder igen. Mina trognaste läsare känner säkert igen en del då jag nu mest återanvänder bildarkivet från 2008-2009, då jag tog allra mest bilder, men jag är sugen på att börja ta lite nya bilder igen. Har ni någon åsikt om bilder på bloggen? Är det något positivt?

I och för sig bryr jag mig finns risken att bilder läggs upp oavsett, eftersom den här bloggen eventuellt är mer ett altare till min egen självupptagenhet än något annat, men vi kan ju köra lite demokratur och låtsas att läsarna har något att tycka till om fast jag egentligen bestämmer allt.

 

En sak jag tycker kan vara så ruskigt svår, framförallt efter en lång fredag fylld av atheroskleros och EKG och obscena mängder kaffe, är att slappna av i de där små musklerna i nacken. Nacken och kanske ögonen och egentligen hela kroppen. Sedan kommer huvudvärken som ett brev på posten (fast egentligen inte alls, för brev på posten kommer visst inte fram alla gånger i det här landet längre, har jag märkt), men den kommer i alla fall, och jag ligger där på kvällen och är inte ett dugg slapp, inte i en enda kroppsdel alls utom möjligen min otränade mage.

Alltså söker jag tips. Hur katten slappnar man av, egentligen? Framförallt i de där jäkla nackmusklerna? De är inte mina vänner ikväll.

När jag lyssnar på samma låt flera timmar på repeat och läser om hur vektoranalys förklarar hur EKG-kurvan ter sig, då känner jag mig ungefär såhär.

I alla fall för några ögonblick, när jag tror att jag fattar precis, precis allt.

Sedan slutar vingarna att bära och jag drullar ned på marken igen.

Jag vet inte om alla gör det, bara att de in pratar om det.
Eller om det helt enkelt är jag som bara inte slutat vara ett barn. (Jag är ju trots allt fortfarande bara en tonåring).
Hursomhelst lekar jag lekar. Hela tiden. Det blir så mycket intressantare att leva då.

När jag är trött och ska handla saker i affärer, till exempel, typ köpa kaffe på skolan, brukar jag låtsas att jag är en stor filmstjärna och att jag är den som ska skäna personalen dagens stora upplevelse, lite av min strålglans och fantastiska karisma, så att de kommer hem efter jobbet helt starstruck och säger Och hon var så himla TREVLIG. verkligen girl next door, bara lite mer… magisk. Fast mindre än på filmduken, de är ju alltid det, stjärnorna.
Med den leken blir man alltid mycket trevligare. Man kan banne mig inte se sur ut mot kaffeförsäljerskorna när man är Marilyn Monroe, liksom.

När jag lagar mat med min dotter i barnstolen bredvid mig leker jag att hon är tv-tittare och jag är ett matlagningsprogram. Med ett leende och en blinkning mot kameran berättar jag för henne om det ultimata sättet att skära purjolök och alla anekdoter som någonsin kan associeras till mina fantastiska kulinariska skapelser. Hon är en utmärkt publik. Ibland applåderar hon, ibland skriker hon av lycka. (Jag tycker för övrigt att detta är beteenden som borde anammas av alla människor, mer).

När jag går till skolan i septemberssolsspraket lyssnar jag på Belle&Sebastian och indie-electronica och leker att jag är en indiefilm om någon mager high school-flicka med böckerna i famnen, luggen rakt ned i ögonen och med den olyckliga kärleken dundrande i bröstkorgen.

Och om kvällarna, när jag kommit hem från skolan och när bebisen somnat, då leker jag författare.
Det är som att leka en lek som handlar om att man leker, och jag börjar inse nu – lite trevande, som när man hittar tillbaka till ett ex man insett faktiskt är ens stora kärlek – att det är något av det bästa jag vet.

 

Citat ur en av novellerna jag skriver på.

”Din mammas bröst”, sa jag en gång till Johnny i tystnaden mellan min fjärde doughnut och min femte, ”får mig att tänka på fysik.”

      Han drog in luft, släppte sedan ut den med en suck. Hans feta mage dallrade. Ögonlocken fladdrade till en aning, som Johnnys ögonlock fladdrade till när världen överväldigade honom.

      ”Jag menar”, fortsatte jag, ”när hon skrattar, och de guppar upp och ner. Då tänker jag på pendelrörelser. Jag tänker, att om hon bara kunde skratta på precis rätt sätt skulle hennes bröst kunna gå upp och ner, upp och ner, för evigt.”

     Johnny slöt ögonen. Sedan skakade han på huvudet.

     ”D-du fattar inte… konceptet”, sa han. ”Pendelrörelserna funkar inte så.”

     Johnny var tre år äldre än jag. Om vi hade varit superhjältar tillsammans hade han superstyrka varit att han visste mycket, mycket mer än jag. Min styrka hade varit att jag aldrig gjorde människor illa, med flit.

     ”Ibland”, sa Johnny sedan, ”önskar jag att jag var född i en annan tid.” Han strök med fingertopparna över den trasiga bänken, den som alltid varit trasig. Den saknade ben; egentligen kunde man när man satt på den inte säga att man satt på en bänk. Man kunde bara säga att man satt på marken, med en träskiva som en gång varit en bänk mellan sig och det sensommarfuktiga gräset.

     Jag sa inget. Jag plockade upp en ny doughnut och låtsades som att min mage inte redan skrek mättnad.

”Men sen tänker jag…”, sa Johnny, blåste ut luft genom näsborrarna som en tjur som långsamt tappas på blod men inser alldeles för sent att den är på väg att dö, ”sedan tänker jag… jag tror i alla tider, att jag är född i otakt.”

      Det var en vänskap att dö för.