”Din mammas bröst”, sa jag en gång till Johnny i tystnaden mellan min fjärde doughnut och min femte, ”får mig att tänka på fysik.”
Han drog in luft, släppte sedan ut den med en suck. Hans feta mage dallrade. Ögonlocken fladdrade till en aning, som Johnnys ögonlock fladdrade till när världen överväldigade honom.
”Jag menar”, fortsatte jag, ”när hon skrattar, och de guppar upp och ner. Då tänker jag på pendelrörelser. Jag tänker, att om hon bara kunde skratta på precis rätt sätt skulle hennes bröst kunna gå upp och ner, upp och ner, för evigt.”
Johnny slöt ögonen. Sedan skakade han på huvudet.
”D-du fattar inte… konceptet”, sa han. ”Pendelrörelserna funkar inte så.”
Johnny var tre år äldre än jag. Om vi hade varit superhjältar tillsammans hade han superstyrka varit att han visste mycket, mycket mer än jag. Min styrka hade varit att jag aldrig gjorde människor illa, med flit.
”Ibland”, sa Johnny sedan, ”önskar jag att jag var född i en annan tid.” Han strök med fingertopparna över den trasiga bänken, den som alltid varit trasig. Den saknade ben; egentligen kunde man när man satt på den inte säga att man satt på en bänk. Man kunde bara säga att man satt på marken, med en träskiva som en gång varit en bänk mellan sig och det sensommarfuktiga gräset.
Jag sa inget. Jag plockade upp en ny doughnut och låtsades som att min mage inte redan skrek mättnad.
”Men sen tänker jag…”, sa Johnny, blåste ut luft genom näsborrarna som en tjur som långsamt tappas på blod men inser alldeles för sent att den är på väg att dö, ”sedan tänker jag… jag tror i alla tider, att jag är född i otakt.”
Det var en vänskap att dö för.
No Comments