Jag saknar, oväntat mycket, att skriva blogg. Det är trots allt en aktivitet som funnits med – ibland mer centralt, ibland i periferin, men trots allt med – de senaste sju åren. (Så många saker som har hänt de sju åren! Och ändå är det som om ingenting hade hänt; jag upplever att jag huvudsakligen är densamma, de grundläggande Ulrika-mekanismerna är konstanta även om de kan ta sig varierande uttryck).

Och ni är mellan 4 och 7 tappra unika personer som tar er in här varje dag, enligt min statistik. Det är ju charmerande.

Hur som helst, jag skriver ju på en novellsamling just nu, och den ska bli fantastiskt bra men först måste den bli fantastiskt klar. Den heter 10 sätt att hämnas på ett ex och handlar om, just, folk som hämnas på sina ex, i tio olika noveller. Men på väldigt olika sätt. Den handlar om lesbianer, hundhatare, konståkningsprinsessor och Gud. Den utspelar sig i Umeå, längs Route 66, i Tunisien, i Sovjet. (Och i Paradiset). Den är tragikomisk, komitragisk och alldeles alldeles underbar. Ni ska få läsa den sedan, jag lovar, jag kommer att tvinga er.

Men tills vidare gör just detta att jag får fortsätta vara tyst här. Alla lustar att skriva försöker jag kanalisera in i skönlitteratur, inte slöbloggande.

Ni får i alla fall en idolbild, också. Ett underbart författarporträtt där jag dricker snabbkaffe ur en barnmatsburk.

Lev väl.

Hej mina vänner, nu lägger jag ner det här ett tag. Återkommer när jag är på väg att bli publicerad författare och behöver använda bloggen för att bli årets it-girl och så vidare så mina böcker säljer bisarrt bra.

kyssar och kärlek.
/Ulrika

PS när jag läste en massa tjejtidningar, supermånga verkligen, någon gång 2005, då pratade de hela tiden om it-girls och jag fattade inte riktigt. Det var Paris Hilton och Misha Barton och massa folk som var it-girls och jag tänkte ”men vaddå, de är väl inte så himla bra på data?”
Sedan blev jag vuxen och förstod att det inte var informationsteknik som åsyftades.
DS

Den här sommaren skriver jag novellsamling. Helt enkelt för att det är lättare att fullborda under lång tid än en roman, som hela tiden kräver den intensiva närvaron. I alla fall för mig, när jag skriver böcker, måste liksom vara mitt inne i det för att inte tappa det.

Det ska bli sjukt bra noveller, såklart. Och det finns ett tema, en röd tråd som håller dem samman. Jag skriver inte novellsamlingar bara för att jag inte kan skriva romaner, för det kan jag ju. Min novellsamling ska vara sjukt fantastiskt bra, varje novell ett litet konstverk i sig.

Jag publicerar inte novellerna här för jag vill ju att ni ska köpa min bok sen, haha, alla trettio bloggläsarna! Då blir jag ju så rik.

Men om någon vill läsa några noveller och komma med synpunkter, tankar, konstruktiv kritik alternativt hyllningsrop, så är ni såklart varmt välkomna.

Här kommer ett citat ur novellen jag skriver på idag:

”Jag tyckte mycket om dokumentärer om brobyggen, men att skapa fungerande rutiner handlar om att välja, och att välja bort. Det man inte ger sig själv får man kompensera med något annat. Jag tyckte mycket om dokumentärer om brobyggen, men jag tyckte också mycket om pizza. Och så tyckte jag om blonda tjejer med keps som ser ut som fotomodeller och äter hamburgare med minimala munnar så att större delen av hamburgaren pressas ut längs sidorna och de får dressing över läppar och kinder och silkeshy. ”

Träningen går förresten super.

Är i Dalarna hos min pojkväns föräldrar. Äter underbara och bisarra mängder Brie-ost. Dricker kaffe i solen på altanen medan jag läser neuroanatomi. (Jag klarade tentan, men är inte nöjd med mina kunskaper. Mina patienter bad mig aldrig att vara höggravid och nyförlöst när jag studerade – jag tänker inte stå där och inte kunna hjälpa dem för att jag inte pluggade tillräckligt).
Vaknar om morgnarna med en dotter som plirar på mig och sedan kör igång och leker tittutlekar, som hon precis har lärt sig.

Springer med min pojkvän medan bebisen lämnas på passning. Upp och ner, upp och ner för backarna, och när jag svettig dunsar in i duschen vet jag att det här med träningen, det är så sjukt rätt och perfekt.

Den här bloggen är och förblir tråkig, dessa dagar. Mitt liv bjuder på lite för lite konflikt som man kan slänga ur sig, det är som en bok som fortsätter efter att historien tagit slut. Jag funderar på att lägga ner den då och då, men jag har svårt att avsluta saker.

Varför tror folk att man måste vara två med varsitt jobb på heltid för att kunna skaffa barn? I Sverige, med helt galna bidrag för bebisar?
Vad är det bebisarna behöver? Nappar med guld och diamant på? Sidenblöjor?

När jag hör på radion att de fattiga barnfamiljerna ökar tycker jag såklart att det låter fruktansvärt och hemskt. Sedan inser jag att vi är en av de fattiga barnfamiljerna, att vår dotter är ett av de fattiga barnen, och undrar vilka som finns gömda bakom den där statistiken egentligen. Kanske finns de som lever i riktig misär, det kan jag inte uttala mig om, jag vet bara att vi finns där, i statistiken, och vi är banne mig inte fattiga.
(Och nej, det säger jag inte av något slags stolthet, det säger jag i en ärlig förvåning – jag känner mig sjukt bortskämd med pengar, saker, mat, vad jag nu vill ha).

Sedan det här med två heltidstjänster, när barnen blir äldre, jag tänker att jag undrar vem som tar hand om barnen. Jo, visst, vi har dagis-skola-fritids, så för barnens del blir det väl rätt okej. Men jag tänker att det är tråkigt att skaffa barn och sedan inte hinna vara med dem.
Vi kommer antagligen ha vår bebis på dagis nästa vår eller kanske nästa höst, under ett och ett halvt år, för Barnafadern ska hinna slutföra sin utbildning så han är helt klar, ifall jag skulle bli sjuk eller liknande och inte kunna dra in pengar. Men utöver det är det en seriös diskussion ifall båda verkligen ska jobba när barnen är små. Ifall vi inte istället kan ha en hemmaman som tar hand om klanen vi planerar att bygga.

För barnens skull, och för relationens skull. För att öka möjligheten att den tid vi får tillsammans när jag börjar jobba inte bara är disk och matlagning och panikstress för att hinna hämta barnen från dagis.

Vissa säger ju att det är kvinnofälla, det där, förresten, med att någon är hemmafru eller hemmaman. Eftersom det oftast är kvinnorna som gör det, och sedan får de ingen pension och inga karriärsfördelar om det tar slut och så blir de ekonomiskt beroende av sin man.

Om det säger jag: skriv ett kontrakt! Det ska vi göra, om vi gör allvar i planerna. Om min pojkvän skulle tillbringa flera år hemma med barnen, kommer jag, juridiskt bindande, ha lovat honom ekonomisk ersättning, ett slags försörjningsstöd kan man säga, om det tar slut mellan oss. Han kommer att ha gjort en insats för vår familj och för det ska han belönas.
Inte fastna i hemmafrufällan.

Som sagt, träningen är ett av sommarens stora projekt. Jag behöver den (mycket mer än vad den behöver mig) och jag behöver den för resten av mitt liv. Vi snackar inte komma i form till varken beach 2012 eller 13. Vi snackar bara en Ulrika som vill vara frisk och glad och ge en kropp vad den behöver. Jag har vardagsmotionen in i ryggmärgen, nu ska jag nöta in träningspass varje vecka. Målen är inte extravaganta. Träningen är ett mycket trevligt medel, men just bara ett medel, inget mål i sig. Ett medel för att orka med annat. Ett medel för att få vara frisk och leva längre. Förivsso också ett medel för att bli extra snygg, men det är ju en rätt perifer detalj.
Funktion är grejen. Jag är en sjukt funktionsinriktad person.

Upplägget är till att börja med 3-4 träningstillfällen per vecka, beroende på hur utmattad jag blev av den senaste träningen, och så kör jag så under sommaren. Varvar styrka (framförallt magmuskler, de är ju lite försvunna efter graviditeten, och så armmuskler eftersom jag har en elvakilosbebis att bära runt på) med löpning och zumba och spinning och simning och vad det nu kan finnas för galna grejer. Det är inte noga vad. Jag kvantifierar inte extremt mycket. Lite kvantifiering, såklart, för att det ska bli skoj. Jag kan stå i plankan max en minut och jag vill klara fem. Jag springer inte så himla fort när jag springer, jag vill springa snabbare. (Vill inte erkänna tiden det tar mig för saker). Men mest handlar det om att få in det. Vanan. Grunden.

Är man grundmurat tränad när terminen börjar, tänker jag, så kanske man klarar patologikursen utan att säcka ihop totalt genom att liksom bara underhålla det. Nu bygger jag upp huset, på terminen blir det mer att måla om och städa lite då och då. Träning två gånger i veckan under terminer är målet, i värsta fall bara en. Det är inte absolut, det är inte så att allt går under av en vecka utan träning, men jag vill verkligen att nästa sommar, då ska jag tänka tillbaka på det här målet, om långsiktig träning, och upptäcka att jag har använt mitt gymkort och mina träningsböcker väl, att jag fortfarande har en vana av att röra på mig med mer intensiva motionspass de flesta veckor i alla fall, att jag känner mig stark i kroppen och att jag kan panikspringa till bussar jag alltid är försenad till utan att bli alltför ansträngd.

Träning är den magiska grejen, och jag tror att ni har hört det alltför många gånger, mina läsare, men ändå blir det alltid uppskjutet till senare. Jag vill därför, med detta anförande, uppmana er att joina mig i det här och ge era kroppar det där de behöver. Inte för att bli snygga(re), inte för att bli bäst, inte för att ni ska äta en massa glass hela sommaren, utan bara för att ni kommer må så bra av det och orka så mycket mer av allt det där roliga ni ska ha för er. Lägg det på en extremlåg nivå om ni så vill. Jogga fem minuter om dagen till en låt ni gillar i en vecka, jogga tio minuter om dagen nästa vecka till två låtar ni gillar och fortsätt så tills det blir längre pass, men inte varje dag. Eller om jogga ta emot så gå tills ni blir svettiga, ombytta, några gånger i veckan. Eller gå och simma. Simma är bäst. Poolen och omklädningsrummen (om man är kvinna i alla fall) är fyllda av tanter, underbara galna tanter som berättar de märkligaste historier och som inte bryr sig ett skit om hur de ser ut, annat än att möjligen vilja ha chica knallrosa badmössor.

Skriv en lista med belöningar ni ska få varje träningspass. Njut av att komma på saker ni förtjänar att få när ni har varit så duktiga.
Typ så. Det ska jag göra. Det har gått bra med det där den här veckan. Det är så skönt att vara igång igen och det är därför jag försöker frälsa er allihopa, för ni förtjänar det.

Jag menar, ni läser ju världens bästa blogg, så ni måste helt enkelt vara eminenta människor allihopa.

Nu är det sommarlov, mina vänner, sommarlov!
Och jag tror nog jag klarade min tenta faktiskt. Trots att jag latat mig som bara den sedan sist.

Sommar, alltså. Och mammaledighet. Det är planen. Jag är en mamma som ska vara lite ledig. Sedan i augusti blir det kliniskt utbyte via en internationell läkarstudentsorganisation; jag far till Åbo och får hänga med två veckor på internmedicin. Det ska bli spännande och fantastiskt även om jag är sjukt nervös för jag känner mig så okunnig och liten. Det är just därför jag åker. För att man ska göra fantastiska saker man är rädd för och sedan känna sig sjukt stolt. (Och överraskad, över att det inte var så farligt. För väldigt sällan är det ju så farligt).

Och så ska jag börja träna igen i sommar. Vardagsmotionens mästare är jag redan – när vi har lektioner på nionde våningen på sjukhuset går jag alla trappor upp. När jag kör tentaplugg sitter jag i 45 minuter, sedan gör jag upphopp och joggar runt i lägenheten fem minuter och så sätter jag mig och pluggar igen. Men jag vill ha riktig träning, 2-3 gånger i veckan, vad som helst egentligen, simning eller en springtur eller afrodans. Utan träning blir jag som ett vilt litet djur med depressions- och aggressionsproblem. Med träning blir jag bäst. Igår sprang jag 7-8 kilometer, egentligen som ett misstag för jag trodde inte att jag skulle klara den rundan. Nu är jag hög och beroende igen och vill bara ha mer, helst så snart det bara går.