Funny games

Jag vet inte om alla gör det, bara att de in pratar om det.
Eller om det helt enkelt är jag som bara inte slutat vara ett barn. (Jag är ju trots allt fortfarande bara en tonåring).
Hursomhelst lekar jag lekar. Hela tiden. Det blir så mycket intressantare att leva då.

När jag är trött och ska handla saker i affärer, till exempel, typ köpa kaffe på skolan, brukar jag låtsas att jag är en stor filmstjärna och att jag är den som ska skäna personalen dagens stora upplevelse, lite av min strålglans och fantastiska karisma, så att de kommer hem efter jobbet helt starstruck och säger Och hon var så himla TREVLIG. verkligen girl next door, bara lite mer… magisk. Fast mindre än på filmduken, de är ju alltid det, stjärnorna.
Med den leken blir man alltid mycket trevligare. Man kan banne mig inte se sur ut mot kaffeförsäljerskorna när man är Marilyn Monroe, liksom.

När jag lagar mat med min dotter i barnstolen bredvid mig leker jag att hon är tv-tittare och jag är ett matlagningsprogram. Med ett leende och en blinkning mot kameran berättar jag för henne om det ultimata sättet att skära purjolök och alla anekdoter som någonsin kan associeras till mina fantastiska kulinariska skapelser. Hon är en utmärkt publik. Ibland applåderar hon, ibland skriker hon av lycka. (Jag tycker för övrigt att detta är beteenden som borde anammas av alla människor, mer).

När jag går till skolan i septemberssolsspraket lyssnar jag på Belle&Sebastian och indie-electronica och leker att jag är en indiefilm om någon mager high school-flicka med böckerna i famnen, luggen rakt ned i ögonen och med den olyckliga kärleken dundrande i bröstkorgen.

Och om kvällarna, när jag kommit hem från skolan och när bebisen somnat, då leker jag författare.
Det är som att leka en lek som handlar om att man leker, och jag börjar inse nu – lite trevande, som när man hittar tillbaka till ett ex man insett faktiskt är ens stora kärlek – att det är något av det bästa jag vet.