Så nu har jag precis satt igång med att läsa igenom romanen jag skrev tidigare i somras, för att kunna göra någon hyfsad uppfräschning/redigering av den och skicka in till förlag innan skolan börjar. Något säger mig att Organens struktur och funktion 30 hp + språkstudier + min fantastiska bebis som gottar sig rund och glad inne i magen inte kommer att lämna en massa fritid fram till nästa sommar att sitta och redigera romaner. Hade det inte varit för dottern hade jag ju kunnat ägna jullovet och det, men jag tror inte att jag som nyförlöst (eller är det bebisen som förlöses? men nej, det är väl kvinnan man förlöser?) kommer att ha litterära ambitioner som mitt huvudfokus.
Det är svårt, med redigering. Och roman. Jag vet att den är bra, på många ställen, stundtals riktigt bra, och intressant, och framförallt, det jag ständigt tröstar mig med: jag har läst så otroligt många böcker, utgivna, i någon mening färdiga, utgivna på stora förlag till och med, som är så mycket sämre.
Men perfektionisten i mig står inte ut för allting i den är inte fantastiskt och det påminner också så mycket om mig själv, jag skriver så typiskt Ulrikiskt, att det blir som att höra sin röst inspelad på band. Mycket obehagligt.
Och sedan vet jag att den enda som kan göra något åt den där obehagskänslan är jag, den enda som kan se till att det blir en färdig bok av det är jag, och hela tiden måste jag peppa mig själv till det för inte komme rnågon annan att se till att göra det.
No Comments