Kastade mig ju in i mitt romanprojekt igen i november. Det som jag skickade in till förlag i somras, fick en personlig refusering som gav mig insikter och fick något att klicka till. Som det måste vara om man ägnar sig åt att inreda, inte skriva böcker, och plötsligt ser att det är den där stora soffan i vardagsrummet som måste ut, en vägg som måste rivas, och ja alla väggar måste få nya tapeter också.
Ändrade strukturen för hela bokens mittendel, skrev den på nytt. Oj, är det inte mycket jobb, sa någon.
Det är det absolut, men det blir bättre. Det blir bra. De svåra redigeringsändringarna är inte de som kräver tid och engagemang, det är de som kräver tid och engagemang utan att jag är säker på att jag gör det bättre.
Så i november skrev jag nya scener, till slut skrev jag 35 000 ord, sedan var jag tvungen att sluta. Att skriva så intensivt under en period gör något med mig. Det handlar inte om tiden som krävs, jag är expert på att lägga tid på målinriktade projekt, på att skapa en vision som brinner så starkt inom mig att jag går på där andra skulle slutat och att det inte spelar någon roll att ingen annan kan se målet med samma klarhet.
Men att se alla dessa scener, gräva fram dem ur sitt inre, det kräver att bryta ned en barriär och bli lite hudlös. Man brukar säga om för tidigt födda barn att de ska vara i så stimulansfria miljöer som vanligt för att deras hjärnor inte är mogna för alla intryck, och så känns det att röra sig i världen när jag är i en sådan intensiv skrivperiod. Som att mina sinnens filter är avstängt, allt går in.
Det går inte att hålla i det där alltför länge, så jag behövde en paus, och jag tog den.
Idag, den första dagen av min planerade julledighet och inte den startsträcka av karantänssittande med barn som föregick den, bestämde jag mig för att pausen var slut. Det är dags att galoppera sig fram till slutet av det här utkastet så att jag har något att redigera istället för att skriva nytt.
Och så skrev jag 6000 ord.
Allt är igång igen, som jag hade kunnat uttrycka det om min roman var Victor Schantz och jag var Saga i Alltings början av Karolina Ramqvist. Och kanske finns det likheter i det där, trots allt har jag levt med den här berättelsen lika länge som den bokens huvudperson lever med sin destruktiva kärlek som hela tiden ligger i bakgrunden när allt annat händer. Och kanske är skrivandet samma sorts besatthet som en kärlek, överväldigande och tidskrävande men också något som förser en med en riktning.
Med kontur, och struktur i en samtid som flimrar.
No Comments