att skriva

Granater under huden

april 17, 2009

text

Män tyckte om Julie för att hon hade så mjuka läppar men stora ögon. Det var så bra för då behövde de aldrig känna sig skyldiga när de begravde sig i hennes hallonläppar för hon var ju i alla fall flickan med de sorgsna ögonen och då kanske det var de som skulle bli hennes räddning. Män tyckte om att tro att de skulle bli hennes räddning. Hon tyckte också om att tro det, fast hon visste att det aldrig skulle hände. Julie tyckte om att tro på sådant som aldrig hände. När hon var liten fortsatte hon att tro på att jultomten skulle komma också till hennes hus någon gång. Nuförtiden trodde hon på Gud. I alla fall när hon blundade.

  I kväll hette han något på J men hon mindes inte vad för hon hade valt vodka när han ville bjuda henne på något – och han skrattade, som männen alltid skrattade, över att flickan med de sorgsna ögonen inte valde något fruktigare, sötare och femininare – och hon hade inte ätit något tidigare på dagen och världen snurrade lite som alla de karuseller hon aldrig besökt. Men J. hade stora händer och mörka ögon. När han talade var det långsamt, som att varje ord faktiskt hade någon betydelse. Det var länge sedan Julie trodde på att orden hade någon betydelse. Vissa saker lyckas man till slut inte tro på längre, oavsett hur desperat man är.

­- Du ser sorgsen ut, min vän, sa J. Varför är du det?

Varje ord tydligt artikulerat. Huvudet på sned, som hos ett förvuxet barn. Kanske till och med någonting i hans blick som skulle ha kunnat kallas vänlighet. Hon undrade om han skulle böja sig fram nu och kyssa hennes läppar och hålla sina stora händer över hennes skulderblad och döda hennes ensamhet. Åtminstone några timmar.

  Hon skrattade till lite. Det gälla flickaktiga skrattet. Drog upp de små axlarna, lade händerna för munnen. Såg upp mot honom under lugg och långa ögonfransar, sorgsna ögon men leende flicka. Mjuka rosa läppar.

 Men hon svarade såklart inte på frågan.

•-          Tyst, också, sade J. Det ante mig. Det var länge sedan jag träffade en sorgsen vodkablondin nu. Jag vet knappt hur jag ska hantera er längre.

Kanske att han nu tänkte inse att det enda sättet att hantera henne vore att kyssa henne och göra henne till sin. Kanske att han nu skulle inse att det vore det enda sättet för att hon skulle kunna hantera det, hantera alltihop. Sig själv. Den här natten. Ensamhetspaniken som springer i varje hörn av hennes hjärna.

   Och åh! Nu rörde han vid henne. Bara händer mot händer, men likväl. Han tog upp hennes hand och lade den i sin. Hon försvann i hans gigantiska handflata. Han skulle ha kunnat lyfta upp hela henne, lägga henne där, sluta handen och bära med sig henne därifrån som souvenir.

  Hon skulle ha älskat att vara någons souvenir.

•-          Jag tror att du kan prata med mig, sade han, sade han och kramade hennes hand. Du kanske inte tror det . Antagligen tror du inte det. Men jag brukade vara den sortens människa som bara tyckte om att lyssna, förstår du. Jag skulle kunna hålla din hand och sedan skulle jag kunna lyssna. Så jag ber dig igen, vodkavän. Förklara detta mysterium för mig. Varför har du så sorgsna ögon?

Alkoholen i hennes huvud, hungern i den kropp som höll på att försvinna för att hon för så länge sedan tröttnat på att förse den med föda. Kanske var det bara virvlarna av förvirring i hennes huvud. Eller kanske att det faktiskt var något speciellt med hans aura, med hans lugna ord, med hans stora, mjuka händer. Men för första gången på länge – så länge att hon blev rädd av att höra sin egen röst – talade Julie till en potentiell älskare. Öppnade den mjuka munnen i stället för att bara använda den till att glömma sin egen existens, och sa två saker:

•-          Dina ögon är minst lika sorgsna som mina.

och

•-          Och förresten – åh! – vodkavän måste vara en av de vackraste alliterationer jag hört på mycket, mycket länge.

0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply