Den blivande fadern påpekade tidigare idag för mig att om någon vecka är det 100 dagar kvar tills bebisen är beräknad att komma. Det är en tnake som gör mig fullkomligt exalterad. Tänk vilket värde det kommer att ge till tiden som går, när man vet att man varje dag förs en hel procent närmare att få träffa sin dotter. (Även om det inte är så sannolikt att barnet kommer på exakt det datum som angivits vid ultraljudet som beräknat förlossningsdatum, förstås.)
Men nog är det också ganska skrämmande, förstås. Hundra dagar. Det kan gå väldigt fort, framförallt när man är mitt uppe i utbildning och språkstudier och aktiviteter, och så plötsligt är hon här… Plötsligt är jag mamma, på riktigt, påtagligt och mer eller mindre för alltid, med en filur som skaver och gnager och suger vid mitt bröst och kurar ihop sig hud mot hud låter och luktar och leker och lever.
100 dagar, snart.
Som att vänta på julafton, ungefär, fast med julklappar långt bortom vad man någonsin tidigare fått.
100 stycken väntande andlösa dagar.
Jag ska försöka förgylla var och en av dem med något glädjande, magiskt eller vackert.
Jag vill ju vara på gott humör när jag ska göra min nya bekantskap.
No Comments