När jag är i Stockholm rör jag mig på platser med namn som jag läst hela mitt liv utan att ha en relation till dem. I finlitteratur och fullitteratur, från en trevande debutantroman om att röra sig genom staden och drömma om kärleken till litteratur som blir klassisk och evig till gatunamnen i Monopol.
Verkligheten är en besvikelse jämfört med fiktionen. Ingenting är lika hisnande som den abstrakta fantasin. Som när jag födde barn och barnmorskorna sa sträck ned händerna nu, så kan du känna huvudet för att göra det mer konkret för mig vad jag var på väg att åstadkomma. Och jag bad dem att låta bli, utan att kunna förklara hur viktigt det var, att den abstrakta tillvaron utanför min kropp är den viktigaste världen, den största kraften finns i fantasin om det verkliga.
Och malmarna och parkerna och tunnelbanelinjerna och promenadstråken längs vattnet och broarna och betongen och bilarna och folkmassorna och natten och förmiddagen och liv som utspelar sig här och här kan man vara lika ängslig som på andra platser, eller lika modig, det är bara olika system, det finns alltid samma möjligheter till otillräcklighet.
*
Min kompis fyller fyrtio. Här är vi, en drös med ögonblicksbilder från olika delar av hans liv, på en överraskningsfest hans sambo har ordnat i deras lägenhet. Främlingar och frågor, brie och marmelad, en liten chokladboll med cappuccinon, champagnen på kylning i hon. Balkongen, stadsnatten. Soffan, köket, att de här klackskorna är så bekväma att man kan stå och gå timmar i dem, vilken tur jag hade den gången jag behövde ett par finskor och stövlade in och köpte just dem, om man bara äger ett enda par skor för varje funktion måste de vara bekväma. Jag och min vän som inte setts på två år, kanske har jag växt ur mig själv och förvandlats till någon annan. Att hitta vad man rört sig från genom att möta de som sett en så. Att blomma ut många gånger, att man inte vissnar utan får komma igen, skjuta nya skott.
Att man får leva genom så många årstider.
Vissa äventyrstimmar som bara finns efter midnatt, natten är ett eget liv, oavsett om man jourar eller samtalar.
*
Hem till hotellet runt hörnet, klackar och kullersten. Hotellet i ett sextonhundratalshus, trappor som slingrar sig. Fönster man kan sitta i och titta på gatan utanför medan senkvällskoffeinet fortfarande rör sig i kroppen. Vissa människor lever så många helger såhär, jag hade aldrig klarat det, alla tankar skulle fladdra. Jag kan fara på utfärd till natten men inte bo i den. Jag behöver tidiga morgnar, hårt arbete, tiotusen steg, tiotusen till, som ett barn som springer ifrån sin förälder kastar jag mig ut och bort, men sedan måste jag tillbaka, till monotoni.
*
Och dagen efter lämnar jag väskan på hotellet, lägger kuvertet i ryggsäcken och promenerar till Socialstyrelsen. En ansökan med fyrtiofem bilagor. Fem år av mitt liv i en tjock hög med underskrivna originalintyg. Alla enheter jag arbetat på. Alla kurser jag gått. Jag ska ansöka om att bli godkänd som specialistläkare. Fast jag hela tiden följde planen och samlade pappren kunde jag aldrig föreställa mig att det skulle sluta på det här sättet.
Det är så svårt att föreställa sig att saker man gör ska leda någonvart, det är så omöjligt att föreställa sig att något har ett slut.
På promenaden dit och tillbaka: de specifika platserna, fiktionens namn som fysiska utrymmen där jag trampar med mina tjocka vinterskor. Västerbron, att stirra in i trädtoppar. Rålambshovsparken, söndagsförmiddagsföräldrar, deras barn. Men mest av allt det ospecifika, det som hade kunnat vara var som helst och ändå det som sätter hela denna dags ton: ett gråmulet molntäcke som ett tak. Fjolårsgräs. Duggregnet, när det kommer sen, just som jag släppt mitt kuvert med papper i Socialstyrelsens brevlåda.
Får jag släppa taget nu, om de här fem åren och allt som pågick under dem, får jag lägga något bakom mig och bli något nytt?
*
Tröttheten, natten som sugit energi ur dagen som kommer efter. Tunnelbanan, tvärbanan, min systers lägenhet i Hammarby sjöstad. Hennes yngsta dotter som blir ett år. Presentpingvinen, bananoffeepaj. Kaffet en välsignelse, sötman en välgörare. Även i relationer till andra kan tid läggas till tid, som i min papperslunta till ansökan. Om man tar sig omvägen när man ändå har vägarna förbi. Om man låter det gå månader, men inte år.
Och så: tvärbanan, tunnelbanan, bussen, båten, bussen. Middagen, färjeläsningsboken, tankarna i blocket.
Att resa bort och villa bort sig, att resa hem.
Läs mer:
- Vykort från Helsingfors, oktober 2023.
- Vykort från Åland, augusti 2023.
- Vykort från Göteborg, oktober 2020.
- Senja.
- En julresa.
- Casa de Laura.
Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa bloggens sida på Facebook. Mina texter bortom bloggen hittar du här.
5 Comments
Så fint med en glimt in i andra delar av ditt liv. Och så otroligt häftigt med alla intyg och din ansökan till specialistläkare. Jag kände pirr när jag läste! ”Det är så svårt att föreställa sig att saker man gör ska leda någonvart, det är så omöjligt att föreställa sig att något har ett slut.” Ja, just nu, och väldigt ofta, känner jag så!
att det ska komma som en överraskning att det man strävar efter kan bli nåt! så märkligt ändå.
Ja… det är väl något med det mänskliga psyket kanske… jag har lätt för att drömma o fantisera men svårt att förstå vissa grejer- t ex när jag var gravid, kändes helt omöjligt att det skulle komma ett barn!
Wow så coolt att du lämnat in din ansökan till specialistläkare, Ulrika! Förstår att det är en overklig känsla.
[…] – Vykort från Stockholm, april 2024. […]