Idag skrev jag en dikt för att värma upp innan jag började med dagens verkliga skrivande. Orden kommer fortfarande inte lika lätt och behagligt so de ibland brukade; efter min skrivkramp tidigare under hösten känner jag mig fortfarande förlamad ibland. Men det är mycket behagligare att skriva nu. Det gör mig glad. Det är trots allt det viktigaste.
Här är i alla fall dikten. Men ha som sagt gärna förståelse för att de mest är en uppvärmningsgrej och därför inte perfektion, direkt.
Allt jag var
jag har dig inte längre mellan mina fingrar
och jag som höll dig
så
nära
i parker i främmande länder har jag suttit och kisat mot solen när sömnlösheten slagit mig lös och
jag vet att det kan tolkas som dekadens
men i alla fall där jag var med
handlade det bara om
ensamhet
i alla fall där jag någonsin varit med
har fallet varit så
högt
jag drömde om dig
alla nätter
landskap
av fragmenten jag inte hittar
jag har dig inte längre
mellan mina händer
jag gnuggar inte längre
din hud
mellan handflatorna
den som alltid varit
nästan en generation bort
jag letar andetagen i radbrytningarna
när jag försöker minnas ditt namn
jag skriver till dig med samma förhoppning
som de som besöker mediala tarotkvinnor
jag skriver till dig med förhoppningen
att hitta hem
såhär var det
såhär var det alltid:
jag älskade dig
såhär var det
såhär var det alltid:
den meningen förändrades, men
inte för att jag slutade älska dig
utan för att jag slutade
att vara jag.
No Comments