Räcka till

Min vän, som inte har barn, sa: det verkar som att din semester är mer ett jobb än ditt jobb.
Och ibland är det väl så. Det är en spaning som upprepats gång på gång i krönikor i mammatidningar: ledighet med barn är att byta sysselsättning, men inte nödvändigtvis en avkoppling. Framförallt inte när dagarna är många och långa och man gör det ensam. Det är som att jobba jourpass utan att det går på någon annan vid nästa skift. Jag är måltidsplaneringen och utflyktsordnaren, jag är fredsförhandlaren. Jag är rytmen, jag är konstanten. Jag är början-mitten-slutet och ramverket för hela berättelsen.
Och samtidigt rör jag mig i periferin: jag är inte huvudpersonen.

Jag är så tacksam för våra somrar. Att journätter och övertid kan bli ledig tid utöver semesterdagarna. Att jag inte vänder på kronorna, att jag har råd med kioskglassen och lägerdagarna. Att jag har fått en frihet i att ordna vår tillvaro som alla inte har tillgång till.
Men det är säregna dagar.
Det är möjligt att vara tacksam över dem, och samtidigt utmattas av dem.

Igår drabbade det mig, jag var väl trött.
Jag satt på en köksstol och stirrade på middagsdisken och tänkte: det här är ett vansinnesuppdrag, och ett omöjligt sådant.
Att vara förälder, den enda.
Att göra något som är så riggat för att man ska vara fundamentalt otillräcklig.

Men sedan blev det sen kväll, sedan somnade de. Mina barn, som är ganska stora. Mina barn, som är så mycket lättare att ha ensamma somrar med nu än för några år sedan. Mina barn som kan laga snabbnudlar och pizzakit själva, som en gång hade pizzan klar i ugnen åt oss när jag kom hem från ett jympapass på Friskis&Svettis. Mina barn som tömmer diskmaskiner, sorterar sin tvätt.

Mina barn, som det går bra för. Som gör sådant som barn ska göra. Som leker med kompisar, blir arga på sin mamma, träffar mormor och morfar, farmor och farfar, kusiner och morbror och moster och faster. Som har skrubbsår och myggbett och smutsränder i ansiktet och barr i håret.
Som vet att det finns måltider och läggtider, som vet att det finns en vuxen som alltid kommer att sätta ramarna så att de kan försöka tänja gränserna.

Jag städade köket, för det behövdes, men sedan beslutade jag mig för att åtminstone den sista halvtimmen av den här dagen skulle vara bara min.
Någonting som fylldes av det helt onödiga och därför alldeles nödvändiga.
Och den halvtimmen, min halvtimme med choklad och tv-serier vid midnatt i juli. Den var en lika renande omstart som en dusch. Så många gånger har jag blivit överraskad av hur tio minuter med varmt vatten och schampo i håret kan skrubba fram en ny värld när man träder ut i badrummets imma, så många gånger har jag blivit förvånad över hur en halvtimme av att bara få vara sin egen kan förvandla en till något nytt, något starkt.

Och sedan sov jag, länge, och jag vaknade med en klarhet.
Det som tar den största kraften av mig är inte görandet, det är ifrågasättandet.
Nu ska jag göra vad som behöver göras, tänkte jag.
Jag kommer att veta vad det är, tänkte jag.
Trots allt har jag ju vetat så många gånger förut.

Och jag steg upp och lagade frukostgröten som alla andra dagar. Rotade fram leksaker som barnen inte lekt med på länge, strödde ut dem så att det skulle kunna återupptäckas som bot på sommarlovsuttråkningen. Gjorde en kopp te (jordgubb-guava, en favorit de senaste femton åren) och satte mig i trädgården och började skriva listor över vad som ska göras innan vi flyttar tillbaka.

Och när syskonfighter sedan bröt mitt fokus blundade jag, drog djupa andetag, och drömde om midnattschokladens sötma och julinattens tystnad.
Och visste att jag kommer att räcka till.
Att jag kommer att se till att räcka länge.

Läs mer:

• Ultravardag. Allt detta bär vi med oss i resten av våra liv.
• Fredag. Älska dagar och njuta av timmar.
• Folket. De är folket, jag är presidenten.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.