Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Kategori: sånt som inte får plats i andra kategorier (Sida 2 av 180)

Sluta med smartphone – går det?

Gammal nokiatelefon

Jag är mätt på kakor nu: att leva utan smartphone med smartphone

Jag har tvekat inför att skriva den här texten, för folk tar ofta saker så dogmatiskt och principiellt. Man slutar göra någonting och plötsligt är det en fråga om dygd och principer, man är tjejen som inte har någon smartphone och om man sedan bestämmer sig för att skaffa en igen reagerar folk på ett av två sätt: antingen nickar de förnumstigt och säger att det visste de väl hela tiden att det inte går, eller så blir de besvikna för att man inte har upprätthållit sitt ideal.

Men den här texten om att leva utan smartphone handlar inte om något alla borde göra eller hur folk borde leva. För mig har den här tiden, det här experimentet, det här beslutet eller vad man nu väljer att kalla det varit lika okomplicerat som att ibland vill man ha en kaka till kaffet, och ibland vill man inte det. Det senare betyder inte att man är en principiell kakmotståndare, eller tycker att ingen människa någonsin borde få äta kakor igen.
Det betyder bara att just nu är jag mätt, tack.

barn med gammal telefon

Det snurrar för fort, och för långsamt: varför jag slutade med smartphone

Och när min förra telefon en dag bestämde sig för att inte starta mer, då märkte jag att jag var mätt. Det var i början av mars. Några veckor senare skulle land efter land i Europa stänga ned på grund av det nya coronaviruset. Skolorna här skulle stänga, alla mina kurser i Sverige skulle bli inställda, barnens aktiviteter upphörde, och resten av våren domineras av helt andra saker än min telefon. Men det visste jag inte nu. Jag visste bara att jag gick med en naggande känsla av att livet snurrade för fort fast på ett alldeles för långsamt sätt. En kletig känsla av att hela tiden göra någonting litegrann, men utan att komma någonvart. Som när man sover så ytligt och oroligt att man inte riktigt vet om man sovit eller dagdrömt.

Det fanns många förklaringar till att det kändes så. Jag hade väldigt mycket att göra. Men jag anade också att problemet inte var att jag hade så mycket att göra, utan att jag inte vilade på sätt jag mådde bra av däremellan.
Och när den där telefonen lade av satt jag med den i handen, stirrade på den svarta skärmen och tänkte: men jag orkar inte. Jag vill ju inte ha det här. Varför ska jag betala en massa pengar för något jag inte vill ha?
Jag ville inte ha det lättillgängliga bara-scrolla-lite-och-titta-om-någon-sagt-något när hjärnan var för trött för att komma på en bättre idé. Ville inte ha de ständigt pågående halvkonversationerna utan fokus.
Ville få vara ifred när jag är ifred.

Svartvit kvinna pratar i telefon

“Men Swish då?”: går det att leva utan smartphone och hur löser man problemen det kan leda till?

Så jag fattade beslutet att inte köpa någon ny telefon. På många sätt var det enkelt, eftersom det var ett slags icke-beslut. Jag orkar inte köpa en ny telefon idag, men imorgon kanske jag får lust. Och i väntan på lusten, eller behovet, fanns en del praktiska omständigheter som behövde lösas.

Jag rotade fram en gammal knapptelefon. Knallorange. Går endast att ringa och skicka sms med. Det är viktigt för mig att ha en telefon med mig när jag är ute med barnen, ifall något skulle hända. Jag tror att jag inte hade blivit så trött på min smartphone till att börja med om jag inte hade haft det behovet. Då hade jag kanske bara lämnat den hemma.

Det här är några av anpassningarna jag behövde göra för att det skulle fungera rent praktiskt:

  • Jag bytte några chattappar till sådana som finns i desktopvariant (gick från Whatsapp till Telegram med några internetkompisar, till exempel). Fortsatte hålla kontakten med folk jag mest chattade med, men vid datorn istället, vid en given tidpunkt.
  •  Räkningar och ekonomiska ärenden skötte jag redan vid en given tidpunkt, inte lite hela tiden, vilket gjorde det lätt att börja göra det vid datorn.
  • Kalender har jag analogt, jag kör något slags variant av Bullet Journal, så inga anpassningar av det.
  •  Poddar: efter ett tag rotade jag fram en gammal iPod och började lyssna på podcasts som jag laddade ned och förde över. Lite meckigt kanske, men det fanns också ett lugn i att välja vilka podcasts jag skulle lyssna på närmaste tiden och inte ständigt veta att jag rastlöst kunde byta, och byta, och byta om det jag började lyssna på inte passade mig just då.
  • Musik: i början saknade jag att alltid lyssna på musik. Men efter ett tag började jag trivas med att inte göra det jämnt. Inte fundera om jag ska lyssna eller inte lyssna och vad jag ska lyssna på. Där jag bor är det oftast ganska tyst (förutom barnen…) så jag har inte så mycket ljud jag behöver stänga ute. Om jag skriver har jag oftast datorn och då har jag musik där. Om jag läser på typ café och vill ha det lite tystare brukar jag stoppa i hörselproppar.
  • “Men Swish då?”, vet jag att många tänker. Använde inte det förut eftersom det inte finns här. Numera finns en tjänst som heter Siirto som jag tror är motsvarande funktion, men även när jag hade smartphone hade aldrig kommit igång att använda den. Folk använder kontanter mer här än i Sverige, så på typ loppisar antar jag att jag skulle använda det, även om jag i ärlighetens namn inte minns senast jag loppisshoppade. Om jag äter ute med kompisar splittar vi ofta notan som mitt liv ser ut nu, eftersom det rör sig om folk med ungefär samma vanor och inkomstnivå. (Superviktigt att inte i alla lägen utgå från att folk kan splitta en nota, men det är ju ett helt annat inlägg).
  • Om jag ska hem till någon kollar jag vägen innan, skriver upp adressen och kollar på karta att jag förstår vägen, istället för att utgå från att jag ska kunna titta på en liten plupp på en skärm som visar var jag befinner mig hela tiden. Ni vet, som folk gjorde innan typ 2012…
  • Och om jag ska träffa någon försäkrar jag mig om att jag har deras telefonnummer, så jag kan ringa eller sms:a om jag blir sen, och säger att jag inte ser om de skickar något på Messenger utan ber dem höra av sig på telefon istället.
  • Jag har inte rest utan smartphone än, eftersom corona kom. Jag var på väg på flera kurser i Sverige under våren och då hade jag tänkt att jag skulle göra som punkten ovan – kolla vägen till ställen vid dator på hotellet, kanske skaffa en turistkarta, fråga folk vid behov. Men sedan mars har jag ju mest cyklat runt, runt runt inom tre kilometers radie så jag vet inte hur det kommer att funka än.

Jag hör fåglarna och sensommarvinden: Effekter av att vara utan smartphone

Varför göra något som kräver en massa anpassningar av livet? Tja, för att jag kände för det.
Men varför fortsätta? För att det ger mig något, och vad det ger mig överväger just nu vad det kostar.
Att inte ha smartphone har gett mig min läsning tillbaka. Jag läser som jag gjorde när jag var yngre. Jag läser… som folk använder sina smartphones. Alla de här småstunderna. När man står i en kö. På toaletten. På en parkbänk med en kopp kaffe i en lekpark när alla tre barnen leker och är nöjda samtidigt. Då drar jag inte fram min telefon, jag drar fram en bok. Jag räknar inte hur mycket jag läser, för jag känner inte det behovet, men det är nog minst en bok i veckan, ibland mer. Och i mitt läsande bottnar jag, i mitt läsande kommer hjärnan ned i varv, på ett helt annat sätt än vad den gjorde med telefonen.
Och i mitt läsande föds mitt skrivande.
Det bästa jag vet är ord, och bara det att jag fått orden tillbaka hade räckt som argument för mig att fortsätta med det här.

Men så är det annat också. Jag märker att jag uppfattar mer av allt omkring mig. Jag ser hur vackra molnformationerna är när jag ligger i sanden på stranden, för trött för att läsa och utan något slöare att distrahera min hjärna med, när jag blickar upp mot skyn och verkligen ser. Jag hör ljudet av fåglarna, hur det skiftar mellan vår och sommar och sensommar, för jag har inte ständigt musik i öronen. Jag hör ljudet av sensommarvinden – visst är det ett särskilt ljud? Jag minns plötsligt att det är något jag tänkt förut, och glömt bort, att vinden låter annorlunda i augusti än i april, är det mängden löv på träden, ett mjukare ljud?
Jag kan fokusera länge och intensivt på det jag vill få gjort. När det snurrar fort får det snurra och däremellan går det långsamt. Inget mer klet.
Det har varit en speciell vår, och allt beror knappast på att jag är utan den där telefonen, men jag står på något sätt stadigare, mer förankrad i min verklighet.
Och därför känner jag mig fortfarande inte så kaksugen.

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

 

12 comments

Glimtar, juli 2020

De två första veckorna av semestern. Ingen hetta, bara sommar som jag vill ha den. Ambivalent och oförutsägbar, sådan att man packar med både tjocktröja och regnjacka och shorts och sandaler, bäst att doppa sig även om det är tretton grader i luften och gud-vet-vad-i-vattnet, för vem vet om bättre tillfällen kommer.

I sista stund fick vi plats på en simskola på Gröna Udden för de två minsta barnen. Varje förmiddag  i två veckor lagar vi pastasallad, brer mackor, packar ihop oss och cyklar iväg.
“Mot gröna hoodien!”, ropar Habanero, döv för indignerade rättelser från Lilla Gubben. Sedan ligger jag på stranden på en filt, känner doften av gräset under mig, av havet och av sanden, lyssnar på Storasystern som berättar hemligheter för mig med bara det allvar en åttaåring kan uppbåda, och på finska turister som pratar medan de packar ihop sina tält. Medan småttingarna är ute med sina simlärare i vattnet traskar jag och Storasystern till caféet, hon köper en kopp te och jag en kopp kaffe, jag tar med min tillbaka till stranden och hon får stanna kvar på caféet en liten stund. Jag försöker ge henne det som är svårt att få i den här familjen, men som jag  vet att hon tycker så mycket om: en stund som bara är ens egen. En tid då ens tankar får löpa färdigt.
Och när hon en stund senare kommer springande tillbaka till mig över gräsmattan bubblar de ur henne, tankarna, så många att de liksom snubblar över varandra på vägen ut ur munnen.

Jag läser: en bok om känsloreglering (som jag redan skrivit om). En bok om språk och historia och hur språken format historien och hur historien format språken (som jag kanske kommer att skriva om). Samlade verk av Lydia Sandgren (jag kommer att skriva om den så fort jag har bestämt mig för vad jag egentligen har att säga.)

Jag skriver: blogginlägg. Alt-texter till mina bloggbilder som ett led i att ha gått Jennifers SEO-kurs (som jag också skrev om här). Omarbetning av krångliga kapitel i min roman, jag gnager mig igenom de besvärliga delarna som inte flyter lika lätt som resten av den.

Jag påminner mig: om att göra saker utan annan funktion än att vara behagliga. Tar regnkvällsliga fotbad med doft av lavendel. Bokar in en ansiktsmassage.

Jag springer: fort och till havet. Har baddräkt under shortsen, hoppar ur dem, kastar mig i, simmar mot vågor, springer lika fort hem igen.
Tänker i duschen på hur stor del av mitt liv som rör sig inom typ tre kilometers radie.
Om hur mycket av en tillvaro som helt uppenbart inte handlar om mängden utrymme, utan vad utrymmet fylls med.
Sedan äter jag jättemånga räkor och ler.

1 comments

Spurten


Jag gillar att spurta, gillar allt som är att vrida ett extra varv när man hade kunnat tro att det skulle sakta ner. Avsluta löppasset med att springa så snabbt att hjärtat dunkar i bröstkorgen som om det vill spränga sig ut hela vägen in i duschen. Få för mig att göra en glasyr sista minuterna kakan är i ugnen. Och påbörja alla projekt jag vill ägna mig åt under semestern, sista veckorna av jobb, för att då är ju allt redan i rullning när semestern väl är här.

Det är inget fel på mitt spurtande i sig, det har lett mig till många saker man bara når om man tycker om att lägga på de sista procenten som ingen annan orkar.
Men jag måste lära mig tajmingen. Börjar alltid lite för tidigt eller när det inte är läge. Så att det absolut blir resultat, men inte triumf: kutar sista biten till dörren men så långt ifrån hemma att jag ändå måste gå de sista metrarna. Gör glasyr som inte hinner stelna innan jag ska på fest med min tårta och anländer med det som en gång var en glaserad tårta, men nu är en varm kakform med intorkad glasyr på sidorna. (True story). Och kör lite för mycket rakt in i kaklet sista veckorna in i semestern, går in i den tröttare än jag hade planerat.

Men är van. Som tur är. Jag har övat på livet efter spurten. Samlar på den sortens ögonblick som får en att resa sig ny och återhämtad, utan att kunna förstå hur hårt man nyss just ansträngde sig. Iskallt vatten mot springsvettig hud och morgonrocken efteråt. Starkt kaffe till söta kakor, med eller utan glasyr. Att fira in en semester med en helg av att läsa väldigt mycket bok, äta väldigt mycket räkor, äta ännu mer getost och åstadkomma ungefär ingenting alls som hade kunnat mätas och räknas som prestationer.
Påminner mig ofta om det där. Vikten av att ha aktiviteter som inte syftar till något annat än att upplevas. Allt man gör i livet behöver inte lämna spår.

Och nu – nu – nu!
Nu ska jag ha en mycket efterlängtad semester. Inför den lovar jag mig själv att komma ihåg följande:

att det viktiga inte är att undvika konflikterna…

utan att unna sig försoningen.

0 comments

Aftonen

Hej, jasså, idag är det visst midsommar. Jag tycker om att helgen får en extra dag. Jag är så glad att jag har fått helgerna att bli något att längta till, och njuta av, när det var som mest hektiskt i tillvaron kändes det inte alltid så.
Jag ska klippa gräset, veckostäda och plantera om växter. Sedan äter vi väl något gott, men det gör vi ju de flesta dagar. Vi åker till stranden och picknickar, men det gör vi också de flesta dagar. I något skede tar jag mig säker ut i trädgården med en kopp kaffe och en bok, men det gör jag ju verkligen de flesta dagar.
Och när alla sover ska jag skriva, igen.

I en sådan enkelhet kan också en midsommarafton passera, och det kan få vara alldeles fint så. De bästa dagarna har jag alltid tyckt är de lediga med en produktiv stillsamhet, de där bara min inre motors längtan efter att få ordna och skapa styr vad som blir gjort.
Så kan man också få ha det.

 

Här skrev jag förresten för ett par år sedan om midsommarafton och alla andra aftnar man faktiskt inte behöver fira.

 

2 comments

Söndagsplock

Hej. Söndag kväll. Därute regnar det. Jag älskar regn. Ofta när det regnar drabbas jag av samma samvetstyngda instinkt att gå ut och njuta av vädret som man gör om man sitter inne en solig dag.
Jag dricker myntate. Just lagt barnen. Jag hör dem prata fast de tror de är diskreta. Fnissen avslöjar dem, fniss är aldrig tysta.
Snart är det dags att börja planera, lägga saker i ordning, ny vecka, dagis igen, utebyxor och vantar, allting redo, allt det där.

Tänkte bara visa några saker som jag tyckt om på sistone först. Vet att det, för många av oss, behövs än mer ljusglimtar i vardagens monotoni än förr.

En podcast:
Podcasten Kapitalet lyckas alltid hitta intressanta ämnen om hur världens kugghjul snurrar, utan att det blir tungt. Här lärde jag mig om maffian som tjänar pengar på avokado som de tjänar pengar på knark, om hur flygbranschen kan existera trots att resorna är så billiga och om varför asfalt är den perfekta produkten om man vill bilda en kartell. Avsnitt som ger perfekt med lagom oväntad info för att man ska kunna låta intressant när man småpratar.

(Nämen kolla, är det your’s truly som sitter och matplanerar med stans piggaste blick! Portionen under tians första kokbok på bilden, förresten. Köp den. Gör det bara.)

En maträtt:
Barnen har varsin dag i veckan då de får önska maträtt och sedan hjälpa till att laga den. Smart och idylliskt tänkte jag, tills veckan då alla önskade samma sak och vi följaktligen åt pannkakor måndag/tisdag/onsdag. (Efter det har vissa restriktioner i valet införs. Som i all skendemokratier finns ett starkt inslag av auktoritär fascism under ytan). Men ska man laga pannkakor 24/7 är det ju tur att det finns sådana med lite mer mättnad och andra näringsämnen. Som de här plättarna med gömda linser till exempel.


Ett blogginlägg:
Skrivs så himla mycket bra blogg nu va? Det bästa med världsläget, typ. Men blev väldigt svag för Egentligen skulle vi köpa en björnbärsbuske av Katarina Wohlfart på Äntligen Vilse. Katarinas blogg har länge inspirerat mig eftersom jag ser den som en bättre version av samma genre jag vill närma mig i min blogg – att utnyttja bloggformatet till max, dess möjlighet till längre texter, ett litterärt berättande om livet. Dessutom med ljuvliga, mäktiga bilder. Katarina är alltid bra men nu när bloggen lever igen är det som om hon har blivit ännu bättre. Läs och njut.



En bok:
Tycker Maria Brobergs debut Bakvatten, en komplex berättelse i glesbygd och i flera tidsplan, är så imponerande bra. Äkta romanhantverk som sitter. Kräver sitt fokus dock. Rekommenderar ej att man läser som jag försökte göra när bilden togs, det vill säga på en picknickfilt medan barn kommer springande till en från sin skogslek, drar i ens jacka och säger SKA MAN FÅ EN TILL PIROG ELLER???????


( Jamen titta där var your’s truly IGEN!  Som sitter uppkrupen i ett hotellfönster i Åbo och läser Jeanette Winterson.)

En spellista:
Vi gjorde en Spotifylista med låtar som hela familjen tycker är härliga att dansa till. En sjukt trevlig idé faktiskt, för man blir alltid på bra humör av den, och så är det som att vi har något mysigt projekt tillsammans. Man hör någon bra låt och då kan ett barn ropa  den här måste vi ha till familjelistan!, till exempel.
Sedan kan jag ju önska att det var jag som hade lagt till en låt med La Roux, och åttaåringen som lagt till Copacabanana med Sean Banan, och inte vice versa. Men man kan inte va creddig i allt, det har jag ju skrivit om förut. Brukar lyssna på Sean Banan på vägen in till sjukhuset om jag är jour och blir inringd typ 4 på morgonen. Behöver nåt som ruskar om mig då och sätter mig i annan stämning än att allt jag vill är att sova.

En uppfinning:
Nedan ser ni ett armskydd, tillverkat av en halverad toalettpappersrulle. Uppfinnaren demonstrerar användningen på bilden. “Man kan använda det om man är en mamma, som har varit väldigt otrevlig mot sitt barn. Då kanske barnet vill hålla ihop sin hand, såhär, och slå på mamman väldigt hårt! Då tänker mamman: haha! jag har ett JÄTTEVACKERT armskydd!!!”
Jag tror detta kan bli årets julklapp 2020.

ps Jag tror det ska gå att kommentera igen nu. Fast jag modererar kommentarerna, så det kan dröja ett slag innan de kommer upp. Det blev ju så mycket spam annars, ni vet.

Men släng iväg en rad vetja, nu när det går! älskar sånt. ds

 

8 comments

I detta, nu

Om än världen skulle gå under imorgon, så skulle jag, idag, plantera mitt äppelträd, sjöng vi i kanon i barnkören för vad som känns som en evighet sedan och citerade på samma gång Martin Luther, eller åtminstone tillskrivs citatet honom men Wikipedia säger att det inte är autentiskt, men vad är egentligen autenticitet i slutändan, om det är orden man vill åt och inte personen bakom dem.

Jag tyckte melodin var vacker men i hemlighet förstod jag inte orden. Jag förstod att de hade en klang som fick dem att beröra, och att det var ord som ingav vuxna människor hopp, men då, när jag var tretton-fjorton-femton år med den sortens svartvita tänkande som kan genomsyra hela tillvaron i den åldern,  begrep jag verkligen inte varför.
Varför skulle man vilja plantera ett träd som inte blir nåt?
Varför skulle man vilja göra något, över huvud taget, om man vet att det ändå bara ska ta slut?

Den sortens tankar man kan tänka innan vuxenblivandet kommit ifatt, mognaden hunnit ikapp, frontalloberna vuxit färdigt.
Innan man får reda på hemligheten som alla som kommit längre i livet hade kunnat berätta för en, men som man kanske ändå inte skulle ha lyssnat på:
Det tar alltid slut.
Det kommer alltid att vara ändligt.
Vår tröst är inte att det kommer att vara för evigt. Vår tröst är att just nu, i detta ögonblick, är det i alla fall inte över.

Och i alla dessa ögonblick som pågår innan det slutar bildas en tillvaro, alla dessa ögonblick tillsammans bildar en tid som är liv. Utanför rasar en värld och som genom en glasruta ser vi den hända, men här, mellan oss, är det ju fortfarande bara liv. Samma sort som alltid.
Här lär sig en sexåring läsa, sitter på golvet och ljudar med läpparna, rättar till glasögonen och fnissar till när han stöter på något särskilt spännande ord.
Här bär jag en snorig femåring i famnen när hon bråkat i sina storasyskons koja i sådan grad att hon blivit utkastad, känner hennes små fingrar snurra in sig i håret i min nacke, hennes tårar falla mot mitt nyckelben.
Här lagar jag mat med min åttaåring, rödbetssaft som blod över skärbrädan, ljudet av lök när den fräser i stekpannan, hennes mun som hon håller öppen när hon koncentrerar sig, hennes visslingar när hon känner att hon börjar få rutin, hon är en mästare på att vissla min åttaåring, hon visslar som en hel vuxen karl.

Här planterar jag inget äppelträd, men jag hittar en gammal skrumpnad chilifrukt längst bak i kylen, plockar ut fröna, googlar: odla chili hemma.
Det står att i mitten av mars är i senaste laget för att börja odla chili, då får man mogen frukt så sent på säsongen.
Jag tänker: jag har nog tid att vänta.

Och inget av de här ögonblicken kommer att gå till historien.
Det är just det som gör dem så värdefulla.

 

1 comments

2020

Decenniets första dagar ägnar jag åt att plocka pinnar i skogen bakom mina föräldrars hus. Barnen bygger en koja, jag samlar material. Blöta fingervantar, en råkall fukt kring kinderna, doften av mossa och gran och löv och jord. Jag undrar varför jag alltid glömmer hur mycket bättre man tänker i skogen. Varför jag alltid glömmer hur mycket lugnare man blir, i skogen.

När jag kommer in skriver jag. På mitt projekt som jag lyft och släppt, lyft och släppt och nu förvånad kan se på och märka att här har jag det ju igen, omarbetat till något som är helt annorlunda än den bok som en gång var (och refuserades) men som jag är så oändligt mycket mer nöjd med. Och för första gången på väldigt länge har jag ett längre skrivprojekt att få lägga sista handen vid, putsa på, och släppa in någon annan att se.
Få saker gör mig lugnare än att ha det.
Ja det skulle väl vara skogen då.

2019 var ett märkligt år, och väldigt långt. Nyåret och decennieskiftet kom med blandade känslor. Mycket har att göra med saker långt bak i tiden. Jag minns nyårsafton 2009/2010 väldigt väl. Hur vi firade och vad jag lovade mig själv. En av de jag firade med då är död. I maj gick jag på hans begravning.
Men löftena har jag hållit.
Det skiftet där, då, förra gången det blev ett nytt decennium, vid just den tiden i mitt liv hände många saker som blev livsavgörande, eller åtminstone livsförändrande. Och det här året har jag ofta haft en känsla av att 2019/2020 kommer att vara ett skifte jag minns på samma sätt. Som tiden då något i mig förändrades och jag kom ut ur det som någon annan.

Det finns så många trådar att dra i för att berätta historien om det här året att jag inte riktigt vet hur jag skulle foga samman den berättelsen, skapa den strukturen.
Inte måste man ju tänka på hela verkligheten som en dramaturgisk konstruktion, förstås.
Men samtidigt är det ju just det jag tycker om med skrivandet. Att man ur den kaos och slump som är vardag och verklighet skapar enhetlighet och begriplighet. Som att sortera legoklossarna i färgordning, finhacka lök, lägga pussel.

Men den berättelsen kommer när jag är klar med den.
Så är det med det skrivna ordet. Det blir inte sämre av att man tänker klart för.
Kanske börjar jag skriva mer här igen, sen, när jag vet hur jag vill formulera tankarna igen.

Så länge tänker jag på det jag har lovat mig själv att göra 2020:
redigera det sista på min bok och skicka in den till förlag.
Fotografera mer.
Gå ut i skogen och bygga kojor.
Och så har jag lovat mig, att varje gång jag sprungit långt, badat kallt eller något riktigt bra och härligt har hänt, ska jag lyssna på den här låten.

Som ett sätt att kapsla in sånt som är ren och skär lycka, ett lyckopiller på 2 minuter 45 sekunder.

Vi hörs.

1 comments

There is noticeably a bundle to find out about this.

Tystnaden här blev visst längre än vad jag tänkt mig, det blir så ibland, när livet kommer emellan, när arbetet och pusselläggande och lådcyklandet och havsbadandet kommer emellan, och kikärtskokandet och löpturerna och kursresandet kommer emellan, och funderandet och förenandet och förundrandet kommer emellan, och kanske också det där bokprojektet.

Skriver just nu på något som låter såhär (om textens stämningar var musik):

och det är precis i slutet av ett skrivprojekt, det är väldigt mycket kvar och ändå väldigt nära, och det finns saker i det som jag tycker så mycket om, bilder och stämningar som gör att jag fortfarande njuter av att vara där.

Så jag stannar där ett tag till. Loggade egentligen bara in för att radera en massa spamkommentarer, för nåt har flippat på bloggen och nu kommer det typ 40 spamkommentarer på gamla inlägg varje dag.

Men sedan läste jag dem, och lät dem finnas kvar. De är ju i sig själva som den bästa av skönlitteratur, se bara:

 

am just writing to let you understand of the extraordinary encounter my wife’s princess gained reading through your web page.”

I and also my guys were actually reading through the best pointers located on the blog and then the sudden came up with an awful suspicion I had not expressed respect to you for those strategies. All of the women came so warmed to read through them and now have quite simply been enjoying those things.

I have to express some appreciation to this writer for rescuing me from this challenge.

Thank you so much for providing individuals with remarkably marvellous chance to discover important secrets from this website. It really is very sweet plus jam-packed with amusement for me and my office friends to visit your site at the very least thrice per week to read the new secrets you have.

There is noticeably a bundle to find out about this. I assume you made certain good factors in options also.

 

Om den här bloggen  skulle ges ut som en bok, skulle jag sätta de citaten som blurbs på omslaget.

 

Vi hörs när jag är ute på andra sidan det här projektet. adios.

 

 

 

5 comments

Nio påskar

Först tänker jag att påsken är ju inget särskilt, en högtid utan traditioner, ett av alla märkliga sjok av lediga dagar som förvandlar alla vårterminer till ett virrvarr av ledighet som försvinner så hastigt att det är svårt att förstå hur det händer. Ett ingenting, och jag tänker: kan jag ens minnas vad jag gjort på påsk de senaste åren? Men så provar jag, och jag minns –

påsken 2011, jag är arton år, nygravid med ett barn, ett första barn, varsam i världen på sättet man kanske bara kan vara när man är nygravid med sitt första barn, vill inte äta för många kanelbullar när det bjuds för jag har läst att stora doser kanel kan ge missfall
sover timmar på soffan varje dag, det skira vårljuset när det strömmar in genom de stora fönstren och balkongdörren i vår lägenhet på stan i Umeå, ljudet av grannarna i lägenheterna omkring när jag dåsar in och ut ur nygraviditetens sömniga dvala, illamåendet i sjok som kommer och går men illamåendet kring påsk är inget mot vad illamåendet kommer att vara sen, men det har jag ingen aning om
det är så mycket man inte har någon aning om, när man är arton, kring vad som ska komma
sen

påsken 2012 och jag är nitton, åker tåg med en fyramånaders bebis, visar upp den för våra släktingar, jag har just skrivit en tenta, den handlar om cirkulationsfysiologi och om njurar, jag kommer nog aldrig att skriva så bra på en tenta igen, för snart kommer jag att tröttna på att bevisa mig bara för sakens skull, men det vet jag ju inte heller ännu och senare kommer det att kännas märkligt allt det där, att jag klarade av allt det där, det kommer att kännas som en dröm eller minnet av en film man sett sent om kvällen medan man slumrar till under delar av den, så att man senare är förbryllad över hur scenerna egentligen hänger samman, och

påsken 2013 och vi gifter oss, en liten borgerlig ceremoni och efteråt äter vi på Invito och vi är mindre än tio personer och jag hade aldrig velat ha något annat och jag är tjugo år och gifter mig i min röda hatt och vi reser med båten över till Vasa efteråt, äter mignonägg för första gången, far runt på den österbottniska landsbygden, och jag känner mig märklig i kroppen och i sinnet, för jag är nygravid, igen, men det vet vi inte än och

påsken 2014 och vi har en tvååring och en fyramånaders hemma och vi får besök av svärföräldrarna och besök betyder barnvakt och barnvakt betyder tid att tänka, tid att skriva, så jag skriver
jag redigerar ett bokmanus med en febrig iver, uppkrupen på en av träbänkarna på grillplatsen utanför vår studentlägenhet på Ålidhem, och senare skickar jag in det manuset till ett förlag, och de tror på det, tror på det nästan men inte hela vägen, jag kommer att redigera det i tre omgångar tillsammans med en förläggare och det kommer att bli bättre och bättre men ändå inte räcka hela vägen men det vet jag ju inte nu, det är väl hela skrivandets kärna, och kanske livets
att om man tog in hur mödosamt det skulle kunna bli skulle man aldrig våga ta det första steget

och det är påsken 2015 och jag är gravid igen och min son har slutat sova,
jag är ganska mycket gravid för den här ungen kommer i augusti och inte i december som de andra och hon kommer att vara ett kraftpaket utan dess like men det vet jag ingenting om, vet bara att min son var världens enklaste bebis men plötsligt visat sig vara ett ganska komplicerat barn, och min man tar alla nätter och all sömnlöshet och jag
skäms över mina dåliga beslut, på sättet man kan göra om man fortfarande tror att livet kan kontrolleras, att svåra saker är en konsekvens av att man inte planerat bort sånt som gör ont tillräckligt bra,
och jag kommer att växa bort från den tanken, jag är tjugotvå men tror att jag är trettio, jag förstår inte att det faktiskt är som de säger,
att det blir lättare med åren
att man lär sig att förlåta sig själv för sådant som inte är ens fel

och det är påsken 2016 och vi besöker vårt hus på Åland för första gången, reser med ett flyttlass, anländer till det öde påskstängda, lär oss att shellmacken är det enda som är öppet och att ingen hänvisar till den som shellmacken utan att man bara säger Select och vindarna viner och jag dricker te i en rörig bostad och försöker föreställa mig att det här ska bli mitt liv men kan givetvis inte föreställa mig hur det ska bli, kan knappt föreställa mig hur jag ska orka med de sista tentorna som krävs för att ta en läkarexamen,
blir alltid så uttråkad på upploppet, den sista lilla biten känns ju alltid oändlig och

det är påsken 2017 och jag går mitt första långpass på akuten, jobbar tretton timmar i sträck och överraskas över att jag hade kapaciteten för det, och

det är påsken 2018 och vi firar fem år som gifta och reser upp till Österbotten igen, äter getostpizza i bilen, åker snöscooter med våra vänner, talar samtal färdigt på sättet som är svårt när man är omgiven av ungar, och

det är påsken 2019. Värmen kommer. Vi äter frukostpicknick i lekparken en morgon och barnen får påskpynta tillsammans med små prickiga plastägg i snören. Storasystern säger till Lilla Gubben och Habanero att de ska hänga upp äggen på dörrhandtaget till hennes rum, om ni älskar mig, för att visa hur mycket ni älskar mig, och plötsligt är hela dörrhandtaget fyllt av små ägg, fem och sex och sju och åtta stycken.

Jag dricker kaffe på balkongen och läser en bok jag ska recensera för lokaltidningen. Drar in doften av fuktigt gräs och jord, sol, hav. Tar kvällspromenader och tänker på finsk grammatik. Handlar kläder för en begravning och tänker på alltings ändlighet. Gömmer påskägg. Läser sagor. Medlar i ständiga syskonkonflikter.

Tänker att nu, just dessa dagar, är det visst ovanligt stillsamt.
Här kastar sig inte livet framåt som en tornado, här trampar det tålmodigt på nästan samma fläck.
Och nog var det på tiden.

 

Liknande inlägg:
Rödbetor
25
Recap
Presentationen
2015

27 comments

Att lära sig finska: Leverbiffen, korvsoppan och rågbrödet

Del 1 – Utmaningen: att lära sig flytande finska

En dag visade det sig att jag skulle ha stor nytta i mitt arbete av att lära mig flytande finska. Generellt är det inget man behöver på Åland, som ju är en av de mest svenskspråkiga platserna på jorden. Men för mig skulle det öppna upp en del möjligheter, så jag bestämde mig för att försöka. Nåt måste man ju ändå göra av sitt liv.

Till min hjälp hade jag: 30 högskolepoäng nybörjarfinska jag läste en gång inför ett sommarutbyte i Åbo under läkarutbildningen. En finsk-svensk ordbok. En app där jag ständigt matar in nya glosor. Finskspråkiga podcasts (hur många avsnitt av Afterwork kan man höra på raken?) En årsprenumeration finska hälsotidningar. En Harlequinroman på finska (vi ska återkomma till den i ett framtida inlägg). Mitt jävlaranamma. Min besatthet av språk. Det faktum att om jag är stressad, sömnlös, orolig, vilsen, förfärad, längtansfylld, förbannad, förtvivlad kan jag inte tänka mig ett bättre sätt att döva allt som känns svårt än att hålla på med språk.

Och, kanske viktigast av allt: jag hade KOTIRUOKARYHMÄ.

Del 2: Matlagningsgruppen

KOTI betyder hem, RUOKA mat, och RYHMÄ grupp och KOTIRUOKARYHMÄ (jo, i versaler) är namnet på en av de största finskspråkiga Facebookgrupperna. Jag hittade den just så, genom att googla finlands största facebookgrupp på finska, och slumpmässigt gå med i allt jag hittade. Det var efter att jag redan valt finska som standardspråk på min Facebook (och råkat förstöra ett gäng inställningar på Facebooksidan jag har för mitt skrivande innan jag fattade vad alla ord betydde). Det var dags för nästa steg i processen att göra allt mitt slö-internetscrollande till ett språkbad. Och i den här vardagsmatlagningsgruppen med dryga 120 000 medlemmar har jag fått språkträning så det räcker och bli över.
Det jag inte var fullt lika förberedd på var kulturchocken.

Del 3: Leverbiffsburgaren och korvsoppan

Jag hörde någon säga att en av fördelarna med att lära sig ett språk riktigt bra är chansen att komma en kultur nära – och upptäcka att skillnaderna oss emellan trots allt inte är så stora.

Och nog hade jag hade en föreställning om att när jag väl lärt mig att dechiffrera språket, skulle känslan i KOTIRUOKARYHMÄ vara som i vilken svensk matlagningsgrupp på Facebook som helst. Men när jag lärt mig mina hundratals nya glosor och lyssnat på lika många timmar finsk podcast, när jag började förstå vad som skrevs i gruppen kände jag mig inte så kulturellt närliggande.

Det första inlägget i KOTIRUOKARYHMÄ som jag förstod i sin helhet handlade om leverbiffshamburgare. En bild på en mörk massa i ett hamburgerbröd kompletterades med texten (fritt översatt, och fritt från minnet): leverbiffsburgare. Toppad med saltgurka, rostad lök och rikliga mängder ketchup. Bilden är inte vacker, men smaken är delikat!
Och jag kände ingen omdelbar lockelse att tillreda detsamma i mitt eget kök.

Nästa diskussion jag såg var den om korvsoppan. Inlägget hade över tusen reaktioner och hundratals kommentarer. Är jag den ENDA, undrade trådstartaren, som hackar rotfrukterna SJÄLV till min korvsoppa? Tycker det smakar så mycket bättre. Bland kommentarerna fanns en del stöd – de frysta, färdighackade rotfrukterna på påse ger inte alls samma färska smak till en korvsoppa, hävdades det. Å andra sidan sjöng också vissa de frysta, hackade rotfrukternas lov, och kom även med exportidéer: Här i Sverige där jag bor är det sådär man MÅSTE göra om man vill göra en soppa, kommenterade någon. Man hackar alltid grönsakerna och rotfrukterna själv!!! Det finns inte frysta rotfruktspåsar. En annan exilkorvsoppeätare svarade engagerat att det inte existerade heller i det sydeuropeiska land där hen hade bosatt sig, och föreslog att en driftig finne måste ta sitt ansvar och satsa på utlandslansering av rotfruktspåsarna – dags att exportera denna livsnödvändiga bestsellerprodukt som resten av världen ännu inte lyckats uppfinna.

Del 4: Rågbrödskonspirationen

Mer hemma kände jag mig när konspirationsteorierna dök upp. De har trots allt en plats i alla Facebookgrupper.

Det började med en bild på flera kilo torkat rågbröd i mitt Facebookflöde. Jag har fått flera kilo torkat rågbröd gratis, skrev en fundersam finskspråkig hemmatlagare, vad ska jag göra med det?
Förslagen var många och sträckte sig från mat till hästarna via rågbrödssoppa till rågbrödslasagne. (Mjukgör de torra rågbrödsskivorna genom att dränka dem i köttspad och använd dem därefter som lasagneplattor. Många middagsgäster har sagt att det är godare än originalet!) Fyrtio kommentarer senare anlände dock en vaksam och kunnig vän av ordning med en skarp riskanalys. Jag skulle vara mycket försiktig. Om man har ”fått” torkat rågbröd ”gratis” har det sannolikt varit mögligt innan torkning. Dessutom finns många undermåliga produkter där rågen är utblandad med potatismjöl.

Och som med alla Facebookgruppskonspirationer får jag en kittling i magen, känner något hisnande, en önskan att veta mer. Vilka är de här finska onda makterna som delar ut förfalskat mögelrågbröd gratis? Varför vill de utsätta sitt folk för sådana onda gärningar?

Del 5: Slutsatsen

Min finska är ännu inte flytande, men jag är över tröskeln när ljuden är en obegriplighet och de skrivna orden en massa av bokstäver utan innehåll. Jag vet mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle göra om hur man bäst tillreder en korvsoppa.
Och jag vill ha mer.

Men lite mer avantgarde, lite mindre och exklusivare, lite early adopter och känna att man redan är på nästa steg.
Så när jag hittar spin-off-gruppen KOTIRUOKARYHMÄ (uncensored) tvekar jag inte en sekund innan jag går med.

Färden in i det okända har aldrig varit mer spännande.

 

 

(Bild från Toa Heftiba på Unsplash)

31 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén