Nettelblad

131 dagar efter riksdagsvalet får landet jag bodde i en gång en statsminister.
Jag går hemma med sjuka barn på måndagen, onsdagen, torsdagen och fredagen den här veckan. Det finns mycket tid att lyssna på radioinslag och podcasts i ett försök att förstå de praktiska konsekvenserna av de politiska förvecklingarna i ett samhälle jag inte längre lever i.

Jag frågar några vänner som bor i Sverige om de kan förklara tydligare vem som egentligen får makt och vad det kommer att leda till. De flesta rycker på axlarna, säger att det är för krångligt, att ingen riktigt vet. Som folk brukar göra åt samhällsfenomen som kräver för mycket nörderi för att begripa. Bankkriser, mellanösternkrig, den egna regeringsbildningen.

Det är så lugnt här, på den här ön, det är så lugnt här, på den här platsen i livet. Som om jag sprängt mig en ö också i tillvaron, ett hål i tiden för att få utrymme att tänka. Medan de sjuka barnen leker med varandra rör jag mig genom huset och ställer saker i ordning. Rensar ut. Gör plats för nytt. Känner efter.

Utanför faller snön i evighetssjok, det tar aldrig slut. Utanför kryper minusgraderna allt lägre, nåt bitande och vasst i luften, en påminnelse om mina Umeåvintrar. Här inne finns barnrösterna när de förhandlar med varandra, min favorittröjas mjuka tyg mot handlederna, välbehaget i att inte titta på klockan på flera timmar.

Jag lyssnar på Puzzel med Little Jinder och lagar tomatpasta med rostade kikärtor. Jag lyssnar på Sämst i världen med Solen och lagar ugnspannkaka. Jag lyssnar på New Year’s eve med MØ och lagar linsstroganoff.
Det är barnens favoriträtt. Storasystern kommer hem och frågar vad det är till middag och jag svarar att det är hennes favoriträtt och genast, som ett brev på posten, kommer Lilla Gubbens mörka blick, den förnärmade:
”Mamma, varför sa du inte att det är MIN favoriträtt också? Mamma, har du GLÖMT mig?”

Åh Lilla Gubben, vad lika vi är. Lilla Gubben, vad jag vet hur lätt det är att känna sig försakad. Men Lilla Gubben, man är aldrig så bortglömd som man kan få för sig.

Jag läser Fanny Ambjörnssons Tid att städa – om vardagsstädningens praktik och politik och delar inte alla slutsatser men uppskattar ämnesvalet. Jag börjar läsa en novellsamling av Tove Jansson men hinner inte längre än till förordet innan en unge gastar att den har blivit slagen i sitt huvud och en annan skräckslaget stammar att det var självförsvar, FAKTISKT. Jag läser S-markets kundtidning Samarbete, vars kulturfrämmande aspekter jag skrivit om tidigare både här och här, och tänker på kulturskillnaderna mellan det svenska och det åländska och det finlandssvenska och det finska.

Jag försöker läsa om det finska riksdagsvalet som är nu i höst. Jag funderar över det exotiska i att bo i ett land där mitt modersmål talas av en minoritet av befolkningen och drivkraften att bevara det egna språkets och den kulturella gruppens rättigheter är så stor att nästan alla svensktalande röstar på samma parti. 

Jag skriver en krönika om Fanny Ambjörnssons bok. Jag skriver anteckningar om blogginlägg jag vill skriva senare. Jag skriver nästan ingen skönlitteratur och är ganska nöjd med det. Jag börjar känna att omvärlden är så fascinerande, att det finns historier utanför mig snarare än inom mig som jag skulle vilja berätta.

Jag sitter i mitt arbetsrum, ser ut över den klara himlen, de snötunga träden, i det här öriket i Östersjön, en isolerad plats och samtidigt en smältdegel för allting.
Tänker: är det här känslan som kommer av att vara någon som flyttat runt? Att aldrig riktigt tillhöra en grupp fullt ut.

Eller är det tvärtom? Att jag alltid varit för nyfiken på precis alla perspektiv samtidigt, att det alltid varit omöjligt för mig att foga mig?
Att det är sådana som jag som sitter löst i sin kulturella förankring?
Att det är sådana som jag som ger sig av.

(Bild av Samuel Zeller, via Unsplash. Och ett av mina favoritfotografier).

(klicka på bilden för källa)

En dag drabbar stormen Åland. Genom natten viner ljudet av väldiga vindar starkare än någonsin förr. Färjorna blir inställda. Stora delar av befolkningen drabbas av strömavbrott.
Mina barn är hos sin farmor och farfar i Sverige, blir kvar där en extra dag eftersom de inte kan resa hem i ovädret. I jämförelse med många andras situation är det ingenting.
Träd vräks ned av stormen och river ned kablar, telefonnät sviktar liksom viss radio. Vi uppmanas att inte ge sig oss ut på vägarna med tanke på framkomligheten. Sjukhuset intar beredskapsläge ifall bemanningsbehovet skulle öka när personal inte kan ta sig till jobbet samtidigt som risken för skada och olyckor är förhöjd.

Och jag sitter där hemma, utan barn men med ström. Telefonen påslagen ifall jag skulle behövas. Med tacksamhet över både min värme och mitt kaffe och mitt oskadda hus när Facebookflödet fylls av de som är utan allt det där.

Och sedan går det över, utan att vara över. Stormar lugnar sig alltid. De värsta av vindar drar förbi. Efteråt är havet spegelblankt, trädkronorna stilla.
Men kvar finns strömlöshet. Trasiga hus och bilar. Rotvältor som barnen ska hålla sig undan. Ett ständigt röjningsarbete för att återställa samhällsfunktioner. Och påminnelsen om livets och samhällets sårbarhet.

Jag tänker på hur tryggt vi lever i den moderna tiden. Hur lätt det är att uppfatta tillvaron som både förutsägbar och kontrollerbar. På att det ökar utsattheten om något väl händer. På hur värdefullt det kan vara att förbereda sig lite extra för att man kan bli utan det vi tar för givet. Att äga ett spritkök, kunna tappa upp extra vatten, ha en radio med extra batterier. Fundera kring vad man gör om telefon, radio eller internet inte fungerar. Vara förberedd, som privatperson och som samhälle. (För den som vill lära sig mer om sådant rekommenderar jag hemsidan 72timmar som en början).

Men jag tänker också på hjälpsamhet. Omkring mig ser jag hur människor öppnat sina hem, bjuder på vad de har med given självklarhet. Hur Sittkoffska gården höll öppet hela natten och erbjöd människor att komma dit och sova om de inte hade någon varm plats att vara på.

Jag tänker att det är något människor behöver, inte bara nu men också alla andra dagar. Att få vara flockdjur. Att kanske borde vi oftare blotta våra svagheter, be om hjälp när det skaver. Få komma in i andras värme.

För i det där moderna livet som vi tror är så kontrollerbart och förutsägbart lever vi ofta så ensamma. Men livet är ju aldrig förutsägbart. Man kan alltid behöva en klan, och en kram.
Under stormen, och efter den.

Fler Vykort från Åland:
Vykort från Åland, september 2018

Vykort från Åland, juli 2018

Vykort från Åland, juni 2018

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut?
Var mamma till ett skolbarn, packade gympapåsar och läste läxor och gick på utvecklingssamtal. Höll i en skrivkurs. Reste på en roadtrip genom Finland och sov i bilen. Löneförhandlade. Gick hem längs med havet i gryningsljuset en morgon i maj.

Tack för alla ni som följt med under det här året, tack för alla nya som strömmat till. Tack för att ni kommenterar och delar eller helt enkelt läser i tysthet. Jag är så glad att ni hänger med. Vi ses på andra sidan nyåret!

(och här är min sammanfattning av 2017)

Hej.

Nu ska jag börja blogga på den här platsen i stället. Det gör mig så glad att jag inte ens vet vad jag ska skriva. Firar istället med att publicera en av mina favoritbilder, på tre av mina favoritpersoner. Kanske borde jag ha börjat med en bild på mig själv istället. Men jag har ju nästan inga. Det är ett mål för 2019. Att ta bilder på mig själv som jag kan visa i texter som handlar om mig.

Nya läsare – läs mer om mig här, eller bläddra blanda mina bästa inlägg.

För den som är gammal – välkommen hit, välkommen tillbaka.
Vad roligt det är att ha er här. Vad mycket fint vi ska ha på den här platsen. Vad mycket text och tankar jag vill dela på den här platsen. Det känns som jag äntligen har byggt mig ett utrymme där orden kan få ta plats som jag vill. Jag hoppas att ni ska uppleva detsamma.

Nya som gamla –följ mig på Bloglovin’ för att inte missa några inlägg. Ge mig gärna synpunkter på buggar eller konstigheter på den här hemsidan om ni hittar dem. Den här ju helt min egen, och jag erkänner villigt att jag är duktigare på att skriva än att bygga något sådant här.

Tror detta kan bli så sjukt bra. Och är så glad att jag inte vet hur jag ska avsluta, så jag avslutar med en annan favoritbild.  Som faktiskt är på mig, men tre år gammal. Den påminner mig om allt som var underbart med att ha tre små barn samtidigt, alla under fyra års ålder: att ständigt ha en unge i sin famn. Att det är självklart att den som inte just nu har en unge i famnen ska kunna ligga på soffan bredvid och sova med hörselskydden på. Att fotografen till bilden är en tre-och-ett-halvtåring som behövde underhållning.  Att man är en MAMMA som bara har ögon för sin bebis, och att bebisen är så mycket minsting, nu och fortfarande, som bara har ögon för en sak: storasyskonen.
Man kan ju bli snörvlig av nostalgi för mindre.

Men mer om den berättelsen, och andra, en annan dag. Nu kör vi.

Vad jag gör i november?
Knyter samman lösa trådar.
Avslutar sådant som är färdigt, smakar på sådant som är nytt.

Vi hörs i slutet av november, då händer det grejer, skrev jag för ett tag sedan.

Och lämnade en ofrivillig cliffhanger, den där sortens ledtråd folk slänger ut sig på internet när de ska ge ut böcker, föda barn, flytta till Paris.

Inte ska ju göra något sådant, inte nu.
Men ibland är det när det händer grejer mer ett sinnestillstånd än en livsmilstolpe.
Ibland är händer grejer att man får göra något man vill, på sättet man vill, i en tillvaro man skapat.

I slutet av november blir jag äntligen klar med min AT-tjänstgöring. De där åren efter läkarexamen då man visserligen jobbar, men regler och formaliteter bestämmer var och hur och hur mycket man kan vara ledig.
Just nu pluggar jag inför den tenta som avslutar hela tjänstgöringen. Efter det är tiden min. Jag kan styra den som jag vill ha den.