Rör

Att ta hand om sitt lilla liv. Att låta åren gå i cirklar och spiraler, att röra sig prick till prick mellan meningsfulla ögonblick.
Ge mig fyrverkerier och förtvivlan, ge mig oron och lättnaden, ge mig sensommarsolen.

Kvällspromenader i mörkret och den stängda cykelaffärens skyltfönsters kontraster. En lördag när jag promenerar ned med min minsta till stan, min lilla Habanero som blivit stor och drömmer om att bli vuxen och flytta till Japan. En av de sista varma dagarna, snart en befriande kyla, något i ljuset som redan är på väg att stänga ned en sommar jag aldrig ville ha.  Vi går till biblioteket och hon går själv och frågar bibliotekarien om bokserien hon vill ha. Det är olika författare för varje bok, hon måste leta på flera ställen, hon får instruktioner om hur systemet funkar. Bibliotekarien är vänlig och min dotter är så snabb i tanken och så noga med att få den information hon behöver och jag sitter i soffan i barnhörnan och läser en bok jag en gång hittade där och som jag läst många gånger sedan dess. Den heter Vardagshjälte 24/7 och är en finlandssvensk antologi med texter från ensamstående föräldrar.
När jag skrev mitt bidrag till Ärr-antologin tänkte jag mycket på den boken. Jag visste hur viktiga andras berättelser kan vara när man träffar på dem i rätt ögonblick. Jag visste hur texter kan stanna i en och berätta för en att ens upplevelser inte är så märkliga, att man inte är fel.
Och så kom ju min text att handla om ensamstående föräldraskap, förutom om snittet.

Hon och jag går till Mariehamns bokhandel, jag frågar om Ärr finns inne.
”Den är slut”, säger de.
”Sålt slut?”, säger jag, tänker: denna bok! en sådan framgångssaga!
”Ja, båda två som vi beställde in.”
Jag har beställt egna exemplar av boken, jag ska sälja dem till bekanta och bekantas bekanta, jag ska sälja dem på åländsk bokmässa.
Jag har beställt femtio stycken, för att se om det går, jag har beställt femtio stycken för att det är roligt att hålla på.
Det är inte ens min egen bok, och ändå är det så mäktigt att hålla den i handen, att den har ett namn, Att någon säger Jag vill köpa Ärr.

Tänk om någon en dag skulle prata om Sjukdomen så!
Väntar på svar som inte kommer, väntar på svar som dröjer, tiden är oändlig som när man är höggravid, månaderna går som om ingenting.

*

Jag tänker på rör.
Jag tänker på rör som går från mitt stuprör och ner genom marken och som en man kommer och filmar en dag med en kamera som filmar avlopp och andra rör och letar efter stopp. Min stupränna svämmar över. Jag känner mig mer ensamstående än någonsin när vattnet forsar vid regn, drar med sig lera från rabatten ned på uteplatsens trädäck, och jag ska försöka förstå vad felet är. Jag har inte tänkt så mycket på sådant som finns under marken. Obehagliga ord som stenkista. Men mitt stuprör leder inte till någon stenkista, det leder till vägens rör, men någonstans på vägen är det stopp. Man behöver gräva upp och titta på den trasiga rördelen.

Ingenting är så bra för min yrkesutövning som att prata med hantverkare. Det ger full inblick i hur det är när någon ska berätta viktiga saker om ens liv för en utan att man själv har någon kunskap. De säger en massa ord och ser allvarliga eller oallvarliga ut och man ska försöka förstå om det är hemskt eller jättehemskt och om man blir lite ruinerad eller mycket ruinerad  och man – eller åtminstone jag – har hela tiden på tungan att fråga är det mitt fel är det så att jag bara skött mitt hus jättedåligt är det här egentligen straffet för att jag tror att jag ska kunna få allt att jag ska ha huset och barnen och jobbet och skrivandet vem som helst kan väl förstå att det här inte är rimligt borde jag ha legat på nätterna och tänkt mer på rören under marken borde jag ha grävt upp hela trädgården för länge sedan.

I dagar pratar jag med alla människor jag träffar om rör.
Min vän sa en gång till mig att jag är en Arthur Weasley, ständigt så fascinerad av vad mugglarna gör, fast vi lever inte i Harry Potter, så det är inte mugglare utan bara mänskligheten.
Så fort jag upptäcker något som mänskligheten har gjort som jag inte upptäckt förut är fascinationen total.

Ångestblandad, när den rör mitt eget hem, och skamfylld, men likväl fascinerat.

Allt detta!
Att vi har skapat det!

Rör.

Det är en eftermiddag efter jobbet, jag tar dit någon till min trädgård som står med mig och tittar på platsen där felet är.
Jag får en offert för vad det ska kosta att ordna det.
Den kommer inte att ruinera mig, vi går inte under.

Efteråt går jag in och tar en tupplur, jag sover som småbarn på eftermiddagsvilan, jag vaknar och tänker på något annat än rör.
Som ett stopp som lättat.

*

Jag skriver inte, men jag letar efter rötter, kanske är det en del av processen eller av att längta efter den.
Jag letar efter alltings början, jag letar gamla inledningar, jag letar efter mitt eget språk efter åren, jag letar efter teman jag samlat och tappat och glömt.

Jag letar fram min första roman och skriver ut dem.
Det är en bok jag skrev när jag var sexton. Den handlar om en kille som är kär i sin killkompis och hans vän tycker om att bli älskad men inte att älska och de talar om alltings mening och meningslöshet och större delen av tiden sitter de i någons källare.
Det är så länge sedan jag skrev den att det inte är pinsamt, bara bedårande. Den här 16-åringen som vill så mycket, med ett språk som svämmar över bräddarna och som hon inte kan hantera.
Jag vill ta henne i min famn och skydda henne mot allt det innebär i världen att ha ett språk som är äldre än en själv, som kan formulera sådant man inte menar och kanske inte ens förstår.
Jag vill säga till henne att det finns annat i livet än att skriva, jag vill säga att man inte måste bli något stort, man måste inte bli något alls.
Hon skulle inte tro mig.

Jag letar efter början, efter alltings ursprung, jag lägger upp mina inledningar på instagram, texter genom tider, genom fragment av ett liv.

*

Jag ligger bredvid min snart fjortonåring, om kvällen. Jag masserar hennes nacke och hon berättar om sin dag. Ibland drar hon ifrån mig och ibland behöver hon vara alldeles intill.
Allting börjar i henne nu, hon är i metamorfosen där det barn hon en gång var ska förvandlas till den vuxen hon en gång ska bli och sådant spänner i själen på samma sätt som värken i min kropp när min livmoder växte för att bära henne, när jag bara var fem år äldre än vad hon är nu. Hon är närmare sextonåringen som skrev den där romanen, hon är närmare nittonåringen som blev hennes mamma. Medan mina fingrar rör sig över de spända punkterna där all den själsliga växtvärken satt sig i musklerna tänker jag att det inte är min egen värld jag letar efter i alla dessa gamla minnen, det är hennes.
Det hon rör sig i och dit hon ska.

Läs mer:

• Tretton år. En tonåring som blev mamma, en mamma till en tonåring.
• sidensilke. (ett utdrag ur den där romanen jag skrev när jag var sexton, och som jag publicerade här på bloggen :’) )

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.