Det känns som att det är mycket länge sedan jag skrev en vacker text. Jag tänker att jag har tappat gnistan. Jag jämför mig med andra som så många gånger förr, men allra mest och allra värst: jag jämför mig med mig själv.
Läser gamla texter och tänker: det var då jag fortfarande hade det, innan jag tappade stinget.
2021, då jag fortfarande skrev med humor och skärpa. Våren 2023, då jag fortfarande visste någonting om stämningen i orden.
Glömmer hur jag 2021 skrev mitt i en pandemi utan avlastning utan besök som helt ensamstående med tre små barn och att språket och texterna var mitt andrum, att de och jobbet var mina enda utrymmen för att vara vuxen med andra vuxna, och att om det är vad som krävs för bra texter så är det inte värt det.
Glömmer att våren 2023, då jag skrev några av mina vackraste texter på bloggen, så handlade många av dem om att ha förlorat sitt språk. Om att vara bedövad av sorg och avstängd från ord och tro att det aldrig skulle gå att skriva om det. Blind inför att det var just skrivande jag gjorde, att till och med smärtan i att inte hitta ord behövde hanteras med text.
Kanske sitter jag en gång och tänker: den där hösten 2025, kommer jag någonsin att kunna skapa sådant som jag skapade då.
*
Lever allt som är livet bortom skrivandet, för att sådant liv får plats.
Jag har en dotter som är nästan fjorton år, det är en alldeles särskild ålder. När hennes syskon har somnat ser vi på Gilmore girls. Jag såg den inte som ung, men började se den en gryningsmorgon för flera år sedan när jag väckts i gränslandet mellan natt och morgon med besked jag inte ville höra. Det var en höstmorgon, jag försökte äta min morgongröt men kunde inte svälja den, jag hällde grädde över den för att öka energiinnehållet men det lade sig som en hinna i munnen, jag fick slänga den.
Jag hade förstått att det var en mycket trygg teveserie, jag visste att trygga saker skulle behövas.
Det är minnen som känns som om de kommer från någon annans liv, upplevda i ett annat slags energi.
Jag behöver inte särskild trygghet mer, men man kan behöva den när man är tretton snart fjorton. Man kan behöva finnas i sin mammas famn och titta på något om tonårsdöttrar och deras mammor och att bryta sig loss och vilja stanna kvar, om att fatta kloka beslut och dåliga, om konflikter och deras försoning.
*
Sjuka barn, hemma på soffan. Huset kaos, hinner inte städa. Skriver forskningsansökningar i soffan, cyklar till jobbet och gör administration. Kan jobba halvdag och svara på telefon från underläkarna för att lösa min frånvaro, kan jobba heldag så fort barnen piggnat till sig.
Det fanns en tid då jag inte kunde lämna hemmet utan mina barn, de var för små. Då jag var tvungen att kasta mig på cykeln för att hinna hämta barn från dagis varje dag efter jobbet, då jag var tvungen att ha barnvakt för att kunna jobba över. Det fanns en tid då jag klarade mig på så små marginaler.
Nu är det så lite yttre som styr, i jämförelse. Nu ligger så mycket mer kontroll och frihet i mina händer, så mycket större chanser för vad jag skulle kunna åstadkomma.
Så varför inte bara resa sig upp ur grubblandet och åstadkomma det istället.
Läs mer:
Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
7 Comments
Är inte det du är inne på en nyans eller konceptuell kusin till paradox of choice: att för mycket frihet kan få en paralyserande effekt? Upplever själv att det också lätt går ut över skärpa och kvalité, att det är lättare att koncentrera sig och hamna i flow med begränsad tid. Med mycket tid slappnar man lättare av och låter tankarna vandrar. Rikedom korrumperar?
Jovisst är det så. Men kanske också en aspekt av att ha lånat energi, eller hållit ett tillfälligt tempo som inte går att ha i längden. Kraven är lägre i undantagstillstånd och man kan spurta ett kort tag men inte ett helt liv. Blir som att jämföra hastigheten man springer 5 km och bli sur för att man inte håller det tempot ett helt maraton
Fin text. Har man alla val och all tid blir det ändå svårare att veta vad man ska göra. Man drömmer stort när det inte går att välja. Så tycker jag det ofta är, skrev det häromdagen, att jag är ledig med massor av tid men själv har jag istället mental spunk.
Ja. Sådan trygghet i ramarna, de föder kreativitet och längtan.
Gick in på biblioteket bredvid mitt kontor i Sundbyberg idag och det första jag såg på hyllan bland nyheter var Ärr. Lånade och läste direkt. Älskade din text. Tack för att du skriver!
Tror det kan vara svårt att förstå hur glad jag blir av att läsa detta. En sådan dröm att ha en text på ett bibliotek som hamnar i någon annans händer. Tack!
[…] Glimtar, september 2025. […]