Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Författare: Ulrika (Sida 5 av 204)

Lösa tänder

tappa tänder

“Mamma!”, ropar Habanero när hon stormar in till mig klockan sex på morgonen. “Mamma du MÅSTE veta det här! Tanden är JÄTTELÖS NU!”
Tanden. Den där tanden. Vad hon har pratat om den, och jag har inte trott på ett ord hon sagt. Det gör så ont för mig att äta, du får bara ge mig mjuka saker, har hon sagt, och jag har torrt konstaterat att det där hårda äpplet häromdagen gick ju alldeles utmärkt och att det kanske mer är en fråga om att min middagsmat inte passar för dagen. Man måste kunna ha en sådan attityd med Habanero, annars skulle man drunkna i alarmerande budskap i sån grad att man aldrig höll sig över vattenytan. Och framförallt i ett fall som detta, när det finns en pojke i hushållet som faktiskt har en väldigt lös tand, och har svårt att äta alla saker. Inspirationskällan är så uppenbar.

Men nu stormar de kring mig, en svärm, samma infernaliska spänning i luften som om de rusat in och sagt att nu säger de på nyheterna att världskriget är här. Man vaknar upp till en värld, och det är nästan samma värld som igår fast ändå inte alls.
“De är väldigt lösa”, meddelar Storasystern när hon ser att jag börjat dricka min första kopp kaffe och kanske är redo för rapport. “Hos båda två.”
Jag känner mig som en trött överläkare med fyrtio år i jobbet som står inför en passionerad nyexad på sitt första vikariat.
“Jag har känt”, lägger hon snabbt till och nickar åt trovärdigheten i sitt eget budskap. “Jag stoppade in min hand och tog tag i tanden och drog litegrann” – hon visar med handen hur hon ryckt i de små barntänderna – “och de är NÄRA att lossna!”
Jag ryser. Det är något med tänder jag tycker är så obehagligt.
En sådan tur att man inte blev tandläkare.

Sedan biter Habanero i en smörgås, och ut trillar en tand. Vi hör henne berätta om alla de dramatiska höjdpunkterna om detta i en timme. Rör sig snabbt genom huset medan hon pratar, med en frusen haricot vert i mungipan (de har ersatt de frysta ärtorna), hon låter den ligga där på samma sätt som en bonnpojkssterotyps grässtrå eller småfifflartypens cigg.
“Jag bet! Jag tog en tugga, jag kände den var lös, jag BET OCH UT KOM EN TAND! JAG BET I DEN HÅRDA BITEN PÅ SMÖRGÅSEN OCH DÄR KOM EN TAND! Fen ska ge mig en peng.”

Och sedan, samma dag, biter Lilla Gubben i en morot, och ut faller en tand. Och senare, fortfarande samma dag, biter han i ett äpple och ut kommer en till. Extasen är fullkomlig. Världskriget har blivit segerdag. Ingen kan tala om något annat än dessa märkliga händelser, denna dag som kommer att gå till historien, dagen då tänder rasade ut ur munnarna.

Lilla Gubben spankulerar fram och tillbaka på vår trapp medan han försöker analysera händelseförloppet. Jag sitter med en till kopp kaffe och ser hur Habanero cyklar fram och tillbaka längs gatan. En haricot vert i mungipan, på huvudet en mössa som ser ut som ett björnhuvud som hon med emfas kräver att få ha på sig även om det är tjugofem grader varmt. Hon leker att hon är brevbärare. Jag har med nöd och näppe hindrat henne från att fullkomligt hänge sig åt den identiteten genom att lägga egentillverkade lappar med rader av slumpmässiga, spegelvända bokstäver i alla grannarnas brevlådor.
“VAD kan göra att vi tappar tänderna, allihopa”, säger Lilla Gubben. “Det är en måndag… så nyss var det helg… Kan helgen göra att man tappar tänder? Det är också sommar, det är varmt… kanske när man blir varm, att blodet blir varmt… Men” – och han skrattar generat åt bristerna i den egna hypotesen – “varför skulle ett varmt blod göra att man tappar tänder? Eller kanske -”
“KANSKE”, avbryter den lilla björnbrevbäraren, lyfter sin haricot vert ur mungipan och tar en tugga av den i ren otålighet, “kanske är det så att om man har jättelösa tänder och biter i nåt hårt så lossnar tänderna?”
Och Lilla Gubben stannar upp, ser på henne som om han mött ett geni, och ler ett gluggfyllt leende.
“Jaaa! Smart! Så måste det verkligen vara.”

5 comments

Att cykla med lådcykel utan el

Sensommaren, ett sådant pulserande tillstånd av förväntan. Nytt skolår, nya rutiner, nya aktiviteter på väg, matplaner och logistik men kvar ligger sommaren med sin drömska hetta som inbjuder till lättja.
Nu när vardagspusslet åter ska pusslas är det många som börjar fundera över hur de egentligen vill att det där pusslet ska se ut. Jag kommer att skriva några inlägg framöver om saker som har gjort att min pusselbild ser mer ut som jag vill ha den. Först ut: den älskade lådcykeln utan el.

Lådcykel/lastcykel utan el

(Notera att vagnen står stilla, hon är på väg ur. Hon åker alltså inte hjälmlös i livsfarlig ställning.)

 

Vad är en lådcykel och vilken lådcykel ska man välja?

Okej. Så först och främst – vad är en lådcykel (eller lastcykel, som de också kallas) och vad finns det för olika alternativ? Lådcyklar är alltså de här cyklarna med en låda framtill där man kan sätta till exempel barn eller matvaror. De finns med olika antal hjul – två eller tre – och med olika antal platser i lådan. Dessutom finns de med eller utan el.

Fördelen med tvåhjuliga lådcyklar är att de väger mindre. Nackdelen är att det förstås krävs en viss fart och teknik för att hålla balansen. Det har jag dock bara läst mig till, och jag vet att vissa tycker att de trehjuliga cyklarna känns instabila i höga hastigheter, åtminstone i billigare märken. Jag har anat den känslan någon gång i en riktigt rejäl nerförsbacke, men annars kommer jag inte upp i så höga farter att det är ett problem.

Jag har en trehjulig lådcykel med plats för totalt fyra barn (eller två barn och matkassar, badkassar och ett paket med typ 1 kg recensionsex-böcker, om det är vad man vill stoppa i vagnen). Den är utan el. Märket är Cargobike och den är några år gammal, från 2016 tror jag. Det är ett av de billigaste märkena och jag har läst lådcykelkännare hävda det ska vara dålig kvalitet, att den är tungt och klumpigt byggd och därför hopplös att ha utan el. Jag är ingen kännare och jag har aldrig provat en annan lådcykel. Det här inlägget handlar därför inte om vilken cykel som är bäst i test, utan kanske är mer för dig som till exempel funderar på att införskaffa en lådcykel utan el och undrar om det är möjligt.

Lådcykel/Lastcykel utan el

Platt, nära och ingen brådska: våra förutsättningar

När jag började cykla lådcykel hade jag två barn som skulle transporteras och ett som skulle cykla själv. (Numera är de två som kan cykla själva och den tredje övar dagligen.) Sträckorna vi färdas i vardagen är korta: vi har dagis, flera affärer och några favoritstränder inom två kilometer från bostaden. En vanlig jobbdag blir det längre totalsträcka eftersom dagis inte ligger på vägen till jobbet, utan jag cyklar först till dagis och sedan tillbaka till jobbet, så då cyklar jag ungefär 8 km totalt under dagen.

De korta sträckorna gör att långsam takt inte leder till så många minuters försening. Dessutom har jag försökt ordna morgnar och eftermiddagar så att vi inte ska ha bråttom. (Det går väl sisådär, men det är sällan på några få minuter det hänger i alla fall).

De vägar vi cyklar är överlag ganska platta, även om det finns några sega backar. Där har jag å andra sidan haft nytta av en mentalitet jag haft sedan start, och som möjliggjorts av att det är en trehjuling och inte tvåhjuling, det vill säga man kan cykla extremt långsamt och ändå hålla balansen. Jag kallar mentaliteten man hoppar aldrig av i en backe. Det blir liksom bättre träning så. Men mer om den senare.

Lådcykel/Lastcykel utan el

Vad är fördelarna med att ha lådcykel?

Många väljer att ha lådcykel för att det är mer miljövänligt. Jag tycker också att det är mysigt, med barnen där fram i lådan får man en fin kontakt, man hör deras samtal så nära. Det är samma känsla som när jag brukade köra dem i barnvagn. Jag tycker även om att man får vara ute mer jämfört med i en bil, känna dofter och väder och vind i sin vardag.

Har man som jag större barn som kan cykla själva är det ett bra sätt att skapa en naturligt aktiv vardag med mycket rörelse. Det är mer motion för en själv jämfört med att ta bilen, och har man en tung lådcykel utan el som jag är det en riktigt grym träning. Så raskt vidare till varför jag har valt att ha cykeln utan eldrift.

Varför välja en lådcykel utan eldrift?

En lådcykel utan el är betydligt billigare, vilket kan vara avgörande för många. Är det en viktig faktor ska man dock ha med sig att den dyraste cykeln är den som inte alls används, så för de flesta är det sannolikt betydligt klokare att vänta tills man hittar en bra lådcykel med eldrift begagnat än att köpa en ny cykel utan el.

Jag har ju aldrig cyklat med el, men jag har förstått att det är helt olika upplevelser. Med el kan man ta sig långa sträckor utan bekymmer och utan att det blir betungande. Med en lådcykel utan el, och framförallt en så stor och tung som jag har, så är cyklingen rejäl träning, framförallt i början. För någon annan vore det orsaken till att den skulle bli stående oanvänd i garaget. För mig är det själva tjusningen.

Lådcykel/lastcykel utan el

Lådcykel utan el som transportträning

Och här kommer vi till det som liksom är själva vardagshacket för mig. Den där cykeln är min rejäla dagliga vardagsmotion. Jag har aldrig haft så bra kondition och jag har aldrig haft så starka lår.  Jag har aldrig heller behövt äta så mycket för att hålla vikten, inte ens när jag ammade. Det här är träning som bara kräver några extra minuters investering av mig, för vi skulle ju ändå ha behövt ta oss någonstans, men den ger mig stora mängder träningseffekt tillbaka. Det är transportträningens stora tjusning, att när man väl fått in vanan har den redan sin naturliga plats i pusslet, man behöver inte spränga in den mellan allt annat som ska hinnas med.

Det svåraste, som med all träning, är i början. Då var det riktigt tungt, också i de korta vardagssträckorna. Men det där bygger man upp, nu är det inte lika tungt längre, och jag märker att jag gärna förlänger våra utflykter för att få mer träningsrus av cyklandet. Och numera är viktiga sträckor som vägen till dagis inte tyngre för mig än att jag skulle klara det om jag var förkyld, sovit dåligt eller liknande – bara jag väljer ett lugnare tempo. Men väljer jag att trampa det snabbaste jag kan jag få ett skönt intervallpass på väg hem från jobbet.

Det finns så många saker att säga om vilken lycka den här cykeln har gett mig. Eller snarare, all den utomhusträning den har tillfört i mitt vardagsliv, och vad det har gett mig. Men mer om det en annan dag.

Nu har jag sagt allt jag ville säga om lådcyklar utan el.

Liknande inlägg:

– Sluta med smartphone – går det?

– “Jaha, ska vi äta idag också?” – Tre kokböcker jag använder i min matplanering

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

7 comments

Söndagsplock vecka 32

Hej. Nu är det söndag igen. Jag har ägnat stora delar av dagen åt att rensa grejer. Oerhört tillfredsställande, fast ett emotionellt minfält. Är en sådan nostalgiker av rang och ibland stöter jag på något som kastar mig tillbaka till platser, tider, upplevelser, både bra och dåliga, och mina minnen är så levande i mig, det blir en översvämning att stöta på för många på en gång. Fantastiskt när man skriver, och när man vill förstå folk, det är som att ha så många erfarenheter i sig så nära, samtidigt. Bara väldigt opraktiskt när man typ bara vill rensa lite bland sina böcker och papper.
Nåväl. Raskt vidare till tipsen!

Ett podcastavsnitt: Autism – superkraft eller svaghet? i Kropp&Själ

Kropp & Själ är fantastiska att sträcklyssna medan man lyssnar på grejer. låta det glida in och ut ur medvetandet, bli lagom engagerad och intresserad. Tyckte det här avsnittet om autism var bra, och lyckades hålla en nivå som jag tror är intressant både för den som inte kan mycket om saken och för mig, som vet mer. För mig är ju diagnoskriterier eller vissa faktaaspekter inte nytt, men tycker de har en bra blandning mellan att guida lyssnaren till baskunskap om autismspektrumstörningar och att låta intressanta intervjuer med olika personer med autismdiagnos och med forskare ta plats.

En låt: Empty med Metric

Apropå sådant som kastar en tillbaka till andra tider.
Jag slår på Empty med Metric och plötsligt är jag någon annanstans.
Jag är tretton år och drömmer om att skriva, jag skriver hela tiden, jag vet bara inte vad det ska bli av det, men jag ser redan saker som en skrivande människa gör, detaljer från den tiden kan vara så tydliga för mig som om de hände nyss: schackbrädet på Bibliotekets barnavdelning och känslan av pjäsernas tyngd i handen, sprött och torrt av kanel i munnen när man delade en Linnébulle med någon på Café Linné och drack te och längtade efter  att tiden skulle gå för man visste att något spännande väntade i slutet av den, bara inte vad. Doften av pocketböcker på bussen.

Jag lyssnar på Empty och jag är tretton år gammal och försöker existera i den där brytpunkten i livet  då alla upplevelser är förstärkta, liksom uppvridna i kontrasten, och jag lägger mig ned på golvet i mitt flickrum och öppnar fönstret fast luften är kylig utanför, det doftar skog och höst och jag blundar och låter musiken skölja över mig.

Och fjorton år senare lyssnar jag på den där låten och är tillbaka där, i något annat, men jag lyssnar också på den och slås av att jag fortfarande  tycker den är så jäkla bra.

Compassioneffekten av Christina Andersson

En bok: Compassioneffekten av Christina Andersson

Denna bok om compassion, som också kallas självmedkänsla, hittade jag genom boktipslistan längst bak i Känslor som kraft eller hinder, som jag ju tyckte så mycket om. Christina Andersson är psykolog och forskare med inriktning mot compassion/självmedkänsla, ett begrepp som i korthet handlar om hur man kan hjälpa och stötta sig själv genom livets svåra för att göra det mer uthärdligt.
För vissa människor kan det låta som en helt självklar grej att man ska göra – hur skulle man annars göra när man har det svårt? göra det värre för sig? – men mycket vardagligt lidande förvärras faktiskt av dysfunktionella  strategier.

Boken kan ibland vara lite för pratig för min smak, jag saknar den där kärnfullheten som finns i Känslor som kraft eller hinder eller i till exempel Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig och Åsa Nilsonnes Vem är det som bestämmer i ditt liv? Men jag tog ändå med mig många intressanta perspektiv, till exempel hur man kunde kategorisera de strategier man väljer i svåra situationer efter om de handlar om flykt, prestation eller tröst (min förenkling, läs boken för tydligare förklaringar) och se till att man exempelvis inte bara väljer strategier som handlar om att prestera sig igenom tunga saker, utan också sådant som är tröstande.
Fint komplement till kategorin evidensbaserade självhjälpsböcker och väldigt fint formgiven!

Rainbow Tex Mex tortilla chips

En förundran: smakar tortillachipsen simhall?

Jag vet inte om det här är ett tips, det är nog mer en jakt på någon som upplevt samma sak. Eller kanske är det ett tips också, jag gillar verkligen de här tortillachipsen. Men varje gång jag sätter tänderna i dem och känner det salta knastret sprida sig i munnen känns det som att jag är i en simhall. Samma typ av smak/doftminne som tar en tillbaka som om jag skulle känna doften av klor, eller tvål, eller ljummen bastu. Men chipsen smakar inte klor (eller tvål, eller ljummen bastu). De smakar salt, och tacochips. Så varför? Vad är det med just den här smaken, den här upplevelsen? Inväntar länsning av S-markets hyllor med provsmakning och rapport tillbaka om någon upplever samma sak. (Funkar tyvärr endast för de finska läsarna).

Ett blogginlägg: Ensam på en ö hos Flora Wiström

Är svag för när folk bloggar om sitt skrivande, och när folk använder bloggformatet på ett litterärt sätt, ni vet liksom använder dess potential för berättande. Tycker Flora Wiström gör både och i det här inlägget om skrivlivet ensam på en ö. Dessutom alltid tyckt att hon tar de bästa fotografierna av skrivandet. Laptop med öppet dokument är inte alltid lätt att avbilda på ett sätt som väcker sug, men det gör det alltid hos henne.

 

Klart slut och trevlig vecka!

Liknande inlägg

– Söndagsplock vecka 31. Don’t Cry 4 Me av Bnny Rbbt, Regnmannen av Jonas Karlsson, podcasten Bokskrynklaren, Sopborsten och Grannfejden hos Visioner.

– Söndagsplock vecka 30. 70 dagar mot döden – rutinärendet som gick fel, En sån som jag med Hundhimlen, Så funkar det! Kroppen inifrån och ut av Mats Wänblad, Dialog om dialog hos Ellen Strömberg.

– Söndagsplock vecka 29.  Sean Banan i Värvet, en spellista för ett skrivprojekt, Dockskåpet av Tove Jansson, Ett tyst hjärta hos Linnea Brännström.

 

 

 

 

 

0 comments

Fem

liten flicka promenerar vid havet

För fem år sedan lämnade jag blodprov på en måndag, sedan ringde en läkare på en tisdag, och sa att på torsdag ska du föda ett barn.
Mina föräldrar satte sig i en bil och körde 60 mil norrut för att vara barnvakt och jag gjorde något jag aldrig någonsin gör: köpte en enorm påse lösgodis.
Jag gillar egentligen inte godis, men jag hade hört att igångsättningar tar tid, och jag tänkte: nåt måste man ju göra med den där tiden. Så jag lånade en bok på biblioteket (Karolina Ramqvists Alltings början) och jag beväpnade mig med zoogodisar och fudge.

Den där förlossningen är den märkligaste av de förlossningar jag upplevt. Ett antiklimax-sätt att föda barn. Först en dag av att läsa bok och äta godis och få i sig cytotec lite då och då utan att något särskilt hände alls. Utanför sjukhusfönstret sensommarsolen. I min sjukhusbädd lugnet (för på den tiden hade jag ju en 3,5-åring och en 1,5-åring hemma, så alla dessa timmar av tystnad var något exotiskt i sig).
Och sedan, när jag började ha den minsta lilla känning av att förlossningen var på gång, såg de att hon inte mådde bra i magen, att såhär kunde vi inte fortsätta.

Sedan fick jag sluta äta godis, för då skulle jag fasta. Sedan var det en lokalbedövning som inte tog när det var dags för att göra kejsarsnittet, sedan var det att sova.
Sedan var det att vakna, och att ha fått ett barn.

Det var ett av mitt livs konstigaste dygn och ändå var jag alldeles lugn.
Det var ingen okomplicerad skolboksförlossning och ändå minns jag ingen dramatik.

Dramatiken, den kom sen.
Dramatiken, den kom med själva ungen.
Denna magnifika minsting som får mig att slita mitt hår i uppgivenhet inför denna rasande naturkraft av envishet och som jag aldrig, aldrig skulle vilja vara utan.

Habanero, både du och jag tog oss helskinnade ur den där märkliga dagen för fem år sedan.
Alla andra märkliga dagar som följt, de har vi klarat.
Alla märkliga dagar som kommer att följa. De ska vi klara.

 

Liknande inlägg:

  • Liv. Och jag såg att här är den ju, all livskraft i världen.
  • Två. Kanske är du vår envisaste unge.
  • Nummer N. Vilket trolleritrick, baby.
  • 37 veckor over and out. Ska jag plötsligt föda ett barn? Ja. Plötsligt ska jag det.
1 comments

Sluta med smartphone – går det?

Gammal nokiatelefon

Jag är mätt på kakor nu: att sluta med smartphone

Jag har tvekat inför att skriva den här texten, för folk tar ofta saker så dogmatiskt och principiellt. Man slutar göra någonting och plötsligt är det en fråga om dygd och principer, man är tjejen som inte har någon smartphone och om man sedan bestämmer sig för att skaffa en igen reagerar folk på ett av två sätt: antingen nickar de förnumstigt och säger att det visste de väl hela tiden att det inte går, eller så blir de besvikna för att man inte har upprätthållit sitt ideal.

Men den här texten om att inte ha smartphone handlar inte om något alla borde göra eller hur folk borde leva. För mig har den här tiden, det här experimentet, det här beslutet eller vad man nu väljer att kalla det varit lika okomplicerat som att ibland vill man ha en kaka till kaffet, och ibland vill man inte det. Det senare betyder inte att man är en principiell kakmotståndare, eller tycker att ingen människa någonsin borde få äta kakor igen.
Det betyder bara att just nu är jag mätt, tack.

barn med gammal telefon

Det snurrar för fort, och för långsamt: varför jag slutade med smartphone

Och när min förra telefon en dag bestämde sig för att inte starta mer, då märkte jag att jag var mätt. Det var i början av mars. Några veckor senare skulle land efter land i Europa stänga ned på grund av det nya coronaviruset. Skolorna här skulle stänga, alla mina kurser i Sverige skulle bli inställda, barnens aktiviteter upphörde, och resten av våren domineras av helt andra saker än min telefon. Men det visste jag inte nu. Jag visste bara att jag gick med en naggande känsla av att livet snurrade för fort fast på ett alldeles för långsamt sätt. En kletig känsla av att hela tiden göra någonting litegrann, men utan att komma någonvart. Som när man sover så ytligt och oroligt att man inte riktigt vet om man sovit eller dagdrömt.

Det fanns många förklaringar till att det kändes så. Jag hade väldigt mycket att göra. Men jag anade också att problemet inte var att jag hade så mycket att göra, utan att jag inte vilade på sätt jag mådde bra av däremellan.
Och när den där telefonen lade av satt jag med den i handen, stirrade på den svarta skärmen och tänkte: men jag orkar inte. Jag vill ju inte ha det här. Varför ska jag betala en massa pengar för något jag inte vill ha?
Jag ville inte ha det lättillgängliga bara-scrolla-lite-och-titta-om-någon-sagt-något när hjärnan var för trött för att komma på en bättre idé. Ville inte ha de ständigt pågående halvkonversationerna utan fokus.
Ville få vara ifred när jag är ifred.

Svartvit kvinna pratar i telefon

“Men Swish då?”: Problem utan smartphone och hur jag löste dem

Så jag fattade beslutet att inte köpa någon ny telefon. På många sätt var det enkelt, eftersom det var ett slags icke-beslut. Jag orkar inte köpa en ny telefon idag, men imorgon kanske jag får lust. Och i väntan på lusten, eller behovet, fanns en del praktiska omständigheter som behövde lösas.

Jag rotade fram en gammal knapptelefon. Knallorange. Går endast att ringa och skicka sms med. Det är viktigt för mig att ha en telefon med mig när jag är ute med barnen, ifall något skulle hända. Jag tror att jag inte hade blivit så trött på min smartphone till att börja med om jag inte hade haft det behovet. Då hade jag kanske bara lämnat den hemma.

Det här är några av anpassningarna jag behövde göra för att det skulle fungera rent praktiskt:

  • Jag bytte några chattappar till sådana som finns i desktopvariant (gick från Whatsapp till Telegram med några internetkompisar, till exempel). Fortsatte hålla kontakten med folk jag mest chattade med, men vid datorn istället, vid en given tidpunkt.
  •  Räkningar och ekonomiska ärenden skötte jag redan vid en given tidpunkt, inte lite hela tiden, vilket gjorde det lätt att börja göra det vid datorn.
  • Kalender har jag analogt, jag kör något slags variant av Bullet Journal, så inga anpassningar av det.
  •  Poddar: efter ett tag rotade jag fram en gammal iPod och började lyssna på podcasts som jag laddade ned och förde över. Lite meckigt kanske, men det fanns också ett lugn i att välja vilka podcasts jag skulle lyssna på närmaste tiden och inte ständigt veta att jag rastlöst kunde byta, och byta, och byta om det jag började lyssna på inte passade mig just då.
  • Musik: i början saknade jag att alltid lyssna på musik. Men efter ett tag började jag trivas med att inte göra det jämnt. Inte fundera om jag ska lyssna eller inte lyssna och vad jag ska lyssna på. Där jag bor är det oftast ganska tyst (förutom barnen…) så jag har inte så mycket ljud jag behöver stänga ute. Om jag skriver har jag oftast datorn och då har jag musik där. Om jag läser på typ café och vill ha det lite tystare brukar jag stoppa i hörselproppar.
  • “Men Swish då?”, vet jag att många tänker. Använde inte det förut eftersom det inte finns här. Numera finns en tjänst som heter Siirto som jag tror är motsvarande funktion, men även när jag hade smartphone hade aldrig kommit igång att använda den. Folk använder kontanter mer här än i Sverige, så på typ loppisar antar jag att jag skulle använda det, även om jag i ärlighetens namn inte minns senast jag loppisshoppade. Om jag äter ute med kompisar splittar vi ofta notan som mitt liv ser ut nu, eftersom det rör sig om folk med ungefär samma vanor och inkomstnivå. (Superviktigt att inte i alla lägen utgå från att folk kan splitta en nota, men det är ju ett helt annat inlägg).
  • Om jag ska hem till någon kollar jag vägen innan, skriver upp adressen och kollar på karta att jag förstår vägen, istället för att utgå från att jag ska kunna titta på en liten plupp på en skärm som visar var jag befinner mig hela tiden. Ni vet, som folk gjorde innan typ 2012…
  • Och om jag ska träffa någon försäkrar jag mig om att jag har deras telefonnummer, så jag kan ringa eller sms:a om jag blir sen, och säger att jag inte ser om de skickar något på Messenger utan ber dem höra av sig på telefon istället.
  • Jag har inte rest utan smartphone än, eftersom corona kom. Jag var på väg på flera kurser i Sverige under våren och då hade jag tänkt att jag skulle göra som punkten ovan – kolla vägen till ställen vid dator på hotellet, kanske skaffa en turistkarta, fråga folk vid behov. Men sedan mars har jag ju mest cyklat runt, runt runt inom tre kilometers radie så jag vet inte hur det kommer att funka än.

Jag hör fåglarna och sensommarvinden: Effekter av att vara utan smartphone

Varför göra något som kräver en massa anpassningar av livet? Tja, för att jag kände för det.
Men varför fortsätta? För att det ger mig något, och vad det ger mig överväger just nu vad det kostar.
Att inte ha smartphone har gett mig min läsning tillbaka. Jag läser som jag gjorde när jag var yngre. Jag läser… som folk använder sina smartphones. Alla de här småstunderna. När man står i en kö. På toaletten. På en parkbänk med en kopp kaffe i en lekpark när alla tre barnen leker och är nöjda samtidigt. Då drar jag inte fram min telefon, jag drar fram en bok. Jag räknar inte hur mycket jag läser, för jag känner inte det behovet, men det är nog minst en bok i veckan, ibland mer. Och i mitt läsande bottnar jag, i mitt läsande kommer hjärnan ned i varv, på ett helt annat sätt än vad den gjorde med telefonen.
Och i mitt läsande föds mitt skrivande.
Det bästa jag vet är ord, och bara det att jag fått orden tillbaka hade räckt som argument för mig att fortsätta med det här.

Men så är det annat också. Jag märker att jag uppfattar mer av allt omkring mig. Jag ser hur vackra molnformationerna är när jag ligger i sanden på stranden, för trött för att läsa och utan något slöare att distrahera min hjärna med, när jag blickar upp mot skyn och verkligen ser. Jag hör ljudet av fåglarna, hur det skiftar mellan vår och sommar och sensommar, för jag har inte ständigt musik i öronen. Jag hör ljudet av sensommarvinden – visst är det ett särskilt ljud? Jag minns plötsligt att det är något jag tänkt förut, och glömt bort, att vinden låter annorlunda i augusti än i april, är det mängden löv på träden, ett mjukare ljud?
Jag kan fokusera länge och intensivt på det jag vill få gjort. När det snurrar fort får det snurra och däremellan går det långsamt. Inget mer klet.
Det har varit en speciell vår, och allt beror knappast på att jag är utan den där telefonen, men jag står på något sätt stadigare, mer förankrad i min verklighet.
Och därför känner jag mig fortfarande inte så kaksugen.

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

 

12 comments

Söndagsplock vecka 31

Så är det söndag igen och sensommarljuset är så vackert att jag blir andäktig, som varje år, jag har älskat augusti ett helt liv.
Jag skickade in mitt romanmanus till två förlag den här veckan (först skrev jag “romanutkast”, så mycket känns det fortfarande som ett pågående projekt som bara ligger och väntar på nästa gång jag ska plocka upp det, men börjar man skicka det till någon annan är det väl inte längre bara ett utkast). Sedan gick det för första gången på hela sommaren många dagar utan att jag tänkte på manuset. Det kändes som att ha gjort slut eller försöka komma över en olycklig kärlek, och tänka wow. jag är redan över dig.
Sen drömde jag långa förvirrade drömmar inatt där jag kom på att jag lagt in en mordhistoria i boken som aldrig fick någon upplösning, att jag bara glömt bort den helt under skrivandets gång, och fick panik, och när jag vaknade på morgonen var jag konstnärsångestligt kallsvettig. (Det var alltså inte sant, inga random bortglömda mordhistorier finns där).
Så jag antar att vi fortfarande inte är klara med varandra, jag och Mr Bok.
Nå. Raskt vidare till tipsen.

En sång: Don’t Cry 4 me av Bnny Rbbt

Otroligt svag för artisten Bnny Rbbt i allmänhet och låten Don’t cry 4 me i synnerhet. Det finns något slags alternate reality game-mysterium kring det här som man kan engagera sig i om man vill, kring Bnny Rbbt, att han skulle ha gjort låtarna på 90-talet och att alla videor kommer från upphittade gamla VHS-kassetter och sånt. Det är säkert intrikat men jag bryr mig mest om musiken. Originellt och knäppt och melankoliskt och lugnande på samma gång. Lyssnade på denna så mycket när jag skrev slutet av boken.

En bok: Regnmannen av Jonas Karlsson

Återfann den här godingen när jag rensade mina bokhyllor. Förutom att ha ett otroligt vackert omslag är det en underfundig och mysig berättelse om en äldre herre som blir övertygad om att han kan kontrollera regnet. Välskriven och trivsam, bra läsning om man känner sig lite nere och inte vill ha tunga trauman utan bara dramatik i det lilla.

En podcast: Bokskrynklaren

Psykologen och mångläsaren Rebecca Landquist har startat podcasten Bokskrynklaren där hon + gäst djupdyker i böcker och analyserar dem ur olika psykologiska perspektiv. Första avsnittet handlar om Karin Smirnoffs Jana Kippo-trilogi utifrån ett anknytningsperspektiv. Jag älskar att djupdyka i litterär psykologi och tror detta är en podd med stor potential. Ser redan fram mot nästa avsnitt!

Ett tips till de åländska läsarna

Sist jag tittade på böcker på Emmaus såg jag att Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som ju är känd från denna blogg (och, för all del, från en del andra sammanhang) finns i pockethyllan. Norpa den om ingen redan gjort det!

Ett blogginlägg: Sopborsten och grannfejden hos Visioner

Svag för välskrivna små vardagsberättelser. tyckte den här berättelsen hos Visioner om Sopborsten och grannfejden var så allmänmänsklig, rolig och fin.

Klart slut trevlig dag kväll!

2 comments

Monopol

Svartvit pojke på strand

Lilla Gubben har en ojämn känslighet, en blandning av strävsamt tålig idoghet till förnuftets gräns och en prinsessan-på-ärten-förmåga att upptäcka minsta obehag.
Å ena sidan en sådan som kan få en spruta på barnrådgivningen och intresserat betrakta den utan att röra en min, å andra sidan en sådan som kan känna ett gruskorn i soffan där alla andra bara känner kuddar.

Å ena sidan så tålig vid sjukdom att han kan ha 40 graders feber men säga jag är nog inte så sjuk, jag måste bara vila en stund, vara det av mina barn som jag blir mest hypokondrisk kring, för att han skulle kunna vara en sådan som bara ska gå och vila en stund och nästa gång man tittar till honom är han i koma. (Med Habanero finns liksom inga sådan tendenser, det är rapport en gång i minuten om minsta krämpa, det mest extrema som kan hända vid sjukdom är att hon är tyst en hel kvart i sträck.)
Å andra sidan: en pojke som vaknar i panik över myggbett, en natt. För att myggbetten kliar, kliar, kliar mamma.

Lilla Gubben älskar Monopol.
Alltså älskar som i den första-intensiva-kärleken-älskar Monopol, älskar som i att älska det dag och natt. Han älskar att spela det och han älskar att tänka på det – sitta vid en uppställd spelplan och läsa gatornas namn, planera nästa drag för när vi ska spela igen, be mig att kolla upp någonting i reglerna.
En gång fick Lilla Gubben frågan vad som är besvärligt med att vara Lilla Gubben. Att mina systrar vill mysa och se på film men jag vill bara spela Monopol.
En gång såg jag honom vid köksbordet, rynkad panna böjd över en hög med allmänningkort, medan läpparna långsamt ljudade inkassera kr 4000, och jag utbrast:
“Jag älskar dig.”
“Åh”, sa Lilla Gubben och såg upp. “Jag blir så varm, jag blir så glad, jag vet inte hur jag ska hitta ord för hur mycket jag älskar” – och andlöst såg jag på denna ljuvliga lilla sexåring, förberedde mitt leende inför denna oerhörda mammakärleksförklaring – “hur mycket jag älskar Monopol.”

Och så är vi där, i natten.
Med myggbetten som kliar så man gråter (och så att man väcker sina systrar med gråten). Kliets obehag, pojkens känslighet, nattens tendens att förvränga också små bekymmer till ohanterligt enorma.
“Det blir lättare med kliet om man tänker på något annat”, säger jag.
“Men jag kan inte! För det kliar!”
Tårar i ögonvrårna och en varm liten hand som kramar min, hårt.
“Du kanske kan tänka på Monopol”, säger jag. “Hur många steg hoppas du få nästa gång det är din tur?”
En hand som slappnar av. Ett leende. Ögon som glittrar i skenet från lyktstolpen utanför hans fönster.
“Elva. För då kan jag köpa en station. Och du borde få sju, för då hamnar du på Narvavägen, och jag har Narvavägen, och jag har ett hus där. Då behöver du betala mig -”
Och så fortsätter vi en stund, tills kliet är borta och pojken somnar, och det är bara en av alla många sommarnätter som utgör en barndom, ett av alla miljoner ögonblick som utgör en barndom, på morgonen när han tumlar upp med sömngrus i ögonen har han redan glömt bort att det hände.
Men jag, jag sparar ögonblicket i mitt hjärta.

*

 

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

1 comments

Vinbären, Mercedesen

En gång, i ett annat liv, bodde vi i en lägenhet på bottenvåningen i Umeå. Utanför oss fanns asfalt och studenter och tomma lekplatser och utanför vardagsrumsfönstret en grillplats som omgärdades av röda-vinbärsbuskar.
Jag brukade skriva vid bordet som stod vid det fönstret, det som också var matbord eftersom köket var så litet att man inte kunde äta där.

Jag var höggravid och rastlös och jag skrev. Jag  satt med ett sovande ammande barn i min famn och jag skrev. Ibland fick jag nog av ljudet av tre barn under fyra år, packade ihop mina saker, gick till det lilla caféet i Ålidhems centrum och struntade i att kaffet smakade bränt och att det inte fanns någon toalett, och skrev.

Ibland var det sommar och alla andra åkte hem och studierna hade uppehåll och utanför fönstret mognade de röda vinbären, och jag skrev.
Under de år vi bodde i lägenheten födde jag två av mina barn och skrev tre utkast av en och samma roman.

Och varje år, precis när de röda vinbären mognade, såg jag en man komma åkande i sin vita Mercedes. Han bodde inte i närheten och jag såg honom aldrig någon annan gång än just då. Han parkerade sin bil precis utanför vardagsrumsfönstret, steg ur, drog upp kavajärmarna och grabbade tag i de röda vinbären. Jag säger grabba tag, för han plockade inte, här fanns inget ta-bären-ett-och-ett-och-undersöka-om-de-är-mogna eller plocka-några-bär-till-en-paj-och-lägga-dem-i-en-burk, här fanns bara att ta nävar, handfullar, trycka in i munnen som om det var hans sista måltid och snart skulle de komma och föra honom till avrättningsplatsen.
Så åt han tills busken var gles på bär. Det brukade ta honom ungefär tjugo minuter. Sedan drog han ned kavajärmarna, satte sig vid ratten och for iväg, för att komma tillbaka ett år senare igen.

Tre gånger skickade jag in den där boken till en förläggare som trodde att det kunde vara något, som såg en kärna i den som var bra, och tog sig tiden att försöka hjälpa mig att hitta den.
Sedan sa hon att det inte nådde hela vägen fram. Att det blev inget mer med den där boken, ingen utgivning, inget något. Då var min sorg över det enorm, nu kan jag knappt minnas hur det kändes. Som med förlossningarna, som med allt annat som värkt i en tid som inte var nu, att hur ont det än gjorde kommer det en dag när smärtan har gått över i sådan grad att man inte längre minns.

Aldrig trodde jag att jag skulle röra den där boken igen, tills jag gjorde det, och hittade det jag inte hittade då, såg det jag inte såg då, skrev den som den alltid borde ha varit och som jag aldrig var förmögen att skriva den.
Och nu finns den där, redo att skicka till förlag att läsa, bara jag klarar av att ta det sista steget, trycka på några knappar, lämna den ifrån mig.

Idag gick jag med barnen på deras sommarlovstomma dagisgård och vi plockade vinbär från buskarna där. Nävar fulla, jag föste in i munnen, lät tungan leka med dem, kände explosioner av sött och surt som varvas med varann.
Undrade om buskarna där uppe fortfarande finns kvar.
Om bären har mognat än.
Om han snart sätter sig i bilen och kör dit.
Så att det enda som är konstant i den här världen av föränderlighet är att jag är mamma, att jag skriver, och att vinbärsmannen kommer körande en gång om året i sin vita Mercedes.

*

 

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

14 comments

Söndagsplock vecka 30

Söndag igen, det blir visst det varje vecka. Ni får en spegelselfie för andra veckan i rad. Jag har visst blivit generös.
Den här helgen har jag haft möjligheten att sitta många timmar med mitt romanprojekt. Tog mig till en milstolpe. Det är svårt att prata om när man inte är redo att prata om det, men det var i alla fall för jäkla skönt att nå dit.
Nu till tipsen.

Ett podcastavsnitt: 70 dagar mot döden – Rutinärendet som gick fel

När P1-dokumentären 70 dagar mot döden – rutinärendet som gick fel  släpptes 2016 var jag precis i slutet på läkarprogrammet och skulle snart börja mitt första jobb som läkare. Någon tipsade mig om den då, men jag valde bort att lyssna för att jag inte orkade gå ut i arbetslivet med mer oro för vad som skulle kunna hända än vad jag redan hade.
Nu i helgen lyssnade jag på denna välproducerade och gripande dokumentär om 30-åriga Rikard Langewolf som åkte in till sjukhuset för gallsten och aldrig kom hem igen, efter 70 dagars kamp mot döden med ett oupptäckt sår på tolvfingertarmen. Det är en berättelse om konsekvenser av systemfel och platsbrist, om brist på kommunikation och kontinuitet, om vad som kan hända när en patient är allas patient och ingens och det tydliga ansvaret och möjligheten att följa förlopp saknas. Det är också en fantastiskt gjorda karaktärsteckning av en människa och ett kraftfullt berättande.
Grät en timme efter att ha lyssnat. Det var det värt.

En låt: En sån som jag med Hundhimlen

En sommar för tusen år sedan var jag väldigt, väldigt ledsen över en grej, eller många grejer, eller kanske en massa små grejer som sammantaget fick något att tippa över så att jag var ledsen över allt och ingenting och maten smakade papper och den västerbottniska nattens ljus (bodde i Umeå på den tiden) kändes mer som ett hån än en befrielse. Då brukade jag lyssna på Hundra år med Hundhimlen på repeat och träna så att jag knappt fick luft och under trettio minuter av den där låten om och om igen vaknade något till liv, något som var något annat än tråkigheter.
Så jag upptäckte att Hundhimlen just släppt en ny låt var förväntningarna höga, liksom risken för besvikelse.
Lyssnade på En sån som jag, ryckte på axlarna och tänkte nja, inte lika bra som Hundra år. Fast jag kanske ska lyssna igen, bara en gång till.
Sedan lyssnade jag på den trettio gånger på raken och dagen efter typ trettio gånger till.
Det är något visst med att få dansa runt och skriksjunga EN SÅN SOM JAG DET BLIR NOG BRA TROTS ATT JAG ALDRIG RIKTIGT VARIT SOM MAN SKA.
Tänker att detta är 20-talets variant på lite trasiga och knasiga det är vårt trasdocksgäng. Fast mer dans-och-vuxenvänligt.

 

En bok: Så funkar det! Kroppen inifrån och ut av Mats Wänblad

Har ju tidigare tipsat om boken om fordon som den vetgirigaste av smågubbar älskar med hela sitt hjärta. När vi hittade en bok om kroppen av samma författare på biblioteket var kärleken ett faktum. En annan mamma hade faktiskt tänkt låna den till sitt barn, men sa att det var okej att Lilla Gubben satt och tittade i den medan hon plockade på sig fler böcker. När hon kom tillbaka tjugo minuter senare satt han fortfarande och bläddrade. Det verkar som han blir gladast av den, sa hon och vi bar hem den som en skatt.
Så funkar det!: Kroppen inifrån och ut av Mats Wänblad är detaljerad och tydlig, med många liknelser och pedagogiska grepp och många roliga och fina illustrationer. Enda problemet är att det är lite demoraliserande för känslan av kompetens när jag pausar min läsning för att berätta lite mer och förtydliga – man tycker ju trots allt att kroppen är ett ämne jag borde behärska – och Lilla Gubben bara suckar och säger: “Okej mamma. Men läs nu vad som faktiskt står.”

Ett blogginlägg: Dialog om dialog hos Ellen strömberg

Gillade verkligen Ellen Strömbergs Dialog om dialog. Fyndigt och intressant läsning! Har ju tidigare tipsat om blogginläggen Kugge skriver om skrivande under sommaren, och Ellen gör samma sak, båda inläggsserierna är ackompanjemang till en gemensam skrivkurs de två håller. Tips!

 

Så. Det var det! Over and out.

Psst! Ny på bloggen? Mina bästa inlägg hittar du här!

0 comments

Glimtar, juli 2020

De två första veckorna av semestern. Ingen hetta, bara sommar som jag vill ha den. Ambivalent och oförutsägbar, sådan att man packar med både tjocktröja och regnjacka och shorts och sandaler, bäst att doppa sig även om det är tretton grader i luften och gud-vet-vad-i-vattnet, för vem vet om bättre tillfällen kommer.

I sista stund fick vi plats på en simskola på Gröna Udden för de två minsta barnen. Varje förmiddag  i två veckor lagar vi pastasallad, brer mackor, packar ihop oss och cyklar iväg.
“Mot gröna hoodien!”, ropar Habanero, döv för indignerade rättelser från Lilla Gubben. Sedan ligger jag på stranden på en filt, känner doften av gräset under mig, av havet och av sanden, lyssnar på Storasystern som berättar hemligheter för mig med bara det allvar en åttaåring kan uppbåda, och på finska turister som pratar medan de packar ihop sina tält. Medan småttingarna är ute med sina simlärare i vattnet traskar jag och Storasystern till caféet, hon köper en kopp te och jag en kopp kaffe, jag tar med min tillbaka till stranden och hon får stanna kvar på caféet en liten stund. Jag försöker ge henne det som är svårt att få i den här familjen, men som jag  vet att hon tycker så mycket om: en stund som bara är ens egen. En tid då ens tankar får löpa färdigt.
Och när hon en stund senare kommer springande tillbaka till mig över gräsmattan bubblar de ur henne, tankarna, så många att de liksom snubblar över varandra på vägen ut ur munnen.

Jag läser: en bok om känsloreglering (som jag redan skrivit om). En bok om språk och historia och hur språken format historien och hur historien format språken (som jag kanske kommer att skriva om). Samlade verk av Lydia Sandgren (jag kommer att skriva om den så fort jag har bestämt mig för vad jag egentligen har att säga.)

Jag skriver: blogginlägg. Alt-texter till mina bloggbilder som ett led i att ha gått Jennifers SEO-kurs (som jag också skrev om här). Omarbetning av krångliga kapitel i min roman, jag gnager mig igenom de besvärliga delarna som inte flyter lika lätt som resten av den.

Jag påminner mig: om att göra saker utan annan funktion än att vara behagliga. Tar regnkvällsliga fotbad med doft av lavendel. Bokar in en ansiktsmassage.

Jag springer: fort och till havet. Har baddräkt under shortsen, hoppar ur dem, kastar mig i, simmar mot vågor, springer lika fort hem igen.
Tänker i duschen på hur stor del av mitt liv som rör sig inom typ tre kilometers radie.
Om hur mycket av en tillvaro som helt uppenbart inte handlar om mängden utrymme, utan vad utrymmet fylls med.
Sedan äter jag jättemånga räkor och ler.

1 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén