Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Författare: Ulrika (Sida 4 av 203)

Monopol

Svartvit pojke på strand

Lilla Gubben har en ojämn känslighet, en blandning av strävsamt tålig idoghet till förnuftets gräns och en prinsessan-på-ärten-förmåga att upptäcka minsta obehag.
Å ena sidan en sådan som kan få en spruta på barnrådgivningen och intresserat betrakta den utan att röra en min, å andra sidan en sådan som kan känna ett gruskorn i soffan där alla andra bara känner kuddar.

Å ena sidan så tålig vid sjukdom att han kan ha 40 graders feber men säga jag är nog inte så sjuk, jag måste bara vila en stund, vara det av mina barn som jag blir mest hypokondrisk kring, för att han skulle kunna vara en sådan som bara ska gå och vila en stund och nästa gång man tittar till honom är han i koma. (Med Habanero finns liksom inga sådan tendenser, det är rapport en gång i minuten om minsta krämpa, det mest extrema som kan hända vid sjukdom är att hon är tyst en hel kvart i sträck.)
Å andra sidan: en pojke som vaknar i panik över myggbett, en natt. För att myggbetten kliar, kliar, kliar mamma.

Lilla Gubben älskar Monopol.
Alltså älskar som i den första-intensiva-kärleken-älskar Monopol, älskar som i att älska det dag och natt. Han älskar att spela det och han älskar att tänka på det – sitta vid en uppställd spelplan och läsa gatornas namn, planera nästa drag för när vi ska spela igen, be mig att kolla upp någonting i reglerna.
En gång fick Lilla Gubben frågan vad som är besvärligt med att vara Lilla Gubben. Att mina systrar vill mysa och se på film men jag vill bara spela Monopol.
En gång såg jag honom vid köksbordet, rynkad panna böjd över en hög med allmänningkort, medan läpparna långsamt ljudade inkassera kr 4000, och jag utbrast:
“Jag älskar dig.”
“Åh”, sa Lilla Gubben och såg upp. “Jag blir så varm, jag blir så glad, jag vet inte hur jag ska hitta ord för hur mycket jag älskar” – och andlöst såg jag på denna ljuvliga lilla sexåring, förberedde mitt leende inför denna oerhörda mammakärleksförklaring – “hur mycket jag älskar Monopol.”

Och så är vi där, i natten.
Med myggbetten som kliar så man gråter (och så att man väcker sina systrar med gråten). Kliets obehag, pojkens känslighet, nattens tendens att förvränga också små bekymmer till ohanterligt enorma.
“Det blir lättare med kliet om man tänker på något annat”, säger jag.
“Men jag kan inte! För det kliar!”
Tårar i ögonvrårna och en varm liten hand som kramar min, hårt.
“Du kanske kan tänka på Monopol”, säger jag. “Hur många steg hoppas du få nästa gång det är din tur?”
En hand som slappnar av. Ett leende. Ögon som glittrar i skenet från lyktstolpen utanför hans fönster.
“Elva. För då kan jag köpa en station. Och du borde få sju, för då hamnar du på Narvavägen, och jag har Narvavägen, och jag har ett hus där. Då behöver du betala mig -”
Och så fortsätter vi en stund, tills kliet är borta och pojken somnar, och det är bara en av alla många sommarnätter som utgör en barndom, ett av alla miljoner ögonblick som utgör en barndom, på morgonen när han tumlar upp med sömngrus i ögonen har han redan glömt bort att det hände.
Men jag, jag sparar ögonblicket i mitt hjärta.

*

 

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

1 comments

Vinbären, Mercedesen

En gång, i ett annat liv, bodde vi i en lägenhet på bottenvåningen i Umeå. Utanför oss fanns asfalt och studenter och tomma lekplatser och utanför vardagsrumsfönstret en grillplats som omgärdades av röda-vinbärsbuskar.
Jag brukade skriva vid bordet som stod vid det fönstret, det som också var matbord eftersom köket var så litet att man inte kunde äta där.

Jag var höggravid och rastlös och jag skrev. Jag  satt med ett sovande ammande barn i min famn och jag skrev. Ibland fick jag nog av ljudet av tre barn under fyra år, packade ihop mina saker, gick till det lilla caféet i Ålidhems centrum och struntade i att kaffet smakade bränt och att det inte fanns någon toalett, och skrev.

Ibland var det sommar och alla andra åkte hem och studierna hade uppehåll och utanför fönstret mognade de röda vinbären, och jag skrev.
Under de år vi bodde i lägenheten födde jag två av mina barn och skrev tre utkast av en och samma roman.

Och varje år, precis när de röda vinbären mognade, såg jag en man komma åkande i sin vita Mercedes. Han bodde inte i närheten och jag såg honom aldrig någon annan gång än just då. Han parkerade sin bil precis utanför vardagsrumsfönstret, steg ur, drog upp kavajärmarna och grabbade tag i de röda vinbären. Jag säger grabba tag, för han plockade inte, här fanns inget ta-bären-ett-och-ett-och-undersöka-om-de-är-mogna eller plocka-några-bär-till-en-paj-och-lägga-dem-i-en-burk, här fanns bara att ta nävar, handfullar, trycka in i munnen som om det var hans sista måltid och snart skulle de komma och föra honom till avrättningsplatsen.
Så åt han tills busken var gles på bär. Det brukade ta honom ungefär tjugo minuter. Sedan drog han ned kavajärmarna, satte sig vid ratten och for iväg, för att komma tillbaka ett år senare igen.

Tre gånger skickade jag in den där boken till en förläggare som trodde att det kunde vara något, som såg en kärna i den som var bra, och tog sig tiden att försöka hjälpa mig att hitta den.
Sedan sa hon att det inte nådde hela vägen fram. Att det blev inget mer med den där boken, ingen utgivning, inget något. Då var min sorg över det enorm, nu kan jag knappt minnas hur det kändes. Som med förlossningarna, som med allt annat som värkt i en tid som inte var nu, att hur ont det än gjorde kommer det en dag när smärtan har gått över i sådan grad att man inte längre minns.

Aldrig trodde jag att jag skulle röra den där boken igen, tills jag gjorde det, och hittade det jag inte hittade då, såg det jag inte såg då, skrev den som den alltid borde ha varit och som jag aldrig var förmögen att skriva den.
Och nu finns den där, redo att skicka till förlag att läsa, bara jag klarar av att ta det sista steget, trycka på några knappar, lämna den ifrån mig.

Idag gick jag med barnen på deras sommarlovstomma dagisgård och vi plockade vinbär från buskarna där. Nävar fulla, jag föste in i munnen, lät tungan leka med dem, kände explosioner av sött och surt som varvas med varann.
Undrade om buskarna där uppe fortfarande finns kvar.
Om bären har mognat än.
Om han snart sätter sig i bilen och kör dit.
Så att det enda som är konstant i den här världen av föränderlighet är att jag är mamma, att jag skriver, och att vinbärsmannen kommer körande en gång om året i sin vita Mercedes.

*

 

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

14 comments

Söndagsplock vecka 30

Söndag igen, det blir visst det varje vecka. Ni får en spegelselfie för andra veckan i rad. Jag har visst blivit generös.
Den här helgen har jag haft möjligheten att sitta många timmar med mitt romanprojekt. Tog mig till en milstolpe. Det är svårt att prata om när man inte är redo att prata om det, men det var i alla fall för jäkla skönt att nå dit.
Nu till tipsen.

Ett podcastavsnitt: 70 dagar mot döden – Rutinärendet som gick fel

När P1-dokumentären 70 dagar mot döden – rutinärendet som gick fel  släpptes 2016 var jag precis i slutet på läkarprogrammet och skulle snart börja mitt första jobb som läkare. Någon tipsade mig om den då, men jag valde bort att lyssna för att jag inte orkade gå ut i arbetslivet med mer oro för vad som skulle kunna hända än vad jag redan hade.
Nu i helgen lyssnade jag på denna välproducerade och gripande dokumentär om 30-åriga Rikard Langewolf som åkte in till sjukhuset för gallsten och aldrig kom hem igen, efter 70 dagars kamp mot döden med ett oupptäckt sår på tolvfingertarmen. Det är en berättelse om konsekvenser av systemfel och platsbrist, om brist på kommunikation och kontinuitet, om vad som kan hända när en patient är allas patient och ingens och det tydliga ansvaret och möjligheten att följa förlopp saknas. Det är också en fantastiskt gjorda karaktärsteckning av en människa och ett kraftfullt berättande.
Grät en timme efter att ha lyssnat. Det var det värt.

En låt: En sån som jag med Hundhimlen

En sommar för tusen år sedan var jag väldigt, väldigt ledsen över en grej, eller många grejer, eller kanske en massa små grejer som sammantaget fick något att tippa över så att jag var ledsen över allt och ingenting och maten smakade papper och den västerbottniska nattens ljus (bodde i Umeå på den tiden) kändes mer som ett hån än en befrielse. Då brukade jag lyssna på Hundra år med Hundhimlen på repeat och träna så att jag knappt fick luft och under trettio minuter av den där låten om och om igen vaknade något till liv, något som var något annat än tråkigheter.
Så jag upptäckte att Hundhimlen just släppt en ny låt var förväntningarna höga, liksom risken för besvikelse.
Lyssnade på En sån som jag, ryckte på axlarna och tänkte nja, inte lika bra som Hundra år. Fast jag kanske ska lyssna igen, bara en gång till.
Sedan lyssnade jag på den trettio gånger på raken och dagen efter typ trettio gånger till.
Det är något visst med att få dansa runt och skriksjunga EN SÅN SOM JAG DET BLIR NOG BRA TROTS ATT JAG ALDRIG RIKTIGT VARIT SOM MAN SKA.
Tänker att detta är 20-talets variant på lite trasiga och knasiga det är vårt trasdocksgäng. Fast mer dans-och-vuxenvänligt.

 

En bok: Så funkar det! Kroppen inifrån och ut av Mats Wänblad

Har ju tidigare tipsat om boken om fordon som den vetgirigaste av smågubbar älskar med hela sitt hjärta. När vi hittade en bok om kroppen av samma författare på biblioteket var kärleken ett faktum. En annan mamma hade faktiskt tänkt låna den till sitt barn, men sa att det var okej att Lilla Gubben satt och tittade i den medan hon plockade på sig fler böcker. När hon kom tillbaka tjugo minuter senare satt han fortfarande och bläddrade. Det verkar som han blir gladast av den, sa hon och vi bar hem den som en skatt.
Så funkar det!: Kroppen inifrån och ut av Mats Wänblad är detaljerad och tydlig, med många liknelser och pedagogiska grepp och många roliga och fina illustrationer. Enda problemet är att det är lite demoraliserande för känslan av kompetens när jag pausar min läsning för att berätta lite mer och förtydliga – man tycker ju trots allt att kroppen är ett ämne jag borde behärska – och Lilla Gubben bara suckar och säger: “Okej mamma. Men läs nu vad som faktiskt står.”

Ett blogginlägg: Dialog om dialog hos Ellen strömberg

Gillade verkligen Ellen Strömbergs Dialog om dialog. Fyndigt och intressant läsning! Har ju tidigare tipsat om blogginläggen Kugge skriver om skrivande under sommaren, och Ellen gör samma sak, båda inläggsserierna är ackompanjemang till en gemensam skrivkurs de två håller. Tips!

 

Så. Det var det! Over and out.

Psst! Ny på bloggen? Mina bästa inlägg hittar du här!

0 comments

Glimtar, juli 2020

De två första veckorna av semestern. Ingen hetta, bara sommar som jag vill ha den. Ambivalent och oförutsägbar, sådan att man packar med både tjocktröja och regnjacka och shorts och sandaler, bäst att doppa sig även om det är tretton grader i luften och gud-vet-vad-i-vattnet, för vem vet om bättre tillfällen kommer.

I sista stund fick vi plats på en simskola på Gröna Udden för de två minsta barnen. Varje förmiddag  i två veckor lagar vi pastasallad, brer mackor, packar ihop oss och cyklar iväg.
“Mot gröna hoodien!”, ropar Habanero, döv för indignerade rättelser från Lilla Gubben. Sedan ligger jag på stranden på en filt, känner doften av gräset under mig, av havet och av sanden, lyssnar på Storasystern som berättar hemligheter för mig med bara det allvar en åttaåring kan uppbåda, och på finska turister som pratar medan de packar ihop sina tält. Medan småttingarna är ute med sina simlärare i vattnet traskar jag och Storasystern till caféet, hon köper en kopp te och jag en kopp kaffe, jag tar med min tillbaka till stranden och hon får stanna kvar på caféet en liten stund. Jag försöker ge henne det som är svårt att få i den här familjen, men som jag  vet att hon tycker så mycket om: en stund som bara är ens egen. En tid då ens tankar får löpa färdigt.
Och när hon en stund senare kommer springande tillbaka till mig över gräsmattan bubblar de ur henne, tankarna, så många att de liksom snubblar över varandra på vägen ut ur munnen.

Jag läser: en bok om känsloreglering (som jag redan skrivit om). En bok om språk och historia och hur språken format historien och hur historien format språken (som jag kanske kommer att skriva om). Samlade verk av Lydia Sandgren (jag kommer att skriva om den så fort jag har bestämt mig för vad jag egentligen har att säga.)

Jag skriver: blogginlägg. Alt-texter till mina bloggbilder som ett led i att ha gått Jennifers SEO-kurs (som jag också skrev om här). Omarbetning av krångliga kapitel i min roman, jag gnager mig igenom de besvärliga delarna som inte flyter lika lätt som resten av den.

Jag påminner mig: om att göra saker utan annan funktion än att vara behagliga. Tar regnkvällsliga fotbad med doft av lavendel. Bokar in en ansiktsmassage.

Jag springer: fort och till havet. Har baddräkt under shortsen, hoppar ur dem, kastar mig i, simmar mot vågor, springer lika fort hem igen.
Tänker i duschen på hur stor del av mitt liv som rör sig inom typ tre kilometers radie.
Om hur mycket av en tillvaro som helt uppenbart inte handlar om mängden utrymme, utan vad utrymmet fylls med.
Sedan äter jag jättemånga räkor och ler.

1 comments

Tre mysiga caféer i Mariehamn/Åland

Jag tycker om att vara på caféer. Skriver bra på café (om jag inte är alltför djupt inne i ett projekt, då behöver jag en annan typ av total isolering). Läser böcker bra på café. Tittar på folk bra på café.
Den här sommaren förflyttar jag mig inte särskilt långt, av världslägesmässiga skäl. Som tur är har jag väldigt mycket bra precis runt knuten, som de här tre caféerna i Mariehamn där jag gärna sätter mig och skriver och läser. De har alla tre gemensamt att de är stämningsfulla, mysiga och att vad man än beställer kommer det att vara hembakat och hemlagat, med kärlek i de små detaljerna och alltid gott.

Det är ju svårt att komma hit från Sverige just nu om man inte har särskilda skäl, men kanske nästa sommar? Annars hoppas jag att tipsen kan vara till glädje för alla mina finlandssvenska läsare.

Svarta katten – stilla, skirt och en doft av nybakat

Svarta Katten café Mariehamn Åland

Svarta Katten café Mariehamn Åland fika

Svarta Katten café Mariehamn Åland

Svarta Katten café Mariehamn Åland sandlåda  Svarta Katten café Mariehamn Åland Svarta Katten café Mariehamn Åland inomhus

Svart katten café Mariehamn leksaker inomhus för barn

Alldeles vid centrum men på en sidogata som ger en känsla av avskildhet och lugn. Här sitter jag gärna vid något av fönstren och blickar ut på ett sommarregn och enstaka förbipasserande medan jag redigerar ett skrivprojekt, eller på den ljuvliga rymliga utegården och läser en roman. Det doftar alltid kakor-i-ugnen här. Goda hemlagade luncher – en gång åt jag en sötpotatis med fetaoströra som gjorde mig tårögd – men helst dricker jag en kopp cappuccino i finporslin och tar någon av alla hembakta kakor till det.
Mina cafébesök är mina gyllene stunder för mig själv, men har man barn med sig finns här både en sandlåda på gården och en fin lekhörna inomhus.

Här hittar ni Svarta Kattens Facebooksida för mer information.

Café Viktor – ombonat och vackert in i minsta detalj

Café Viktor Mariehamn

Café Viktor Mariehamn Åland

Café Viktor Mariehamn Åland

Café Viktor Mariehamn

 

Café Viktor Mariehamn Åland

Café Viktor Mariehamn Åland

Café Viktor är en av mina favoritplatser i Mariehamn just nu. Ligger precis vid huvudgatan, så utanför är det alltid liv och rörelse, men i de stora lokalerna med många platser hittar jag ändå alltid ett lugn. Det finns en uteservering längs gatan men jag sitter helst inomhus i de fantastiskt inredda lokalerna och njuter av vackra färgkombinationer, unika föremål, en känsla för att bygga en miljö i både det stora och det lilla.
Stora lokaler med gott om platser, mycket att upptäcka och även en butik där man gärna strosar runt en stund i anslutning till sin fika.
Här kommer du att få något smaskigt vad du än tar, men mitt hjärta klappar extra hårt för den vegetariska tre-ostarlasagnen. En gång när jag var här hörde jag en kvinna ur det stora sällskapet vid bordet bredvid mitt utropa ÅH HERREGUD av välbehag när hon smakade sin lasagne. Jag har haft lust att göra detsamma.

Här hittar du Café Viktors Facebooksida för mer information.

Bagarstugan Café & Vin – Mariehamnsklassiker med stämning

Bagarstugan Café & Vin Mariehamn Åland

Bagarstugan café & vin Mariehamn Åland

Bagarstugan café & vin mariehamn Åland

Bagarstugan Café & Vin Mariehamn Åland

Bagarstugan Café & VIn Mariehamn Åland

Ombonad innemiljö med genomtänkta detaljer, hembakat fika som alltid är gott, en lummig innergård. Hemlagade luncher som erbjuder det lilla extra. Bagarstugan är bra, och folk vet att det är bra – därför är här ofta fullt och mycket turister. En lyx för mig dock, som hemestrar och tycker att det är en bonus att sitta en dag och höra alla dessa finsktalande sällskap komma och gå och planera nästa cykelfärd (Åland har många cykelturister, och ibland undrar jag om alla i något skede stannar till på Bagarstugan).
Sitter hellre och läser än skriver här just för att det brukar vara så mycket folk. Favoritplatsen är träbänkshörnet på bilden däruppe, då sitter man liksom upphöjd jämfört med resten av innergården, som en oas i oasen. Att sitta där, dricka en kopp te, äta en kardemummabulle, läsa en bok, spana på folk, spana på himlen, spana på klätterväxterna och kajorna och solskenet ovanför sig, det är bra liv i ett nötskal.
Min favoritlunch här är chèvre/rödbeta-pajen, favoritfikat kardemummabullen.

Här hittar du Bagarstugan Café & Vins Facebooksida för mer information.

Det var det. Smaklig spis!

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

 

9 comments

Söndagsplock vecka 29

Hej. Nu är det visst söndag igen. Det firar vi tydligen med något så ovanligt på den här bloggen som en spegelselfie. Nettelblad-style förvisso, men ändå.
Nu till tipsen.

Ett podcastavsnitt: Sean Banan i Värvet

Sean Banan är med i Värvet och jag är fascinerad. Trogna läsare av bloggen vet ju redan att jag älskar Copacabanana.  Det finns nog många saker man kan säga om det här avsnittet, det finns många lager man kan lägga på i sin lyssning, men jag är mest fascinerad av Sean Banans språk. (Jag är alltid mest fascinerad av språket, antar jag, i det mesta jag gör). Han har ett väldigt stort ordförråd, som det är uppenbart att han själv har kämpat sig till, för ibland blir orden konstigt uttalade, uttrycken används på ett oväntat sätt. Men det gör också språket oerhört eget, rikt men eget, och oväntat.
Om jag hade en intervjupodcast skulle jag prata med människor om deras språk. Var de fick det ifrån, hur de samlade orden, vilka ord och ljud de tycker mest om.
Men det har jag ju inte. Så lyssna på det här istället, det var intressant.

En spellista för skrivprojekt

Satte ihop den här spellistan för ett skrivprojekt jag håller på med. Inte den där nästan-klar-romanen, en kortare sak. Men strunt samma vad skrivprojektet är, tycker bara listan har så himla många bra låtar.

En bok: Dockskåpet av Tove Jansson

Började läsa Tove Janssons novellsamling Dockskåpet från 1978, i nyutgåva från Förlaget. Skarpt, rått, precist, humoristiskt mörkt och alldeles underbart. Rekommenderas.

Ett blogginlägg: Ett tyst hjärta hos Linnea Brännström

Tyckte inlägget Ett tyst hjärta från Linnea Brännström var så elegant, välskrivet, med sådant tempo och driv och samtidigt berörande. Har ju länkat till Linnea förut och tycker verkligen om hennes sätt att använda bloggformatets potential som litterär uttrycksform.

Och det var det för denna vecka!
Fler tips hittar du här.

 

8 comments

Principer

Svartvit pojke på strand När Habanero vill ha allt som finns och helst igår, vet Lilla Gubben allt om tålamod, och om rättvisa.
Rak i ryggen, skarp blick bakom glasögonen. En som lyssnar innan han talar. Kläderna på något vis alltid lite för stora, och den där rynkade pannan och mörka ögonen som ger honom en Charles-Dickensk aura, så att om han sträckte fram en kupad handflata och på 1800-talsbrittiska bad om småslantar för att kunna försörja sin tuberkulossjuka familj, då skulle det inte kännas helt out of character.

Lilla Gubben, en kväll när han leker med systrarna ute på balkongen, och plötsligt finner sig mittemellan starka viljor och starka principer.
Det går att stänga balkongdörren utifrån, med en hasp. Sådant öppnar för möjligheten att – om man exempelvis är en storasyster som tycker en lillasyster börjar bli lite för bossig – lyfta in någon från balkongen, stänga dörren och låsa så att man kan vara ostörd därute.

Så mitt i allt detta alltså Lilla Gubben: bakom honom Storasystern, på en solstol, omgiven av barbiedockor, uppfylld av den massiva pondus som endast finns hos en storasyster.
Framför honom Habanero, på andra sidan balkongdörren, vrålande, med ett illrött ansikte pressat mot dörrens glas.
I Lilla Gubbens ansikte djupt grubbleri. Detta är definitivt the worst of times.
“DET ÄR INTE  RÄTT ATT INTE LÅTA ALLA BARN VARA MED OCH LEKA”, vrålar det illröda Habaneroansiktet, och Lilla Gubben nickar eftertänksamt, som en filosof mitt i en intressant debatt. Den här principen känner han igen, att alla ska få vara med och leka, den är ju uråldrig, i det närmaste fundamental. Han närmar sig balkongdörrens hasp för att öppna upp igen.

“Men om man är med och leker, MÅSTE ALLA FÅ BESTÄMMA”, invänder Storasystern, stoppar Lilla Gubben i steget med en enkel höjning av handen. “Man kan inte bara komma och säga Jag är en liten prinsessa, alla måste göra som jag säger!
Åhå. Prinsessprincipen. Lilla Gubben nickar och kliar sig på hakan. Definitivt också relevant i sammanhanget, ett resonemang med giltighet, och –
“Men en storasyster ska ta hand om en lillasyster! Ett syskon SKA INTE LÅSA BORT ETT ANNAT SYSKON! I EN FAMILJ!”
Han tar ett djupt andetag. Blåser ut luften i en långsam suck, lägger händerna på ryggen, spankulerar fram och tillbaka över golvets betong och begrundar alla dessa motstridiga principer. Det behövs något högre här. Något som kan sammanfatta, föra samman allt detta kaos, identifiera pudelns kärna, formulera den gyllene regeln som täcker alla eventualiteter.
“Det verkar”, säger han sedan, “som att vi har problem. Jag tror vi borde gå och prata med mamma.”

Liknande inlägg

– Quiz. “Ingen av oss kan veta allting.”

– Radio Barn. “Men mamma, jag vill faktiskt inte dö idag.”

– Söndagsutflykten. “Hela gänget tillsammans.”

– Radarparet. “Kör bara kör!”

Och här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

0 comments

Två bra dagböcker om skrivande

Skrivliv av Gun-Britt Sundström och Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Jag vet inte hur många böcker jag äger om att skriva, och hur många jag någonsin har läst. Hela min barndom plöjde jag böcker om gestaltning, karaktärsutveckling, dramaturgi. Aldrig gått någon skrivkurs men läst mig till beståndsdelarna i skrivandets hantverk många gånger om.

Böckerna jag tänkte tipsa om idag är inte genomgångar i skrivandets hantverk, utan dagböcker från skrivandet. Båda de här böckerna har jag läst mellan fem och tio gånger. Jag går in i dem när jag vill komma in i en viss känsla för mitt skrivande,  för mixen mellan skrivandet och den övriga tillvaron.

Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Baksidestext på Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Gun-Britt Sundström är författaren till bland annat kultklassade Maken (1976) och För Lydia (1973), en 70-talsversion av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Ingen av dessa böcker behöver man dock ha läst för att uppskatta Skrivliv, som är utdrag ur Sundströms dagböcker mellan 1965 och 1978. Som det står på omslaget – från att Gun-Britt ger ut sin första bok tills dess att hon får sitt första barn.

Jag tycker om många saker med den här boken. För det första är sållningen av dagboksutdrag skickligt gjort. Nutidens Sundström beskriver i förordet att hennes ambition är att få fram ett växelspel mellan skriv och liv, och det är just det som gör behållningen i boken. Att följa ett skrivande liv, och passionen till skrivande, bildning, arbete. Och samtidigt påminnas om livet utanför skrivandet, hur det flyter fram, och hur fint det kan vara i sin enkelhet. Jag njuter och inspireras av att läsa om en skrivande människa som i grunden är glad. Det är lätt att hitta skildringar av olyckliga konstnärssjälar, svårare att hitta glada berättelser fyllda av upptäckarglädje och bildningslusta. Här finns cykelfärder och bokläsning, njutningsfyllt arbete i timtal, en fear of missing out som handlar om ifall man skulle plugga klassiska språk eller folklivsforskning istället. Ett intelligent feel-good-skrivande som jag trivs med att gå in i.

Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Karin Erlandsson är finlandssvensk författare bosatt på Åland som skrivit bland annat Pärlfiskaren som jag skrev om i mina barnbokstips för sommarlovet, och deckare som utspelar sig i Österbotten. Jag hade inte läst något annat av Erlandsson när jag läste Alla orden i mig, så även denna fungerar utmärkt även om man inte har följt hennes författarskap i övrigt.

Alla orden i mig är uppdelad i två delar: den första delen innehåller krönikor om skrivande, och den andra delen är en skrivdagbok som sträcker sig mellan 2014 och 2018. Båda delarna är riktigt bra, men det är till skrivdagboken jag ständigt återkommer.

Från skrivdagboken får jag känslan av att jag och Karin Erlandsson skriver på ett liknande sätt. Alltså, i själva skrivprocessen. Intensivt, ibland överväldigande intensivt, en kapacitet att producera och mata framåt tills kroppen värker och hjärnan blöder och sedan lite till ändå. Vi sätter båda högtflygande mål för våra första utkast, överraskar oss själva med att hela tiden spänna bågen lite till. Men njuter också, i vårt skrivande. Blir euforiska i de där stunderna när texten flyter, de som är som runner’s high fast med skrivande, tusentals ord och djupt inne i i texten och man vill aldrig sluta.

Det finns annat jag känner igen mig i här. Jag månadshandlar också i perioder (i kontrast till att veckohandla, ett knep Erlandsson nämner i boken apropå författarekonomi som sägs vara knaper). Att koppla av efter att ha skrivit klart ett manusutkast är att storstäda. Att en vilsam dag kan vara en dag när man bakar femtio tunnbröd. Och förstås alla skildringar av ett skrivliv som är så Ålandstypiska – att lägga sig i gungan på Lilla Holmen, se upp mot skyarna och tänka. Att skriva färdigt texter på en färja. (Hur många texter har jag inte skrivit på en färja).

Till den här boken återkommer jag när jag vill läsa om någon skriver som jag skriver, inte i språket utan i metoderna. Som att ha den där skrivkompisen man inte har tid för att ha, eftersom man är upptagen med att skriva istället.

 

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

4 comments

Söndagsplock vecka 28

Svartvit bild på kvinna som läser och skriver

Hej! Söndag igen. Dags för tips. Fick hem en ny bok häromdagen som jag vill lägga mig i sängen och läsa typ direkt, så jag ska försöka fatta mig kort. Inte för att det brukar lyckas, direkt.

Ett podcastavsnitt: Gifta för tredje gången i P1 Dokumentär

Jag sticker ju inte under stol med att jag verkligen gillar podcasten Kapitalet. Åsa Secher som är med och gör den har nu gjort en radiodokumentär för P1 Dokumentär om sina föräldrar, som gift sig tre gånger och följaktligen skilt sig två. Gifta för tredje gången heter den och lyckas vara både berörande, humoristisk och med ett fantastiskt berättardriv. Perfekt grej att lyssna på tillsammans med någon och diskutera efteråt tycker jag.

Flicka som skrattar på en strand

En låt: Aviation med May Jailer

En gång för länge sedan hade Lana del Rey inte artistnamnet Lana del Rey utan ett annat artistnamn, May Jailer. Under det namnet släppte hon albumet Sirens med en massa svinbra låtar. Eteriska och sköra och egna, älskar dem allihop, men de kan vara svåra att hitta, laddas upp och tas bort från youtube, finns förstås inte på Spotify och sådant.
Lyssnar i alla fall på Aviation massor just nu eftersom jag lär mig att spela den. Tycker den är så fin, lyssnar på den ibland inför ett skrivpass också.

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

En bok: Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

Ibland när jag pratar med patienter (jag jobbar ju i psykiatrin) använder jag en eksemhud som liknelse för psykisk sårbarhet av olika slag. Typ alla känner ju någon, eller är någon, som har en torr och känslig hud och lätt får eksem. Det betyder inte att de personerna alltid har eksem, för de har fått lära sig olika råd och sätt att sköta sin känsliga hud. De kanske inte ska ha yrken där man måste utsätta sig för massa vatten eller starka kemikalier, de öser på med mjukgörande, och i perioder måste de ta till starkare grejer och smörja kortison. Om de inte tänker på något av det här får de ganska mycket eksem, och tänker de på allt har de förhoppningsvis sällan symptom.
På samma sätt kan det vara med en psykisk känslighet, att man behöver tänka på vissa saker för att sköta sitt sårbara psyke, men med rätt verktyg behöver man inte ha så mycket symptom. Känsligheten finns där men den kan hanteras.

Med den långa inledningen  vill jag tipsa om Känslor som kraft eller hinder – en handbok i känsloreglering av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist. En populärvetenskaplig och handfast bok om vad forskningen säger kring känslor och ytterst konkreta verktyg och färdigheter att arbeta med om känslorna krånglar till det för en på olika sätt. Författarna har jobbat mycket med dialektisk beteendeterapi, så mycket av boken bygger på idéer från den terapiformen, men verktygen är allmängiltiga för alla som är intresserade av känslor eller tvärtom inte har någon aning vad de ska vara bra för eller hur man ska hantera dem. Precis den sortens bok jag tänker kan vara mjukgörande och kortison för en känslig själ.

Skriva på en laptop med levande ljus

En kurs: Jennifer Sandströms SEO-kurs

De senaste veckorna har jag gått bloggaren Jennifer Sandströms kurs i SEO, alltså sökmotoroptimering. Sökmotoroptimering handlar om hur man kan göra innehållet på en hemsida, till exempel en blogg, lättare för google att hitta så man kommer högre upp vid vissa sökningar på google. Eftersom google försöker ge den som söker relevanta sökresultat, sammanfaller det i hög utsträckning med att skapa hemsidor som når ut med relevant innehåll till den målgrupp de är tänkta för.

Jag har läst några av Jennifers blogginlägg om SEO, och tyckt de var pedagogiska och intressanta. Funderade lite innan på om min nivå var rätt för kursen – någon som börjat nosa på det hela litegrann, men ville få mer gedigna kunskaper och gräva djupare. Kom fram till att den passade perfekt, men också är helt lämplig för någon som är totalt nybörjare. Den var pedagogisk, peppande, gedigen och snygg. Känner verkligen att jag har fått med mig kunskaper som det hade tagit lång tid för mig att hitta till annars. Ser att kursen ska hållas igen i höst så vill man investera i att öka googletrafiken till en hemsida man har, har ekonomin för att gå en sådan här kurs (jag var sugen på att unna mig något “onödigt” som inte var för någon annans skull utan bara för mig), och är intresserad av att lära sig något nytt rekommenderar jag den.

Ulrika Nettelblad skriver bok på balkongen

Ett blogginlägg: Kugges inlägg om karaktärer

Bra och handfasta guider till olika delar av skrivandet gillar jag alltid. På Kugge skriver hittas en hel del av detta den här sommaren, som det här inlägget om att skriva bra karaktärer till exempel. Kugge har en hel blogginläggsserie om olika aspekter av skrivandet parallellt med att hon håller skrivkurs nu under sommaren, så in och frossa!

Puh! Det var det. Nu det bästa sättet att avsluta en söndagskväll i juli: läsa.
Kyssar&kärlek, ha det fint.

 

5 comments

Plåstras om

“I vanliga familjer”, säger Habanero, “så gör man inte såhär. I vanliga familjer ger man mat, till en liten flicka som är hungrig.”
Hon har just ätit två stora portioner lasagne, men påpekat att nu är det nog dags för ett par jordnötssmörsmackor också. “Rostade”, förtydligade hon, “två stycken, brödet från affären, inte det där som du bakar, och” – och så gjorde hon en konstpaus, plirade liksom på mig, hade hon kunnat blinka med bara ena ögat hade hon gjort det, som ett sätt att försöka ingjuta en stämning av att nu konspirerade hon och jag tillsammans – “finns det banan? Då kan du skära den i skivor, lägga på mina mackor.”
“Nej”, sa jag.
Och i ett trollslag suddades all konspiratorisk kärlek bort från den lilla snart-femåringens ansikte, och kvar fanns bara ett tal om de vanliga familjerna som inte lämnar sina ungar i ren och skär svält.

Man brukar snacka om den jobbiga fasen med småbarn när de är mellan typ ett och två, och har motoriken men inte vettet att hantera den. Jag tänker att Habanero är i den jobbiga fasen som åtminstone habaneros går igenom, när man är typ fem och har retoriken, men inte vettet att hantera den. Hon har varit i den fasen rätt länge nu.
Ofta vet jag inte var hon hittar uttrycken till att börja med. Var plockar hon upp alla dessa idéer? Men när de väl är i vårt hus har hon ett osvikligt öga för minsta skiftning i mitt ansikte, minsta rörelse av obehag, lär sig precis vilka fraser man ska sätta in för att vrida om kniven där det ömmar som mest.

Som när jag försöker konfrontera henne om hennes beroenden: frysta ärtor och plåster. Jag känner mig ju själv lite fånig. Denna känsliga intensiva ljuvliga unge, vad är det för pris att betala att ge henne lite ärtor och några plåster på obefintliga sår för att slippa några potentiella konflikter?
Om det inte vore så att det inte är lite ärtor, och lite plåster. Fick Habanero själv bestämma skulle hon hämta ärtor ur frysen minst fem gånger per dag, hälla dem i en stor skål, äta dem en och en tills de börjat tina, och sedan skjuta undan skålen, spänna blicken i mig och säga “Nu passar de mig inte mer.”
Och plåstren…

En eftermiddag kommer jag ut från tio minuter i duschen och ser henne lycklig i filmsoffan. En skål frysta ärtor bredvid sig i soffan, och på soffbordet: pappersrester från säkert tio plåster. Framför skåpet där jag lagt plåstren på högsta hyllan: en stol. På benen, armarna, händerna: plåster. I ansiktet: ett flin.
Jag stirrar på plåsterskräpet, på henne, på plåsterskräpet igen.
Habanero stoppar en ärta i munnen, suger på den, sträcker på sig, och lägger huvudet på sned.
“Mamma. Det är TUFFT för dig med tre små barn. Du har haft en lååång dag. Så jag tog hand om mig själv. Fast jag bara är en liten liiiten flicka plåstrade jag mig. Ja. Jag kunde själv plåstra alla mina onda onda sår.”
Jag tar djupa andetag. Hon nickar inkännande.
“Ja”, säger hon, som förundrad över sin insats, “jag ordnade det helt själv. Du höver inte hämta mera plåster. Sitt med mig i soffan. Vill du ha en ärta?”

8 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén