bokbuffén. 2024.

Böcker som inandningen, sa jag, och texten sedan, andas ut med munnen, ordens flöde.
Men vad ska jag läsa då, vad ska man läsa, vad ska luften bestå av.

Allt vill jag läsa! Så intensivt att de enskilda titlarna spelar mindre roll, att det är flödet. Men goda läsflöden är som en bra buffé eller en välkomponerad maträtt – det finns en fin blandning mellan olika kategorier. Det här är de olika områdena av bokbuffén just nu, och böcker jag vill läsa inom dem.

Restrensning

De där böckerna som blivit stående så länge men som jag ändå inte gör mig av med, för att jag har en idé om de ska passa mig till slut, vid något tillfälle. Nu vill jag läsa dem, duka upp dem som en middag av rester, upptäcka att det är godare än vad man trodde eller åtminstone överraskande smaker. Jag har börjat läsa Midnattsbarnen av Salman Rushdie, som jag fick i julklapp en gång och som stått i en hylla i tio år medan jag gång på gång gått bet på att ta mig igenom de första tio sidorna. En berättelse om Indiens 1900-talshistoria med komplex struktur, pladdrig och lekfull, magisk realism, rolig och knäpp och lovande. Jag vill läsa Det smälter av Lize Spit, också den en gåva som blivit stående i min bokhylla men inte lika länge. En hyllad debut av en flamländsk författare som klipper bilder från belgisk landsbyggd i tre parallella tidsplan i en, enligt bokbeskrivningen, skoningslös skildring av den europeiska landsbygden, utformad som suggestiv, feministisk hämndroman. 

Gamla bokminnen

Jag vill inte kalla dem gamla favoriter, för bandet till dem uppstod inte för att det är så bra böcker, det uppstod i kombinationen av en viss bok och en viss tidpunkt. De gamla bokminnena, världar jag vill besöka för att när jag en gång besökte dem hade de avgörande betydelse för mitt tänkande, mitt skrivande, för att de letade sig in i mina litterära världar. Ursprungsbilder, idéer om språket, tonen. Jag har skrivit om den sortens böcker tidigare på bloggen, böcker som gjort något för mitt skrivande: Diva av Monika Fagerholm, Maskrossång av Hilde Hagerup, Fight Club av Chuck Palahniuk. Nu vill jag tillbaka till andra gamla minnen. Jag vill läsa om Vågbitar av Hilde Hagerup, som jag minns som en skoningslös skildring av det smärtsamma ödesdigra när vänskapen bryts mellan två tjejer som är typ tolv, när spelplanen över en sommar är omkullkastad. Jag vill läsa Speak av Laurie Halse Anderson (som heter Säg något  i den svenska översättningen), som jag minns som så stark i hur svärta och humor samsas sida vid sida i orättvisa och utanförskap. Jag vill läsa Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan, en poetisk och filosofisk och vild skildring av inbördeskrig och ensamhet som var en av mina favoritböcker när jag var sexton och som inspirerade till många texter där själva spänningen, handlingen, utgjordes av ett samtal.

Klassiker och pristagare

På den senaste bokklubbsträffen var temat nobelpristagare. När vi satt runt snacksskålen i den särskilda trygghet som uppstår genom kvällar som får pågå så länge de behöver och tillsammans lyssnade på en författaruppläsning av A village life av Louise Glück (so for a while it seems possible/not to think of the hold of the body weakening, the ratio/of the body to the void shifting/and the prayers becoming prayers for the dead), då, då och senare, tänkte jag på hur levande ett läsande liv är, hur dynamiskt. Att det finns texter som hade varit obegripliga eller åtminstone inte njutningsfulla för mig när jag var yngre, som kan fyllas med annat innehåll nu. Att sådant som kunde ha känts ”svårt” är enkelt, att nu kanske det finns en tid när det som fått klassikerstatus eller vunnit utmärkelser kan möta och beröra mig på ett annat sätt. Jag vill läsa Klara and the sun av nobelpristagaren Kazuo Ishiguro, som jag började läsa för bokklubbsträffen men behövde lägga ifrån mig för att den var för vacker men för att jag var för skör, för att språket slog emot mig som en viss sorts ljus kan göra de första verkliga vårkvällarna, något som rister i en, man måste vara redo att stå ut. Jag vill läsa någon av de ryska klassikerna, jag vill läsa Hjalmar Söderberg, jag vill läsa noveller av den italienska nobelpristagaren Luigi Pirandello, efter en strålande pitch på bokklubbsträffen.

Tips

Och jag vill läsa böckerna ni tipsat om. En sådan lyx det är, att ha kontakt med så många läsande människor som kan spinna vidare på ens eget läsande, komma med tips från sitt eget. Jag vill skaffa prosalyriska Mykt glass av norska Cecilie Løveid, Stacken av Annika Norlin för att studera berättelser i ett långt perspektiv som ett stöd i mitt eget skrivprojekt, jag vill läsa syskondramat Hummerns sköld av Caroline Alberte Minor. Allt ni har tipsat om vill jag läsa!

ALLT vill jag läsa, girigt kasta mig från det ena till det andra, låta konsistenserna, smakerna, det nya och det gamla, det svåra och det lätta, vara själva blandningen som skapar upplevelsen.

Gott nytt läsår till er alla.

Läs mer:

• sånt jag läste. november 2023.
• sånt jag läste. oktober 2023.
• Om-vägen.
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Diva av Monika Fagerholm.
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Fight club av Chuck Palahniuk.
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Maskrossång av Hilde Hagerup.
• Bokrecension: Den stora skrivboken-trilogin av Agota Kristóf.
• Bokrecension: Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.