Låtar, 2023: I baren/En mörk natt

Det är januari 2023 och jag ser en dokumentärkortfilm om att jobba på transsibiriska järnvägen.
Den når mig en dag när sinnet ligger vidöppet. Jag har börjat vakna ur en dvala, öppna tankarna efter granatchocken. Jag lagar mina matkasserätter och jag äter mig mätt. Om kvällarna har jag börjat ta promenader, stapplande steg.
Jag är redo att möta, börja, längta efter något nytt.

Min kreativitet har dövats länge, den är fortfarande bedövad, men jag längtar.

Jag suger in filmen som man dricker vatten efter ett löppass om sommaren, som jag åt middagen om natten efter att jag fött mitt tredje barn och äntligen fick äta efter att ha fastat så länge för att de skulle göra snitt.
Stämningen växer i mig, den bygger en egen värld, och sedan – för första gången på så länge! – börjar den bygga en egen berättelse.

Så starkt att jag måste stanna upp, rent fysiskt, jag blir stående stilla mitt i promenaden medan jag känner de första kornen till historien skölja över mig.
En början, en mitt, ett slut. Tågets och historiens obönhörliga framåtrörelse. Den lilla berättelsen om att växa upp. Den stora berättelsen om att allt man visste en dag kommer att förgöras. Som alla barndomslandskap en gång faller sönder, men för vissa av oss mer oåterkalleligt än för andra.

En lek med öst och väst, som en karikatyr av filmversionen av dem båda. Ett väst som är bilar med tak man kunde fälla ned, ljumma neonnätter, palmer som vajade i brisen från ett hav medan reklamskyltarnas ljus glittrade i poolernas vatten.
Ett öst som är hemligheter, undertoner, stoltheten och smärtan, omvälvningen.

En berättelse om uppväxt. Uppväxtens leda, så stark såg jag den framför mig, längtan att ta sig ur den, uttråkningen sirapsseg, en klistrig söt essens av tonår som tonår alltid är.
Att vilja något annat men inte veta hur annat skulle bli.

Jag var inte förmögen att börja skriva min berättelse, men om och om igen lyssnade jag på låtar som representerade den.
V bare, en släpig påminnelse om sprängkraften i att vara så van vid sin värld att allt man vill är att ta sig ur den.
Tëmnaja noch, den sortens sång man lyssnar på medan man häller upp mer i glasen för att ännu är natten så ung (dimmig med en doft av tall, in genom de gläntande fönstren).

Kanske skulle det aldrig bli något av min berättelse, tänkte jag.
Men bara detta – att återigen kunna skapa hela universum i sitt huvud, att förmågan inte gått förlorad – betydde allt.

Läs mer:

• Låtar, 2023: Kill her freak out/Breathe (december).
• Låtar, 2023: Hall of fame (februari).
• Låtar, 2023: Renaissance (mars).
• Låtar, 2023: Kong i byn/Rave i mitt garage (april)
• Låtar, 2023: Empire state of mind (maj).
• Låtar, 2023: Dad told me/Dance again (juni).
• Låtar, 2023: Get free (juli).
• Låtar, 2023: ingenting ingenting alls (augusti).
• Novellen Tåget.
• Låtar, 2023: Kill her freak out/Breathe.
• Glimtar, januari 2023. 

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.