Dagen då grisarna flög

Min roman. Och allt det där.

Ibland tänker jag äsch. Fan på allt ihop. Jag kommer ändå aldrig att bli publicerad. Då har jag suttit här och skrivit och skrivit och skrivit helt i onödan. Allting förgäves. (Förutom att det är så fruktansvärt roligt…) Tid jag kunde ha lagt ner på att bli genialisk och begåvad i något helt annat.

Men då gör jag som idrottsmännen alltid gör. Visualiserar. Dagen jag blir publicerad, hur kommer jag att känna mig? Dagen då jag får det där brevet hem i lådan, som säger Ulrika Nettelblad, vi älskar dig. Ulrika Nettelblad, du är en av de mest begåvade människor vi någonsin stött på.

 Då ska jag fira. Ska jag fira så otroligt mycket.

Äta en lyxmiddag. Eller kanske flera. En helt ensam, bara för att det är sådant man gör alldeles för sällan. Umgås med sig själv. Jag tycker väldigt mycket om det. En bok och ett skarpt iaktta-människor-öga och fantastisk mat och man undrar om det egentligen kan bli så mycket bättre.

  Och gå runt på stan, och skrika. Ställa mig och skrika och säga Jag ska få en bok publicerad hur många av er ska det? Hur många ska det, va? (och om någon då säger JA JA JAG SKA FÅ EN BOK PUBLICERAD, då så har jag ju fått en författarpolare, liksom.)

  Och äta glass. Äta glass och glass och glass utan några hämningar över huvud taget.

  … Och lägga mig ner och skratta. För att det var hit hela mitt liv var tänkt att leva. Och för att det var det här jag alltid hade vetat skulle hända.

  Det ska bli så bra. Det ska bli så fruktansvärt gudomligt bra.