Rov

Den här novellen ska jag skicka in till den här tävlingen i morgon, så synpunkter mottages gärna!
(Den som ger bra synpunkter och sedan får för sig att besöka Umeå, bjuds på fika av undertecknad).

Rov

Det finns en tidpunkt i all mänsklig förälskelse, en gräns man alltid tvingas passera, vid vilken man inser två saker.

Den första är att man är på väg att mista distinktionen mellan vad som är verklighet och vad som är illusioner.

Den andra är insikten – den som alltid kommer med en blandning av tillfredsställelse och förskräckelse – om att det faktiskt inte längre spelar någon roll. Det har redan gått för långt för att något sådant ska spela någon roll.

Den första gången jag nådde sådana insikter var jag femton år gammal. Det var om vintern, en decembermorgon om jag inte minns fel (och jag minns inte fel. Man lyckas aldrig minnas fel om sin första kärlek; det är förbannelsen i det, och det är tjusningen). Om vintern, bara det att det på den plats där jag är uppväxt aldrig blir verklig vinter. Här faller nästan aldrig någon snö. Om dagarna regnar det; om nätterna blir det tillräckligt kallt för att gräset ska frostas och knastra om morgonen, och tillräckligt kallt för att gårdagens regn ska frysa till långa banor av is. Jag tror att jag läste någon gång att platsen där jag växte upp har landets största andel brott på lårbenshalsen. Det förvånade mig inte. Där fanns bara gamlingar och is, redan på den tid jag bodde där. Hur skulle man ha kunnat förvänta sig något annat?

Gamlingar, is och min första förälskelse. En decembermorgon. Gräset kved under mina fötter när jag smög ut ur huset för att möta honom. Det hade börjat gry, men solen hade ännu inte helt kämpat sig över horisonten – det var inte säkert att den någonsin skulle lyckas göra det. På platsen där jag växte upp fanns det sådana dagar. Dagar då solen aldrig växte över horisonten – då tunga tjocka moln låg över byn så kompakt att skillnaden knappt var märkbar när kvällen och skymningen kom.

Jag hade för lite kläder på mig. Jag hade alltid för lite kläder på mig när jag skulle träffa honom. Jag önskade att han skulle se mig huttra, dra mig in i sin famn, in i sin stora, slitna jacka och värma mig.

Svängde ut från villaområdet där jag bodde, ner mot lekplatsen, och skogen som låg intill. Vi stämde ofta möte vid lekplatsen, jag och min första kärlek; det var en sådan plats där personer inte vistades i gryningen. Ibland satt vi i gungorna och pratade; oftare gick vi in i skogen, traskade på längs med elljusspåret. Hela tiden fanns något härjat i hans blick, en oro, han vände sig ständigt om. Gick alltid lite längre ifrån mig än vad jag hade önskat, kanske till och med längre ifrån mig än vad som var nödvändigt för att det skulle vara socialt korrekt. Jag undrade ibland om han kunde känna min kropp brinna, om den utstrålade en sådan hetta att den blev påtaglig, överväldigande också för honom.

Jag kände mig alltid svettig intill honom, även när jag frös. När jag kom hem efter våra morgonpromenader var mitt hår alltid elektriskt, fast det aldrig annars brukade vara det. Som om också det kände av min eteriska extas.

Han var redan framme vid lekplatsen när jag kom dit. Stod lutad mot den slitna leksaksboden och såg upp mot den gråbleka himlen.

”Du är sen”, anmärkte han när jag kom, utan att se bort från himlen. ”Det förvånar mig.”

Han luktade annorlunda än vad han brukade. En vass, sträv doft som brände till i mina näsborrar.

”Jag tror… tror det är du som är tidig”, sa jag tyst.

Jag tror att jag var rädd för att han skulle bli förolämpad. Ibland gled våra möten ihop på ett sätt som gjorde att jag inte helt kunde lita på mina egna minnesbilder, men jag trodde mig ha tydliga minnen av att han kunde vara mycket skrämmande när han upplevde sig förolämpad.

Men han log bara. Plirade på mig, lade sitt huvud på sned.

”Du är då klipsk du”, sa han lågt, nästan triumferande. ”Det är väl vad jag alltid trott.”

Och vi började gå.

 

*

 

När jag var åtta år gammal hade jag en kanin. Den var blänkande svart och när jag kom hem från skolan var det första jag gjorde varje dag att gå upp på övervåningen, plocka ut den ur buren och borra ner mitt ansikte i den där glänsande mjuka pälsen. Dra in doften av kanin. Dra in doften av hemma, och lugn, och trygghet. Doften av att ha klarat av ytterligare en dag.

När jag träffade min första kärlek kunde mitt hjärta ibland bulta lika hårt, klappa lika tätt som den där kaninens hjärta brukade göra när jag höll den. Ibland fick han mig att vilja spärra upp mina ögon i skräck på samma sätt som min kanin kunde göra ibland när den var rädd.

Som om jag var ett bytesdjur. Genetiskt programmerad för att vara bytet, och ständigt inställd på att fly. Det skrämde mig att jag hade de här kanintendenserna – jag visste redan då att sådan skräck inte var hälsosam. Min kanin dog nämligen efter bara ett år. Den blev ihjälskrämd, av en hund, så att hjärtat stannade.

 

*

 

Han rörde sig annorlunda den där decembermorgonen. En otymplighet, en klumpighet. Kanske borde det ha fått mig att förstå att något var annorlunda. Men å andra sidan, min första kärlek… han tycktes mig alltid så oförutsägbar.

”Och hemma då?”, sa han, plirade på mig med sina mörka ögon. ”Har det blivit bättre där än?”

Jag ryckte på axlarna.

”Beror väl på vad man menar med bättre”, sa jag. ”Det är mer bestämt att de ska skiljas nu, men jag menar… det kan ju vara… blir nog… en bra sak.”

Han nickade, långsamt. Flåsade. Han verkade tycka att vår promenad var ovanligt ansträngande idag. Var röd i ansiktet, andfådd.

Jag tvekade.

”Fast jag kanske flyttar då”, sa jag tyst.

Han vände hastigt ansiktet mot mig.

”Så tråkigt”, sa han långsamt. ”Så väldigt tråkigt.”

”Jo”, sa jag, och såg ner på mina fötter.

Vi hade kommit runt elljusspåret, var tillbaka vid lekplatsen igen. Jag såg frågande på honom – skulle vi gå ytterligare en runda? – men han skakade på huvudet.

”Det är för kallt”, sa han. ”Du skakar ju.”

Han lade handen på min axel. Jag var Kaninen. Kanske skakade jag av kylan, men mest för att hjärtat slog så hårt. Han drog tag i mig, kanske omilt, såg sig omkring, och öppnade sedan dörren till leksaksboden. Jag blev förvånad när den gick upp. Jag som alltid utgått från att den var låst. Men när man tänkte närmare på det var det kanske inte så konstigt – vem skulle egentligen vilja stjäla plasthinkar och leksaksspadar?

Det fanns till och med el. En lampknapp och en svag, blinkande glödlampa som tändes när man tryckte på den. Han stängde dörren om oss. Allt som fanns nu var det flackande ljuset, doften av sand, av åldrat trä, av hans fränt svettiga hud. Vi tycktes plötsligt stå mycket nära varandra. Boden kändes liten, mindre än den tyckts utifrån. Han andades långsamt, som om varje andetag var en ansträngning.

”Du vet”, sa han lågt, ”att jag kommer sakna dig, Julia? Jag kommer sakna dig mycket.”

Jag nickade. Andlös. Plötsligt kände jag mig mycket torr i munnen.

”Aldrig haft en sådan elev, vet du… så begåvad, så… det är märkligt, så väldigt märkligt.”

Han såg nu ner på sina tummar medan han pratade. Det var knappt att jag längre fick känslan av att han talade till mig.

Jag hade lite ont i magen. Kände mig som en kanin som varit ute ur buren för länge, kommit lite för långt hemifrån.

”Vad är märkligt?”, frågade jag svagt.

Han såg upp, som om jag väckt honom ur något.

Sedan lät han handen stryka över mitt hår. Mitt tunna, långa, ljusa.

”Du är så ung”, sa han, ”du…”

Och han skrattade till. Men fullföljde inte meningen.

Det blinkande ljuset. Det gav mig huvudvärk. En spänning över tinningarna och pannan som fick det att blixtra inuti mitt huvud. Den här boden tycktes alldeles för liten för oss båda, det kändes som om luften skulle ta slut. Jag försökte pressa mig bakåt, öka avståndet mellan oss, men det ökade också avståndet mellan mig och dörren, gjorde mig klaustrofobisk. Nu stod jag inpressad längst in mot den bakre väggen, så långt från honom jag kunde. Med en plastspade som tryckte mot min rygg. Hårt. Senare skulle jag se att jag fått märken.

Men han kom efter mig. Han var nära mig nu. Hans grova tummar strök längs med mina kinder. Han andades sin vassa doft rakt in i mitt ansikte. Hans sträva fingertoppar rörde längs med min hals, ner över mina nyckelben och mot min urringning som plötsligt tycktes alldeles för påtaglig, alldeles för naken, för jag hade alltid för lite kläder på mig när jag träffade honom, jag hade alltid jackan öppen för jag hoppades att han skulle se hur frusen jag var, och värma mig.

Men plötsligt visste jag inte längre om det var vad jag ville.

Plötsligt visste jag inte längre om det var något jag klarade av.

Jag var ett byte, och jag hade lekt med tanken på att bli fångad. Men det var först när jag konfronterades med rovdjurets gap jag insåg hur ont sådana lekar kan göra.

 

*

 

Det finns en tidpunkt i all mänsklig förälskelse när man tvingas inse två saker. Det första: att man inte längre vet vad som är verklighet och vad som är illusion. Det andra: att det inte längre spelar någon roll.

Det har redan gått för långt.

När hans fingrar var över min kropp, under min kropp, i min kropp. När hans tunga var i min hals, längs med mina läppar, över min nakna hud, när han gjorde mig illa, så illa som bara en man kan göra en femtonårig flicka om han inte längre är medveten om vad hon är, annat än en köttklump, annat än värme i vintermorgonen… då tänkte jag: kanske är detta en mardröm.

Då tänkte jag: kanske händer inte detta. Kanske gick jag aldrig ut i morse.

Kanske hände aldrig hela mitt liv.

Kanske vaknar jag om några sekunder och får börja om.

Men i nästa sekund visste, och insåg jag, att det inte spelade någon roll. Det spelar aldrig någon roll hur verkligt något man upplever egentligen är. Det som spelar någon roll är hur verkligt det känns.

 

*

 

Och jag tänkte att nu skulle mitt hjärta stanna.

Jag tänkte nu dör jag av skräck.

Och det är det märkligaste, i hela historien, det märkligaste i min berättelse om den första kärleken: jag dog inte. När han slutligen drog sig ifrån mig, flämtande, frustande, och utan att möta min blick, var jag ännu inte död. Mitt hjärta slog fortfarande. Bara inte för honom.

 

*

 

Det slår fortfarande.