Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Lösa tänder

tappa tänder

“Mamma!”, ropar Habanero när hon stormar in till mig klockan sex på morgonen. “Mamma du MÅSTE veta det här! Tanden är JÄTTELÖS NU!”
Tanden. Den där tanden. Vad hon har pratat om den, och jag har inte trott på ett ord hon sagt. Det gör så ont för mig att äta, du får bara ge mig mjuka saker, har hon sagt, och jag har torrt konstaterat att det där hårda äpplet häromdagen gick ju alldeles utmärkt och att det kanske mer är en fråga om att min middagsmat inte passar för dagen. Man måste kunna ha en sådan attityd med Habanero, annars skulle man drunkna i alarmerande budskap i sån grad att man aldrig höll sig över vattenytan. Och framförallt i ett fall som detta, när det finns en pojke i hushållet som faktiskt har en väldigt lös tand, och har svårt att äta alla saker. Inspirationskällan är så uppenbar.

Men nu stormar de kring mig, en svärm, samma infernaliska spänning i luften som om de rusat in och sagt att nu säger de på nyheterna att världskriget är här. Man vaknar upp till en värld, och det är nästan samma värld som igår fast ändå inte alls.
“De är väldigt lösa”, meddelar Storasystern när hon ser att jag börjat dricka min första kopp kaffe och kanske är redo för rapport. “Hos båda två.”
Jag känner mig som en trött överläkare med fyrtio år i jobbet som står inför en passionerad nyexad på sitt första vikariat.
“Jag har känt”, lägger hon snabbt till och nickar åt trovärdigheten i sitt eget budskap. “Jag stoppade in min hand och tog tag i tanden och drog litegrann” – hon visar med handen hur hon ryckt i de små barntänderna – “och de är NÄRA att lossna!”
Jag ryser. Det är något med tänder jag tycker är så obehagligt.
En sådan tur att man inte blev tandläkare.

Sedan biter Habanero i en smörgås, och ut trillar en tand. Vi hör henne berätta om alla de dramatiska höjdpunkterna om detta i en timme. Rör sig snabbt genom huset medan hon pratar, med en frusen haricot vert i mungipan (de har ersatt de frysta ärtorna), hon låter den ligga där på samma sätt som en bonnpojkssterotyps grässtrå eller småfifflartypens cigg.
“Jag bet! Jag tog en tugga, jag kände den var lös, jag BET OCH UT KOM EN TAND! JAG BET I DEN HÅRDA BITEN PÅ SMÖRGÅSEN OCH DÄR KOM EN TAND! Fen ska ge mig en peng.”

Och sedan, samma dag, biter Lilla Gubben i en morot, och ut faller en tand. Och senare, fortfarande samma dag, biter han i ett äpple och ut kommer en till. Extasen är fullkomlig. Världskriget har blivit segerdag. Ingen kan tala om något annat än dessa märkliga händelser, denna dag som kommer att gå till historien, dagen då tänder rasade ut ur munnarna.

Lilla Gubben spankulerar fram och tillbaka på vår trapp medan han försöker analysera händelseförloppet. Jag sitter med en till kopp kaffe och ser hur Habanero cyklar fram och tillbaka längs gatan. En haricot vert i mungipan, på huvudet en mössa som ser ut som ett björnhuvud som hon med emfas kräver att få ha på sig även om det är tjugofem grader varmt. Hon leker att hon är brevbärare. Jag har med nöd och näppe hindrat henne från att fullkomligt hänge sig åt den identiteten genom att lägga egentillverkade lappar med rader av slumpmässiga, spegelvända bokstäver i alla grannarnas brevlådor.
“VAD kan göra att vi tappar tänderna, allihopa”, säger Lilla Gubben. “Det är en måndag… så nyss var det helg… Kan helgen göra att man tappar tänder? Det är också sommar, det är varmt… kanske när man blir varm, att blodet blir varmt… Men” – och han skrattar generat åt bristerna i den egna hypotesen – “varför skulle ett varmt blod göra att man tappar tänder? Eller kanske -”
“KANSKE”, avbryter den lilla björnbrevbäraren, lyfter sin haricot vert ur mungipan och tar en tugga av den i ren otålighet, “kanske är det så att om man har jättelösa tänder och biter i nåt hårt så lossnar tänderna?”
Och Lilla Gubben stannar upp, ser på henne som om han mött ett geni, och ler ett gluggfyllt leende.
“Jaaa! Smart! Så måste det verkligen vara.”

Föregående

Att cykla med lådcykel utan el

Nästa

“Jaha, ska vi äta idag också?” – tre vegetariska kokböcker jag använder i min matplanering

4 kommentarer

  1. Haha så söta de är. Och så fint du beskriver. ❤️

  2. Monica

    Så underbart. Barn kan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén