Jag började skriva något. Det är inte klart. Jag börjar ofta skriva saker men jag har inte tid för längre projekt these days, så kanske fullföljer jag det, kanske inte.
kanske sparas det långt bak i huvudet som något jag vet att jag skulle kunna skriva, ett uppslag som dansar omkring därinne för att sparas till långa sommardagar då skriva och vara kär kommer vara ungefär allt jag gör.
Julitumörer
Och en gång någon gång i februari, eller om det är någon gång i december (för senare, senare ska månader och datum falla samman, rasa samman som alla korthus han aldrig någonsin byggt. Det ska tyckas honom märkligt, för en gång i tiden var datum och att räkna antal dagar nästan allt han hade. Ska tyckas honom märkligt, för när den försvinner, denna fanatiska fixering vid tiden, ska den inte komma att ersättas av något annat.). Någon gång i februari, eller om det var december – någon gång då ska han komma att vända sitt ansikte mot natthimlen, mot stjärnorna, mot röken som stiger ur hans mun rakt mot dem. Och ska titta på de frostbitna träden. Ska titta på de gnistrande snöfälten. Ska titta på tystnaden, som tycks pulsera genom luften (som om brist på ljudvågor på något sätt hade möjlighet att få världen att darra.)
Och sedan ska han komma att dra in ett andetag. Eller två, eller tre. (Det är märkligt, för senare ska han inte minnas hur många. Märkligt, för att en gång var siffrorna allt han hade.) Dra in ett andetag, och sedan ska det vara över. Sedan ska han böja ner sitt huvud igen och efter att han har stannat upp det där plötsliga ögonblicket är det över. Är de över. De långa vinternattspromenaderna. Två timmar i ostoppbar takt, fram och fram och fram över snöväg, sedan när man kommer hem vara ett darrande knyte av hänfördhet av att huvudet kan bli så tomt av ett ständigt monotont gående.
Sedan ska de vara över, de där promenaderna. Han ger sig inte ut igen. Han barrikaderar sig i sitt rum, i sina mörka lakan, och det är bra så. Han blir kvar där. Det är slut nu. Som om han sett hur vacker världen är, och efter det existerar inte längre någon möjlighet att vistas i den.
Och han ska tycka att det är märkligt. Det där med promenaderna, och deras plötsliga upphörande.
Det ska nämligen inte komma något som kan ersätta den.
… och vintern. Lakanen. Om nätterna vrider han sig, håller sig vaken, om dagarna sover han eller går åtminstone in i dvala. Han förvånas inte, det är inget märkligt beteende. Han har alltid uppskattat kontinuitet. Tycker inte om avbrott. Vintern är nästan bara kontinuitet, förutom det där hastiga avbrottet av några timmars dagsljus de kallar för dag, och han klarar inte av det. Det skär i hans ögon, hans pupiller blir så små att han är rädd att de ska tränga in i hans huvud och spränga sönder hans hjärna som små, små skott, och alla dessa reflektioner från snön och ljus som kastas i hans ansikte… han tror att han ska få cancer.
Han läste en gång i en tidning att risken att bli sönderbränd är mycket större om man vistas i en massa snö än någon annanstans. För den reflekterar så mycket, den är överallt omkring en. Men han tror att det var i en special om resor till fjällen, och han tänker att i fjällen är man trots allt omgiven av alla dessa höga berg (eller ja, är man i fjällen, tänker han, bör man väl rimligtvis benämna dem fjäll och inte berg), och de här bergen (fjällen…) är trots allt så nära solen. De måste fånga upp solljuset lite mer än vad en vanlig människa på marknivå gör, och kanske är det egentligen det som gör det. Inte bara snön, men det faktum att snön ligger så högt uppe.
Han tycker om berg. När man är högt ovanför världen behöver man inte nödvändigtvis känna sig som en del av den. Så det här med solen, det bekymrar honom. Den dag han blir eremit och sitter på ett berg hela dagarna och ser ut över folket han inte längre är en del av kommer han garanterat att få cancer. Han har inget problem med tanken att dö ensam. Men han har problem med tanken att dö för att det växer stora tumörer i honom som äter upp hans kropp och får den att explodera.
Men kontinuitet. På natten finns ingen sol. På natten på sitt berg hade han varit en bra eremit. Men nu är han inte på sitt berg, nej, bara mellan en massa lakan, och in på småtimmarna, ännu längre, ända fram tills att det har börjat ljusna, vrider han sig. Vänder han sig. Viskar han, ibland – men bara precis när han är på väg att somna och inte vet vad han håller på med – hennes namn.
Hennes namn, som är som natten. Ett enkelt namn, förvisso, men precis som vinternätterna – en kontinuitet. Inga oväntade bokstäver. Ingen obehaglig assymetri. Ett namn som är som ett logiskt system, ett fulländat palindrom. (Han tänker att kanske är det såhär det blir, om man är vaken in på småtimmar och ännu längre – att man hamnar på nivån där man börjar analysera namn med en påtaglig touche av galenskap. Tanken bekymrar honom. Han försöker att inte tänka den.)
”Anna”, viskar han och det svider i tungan, för så många gånger har han bränt sig på det namnet och vad det innebär att yttra det. Smärtan är inlärd nu.
Det finns aldrig någon som svarar.
Han tänker att det kanske är för att han befinner sig i en annan årstid nu än den där hon någonsin existerade. Han tänker att när det inte längre är sommar kan hon inte längre höra honom ropa, för hon var en sommarflicka och kanske ingenting annat. Han tänker att om det bara blev juli än gång till och om gräset bara doftade regn och om hans händer bara darrande försökte röra vid hennes hår en gång till så skulle hon höra honom ropa.
Men någonstans vet han med sig att juli återkommer varje år. Juli har återkommit varje år hela hans liv, men det var bara en av alla dessa julimånader som hennes doft var så dominerande att han undrade om han hade förlorat receptorer i sitt luktsinne (kanske på grund av en cancer som redan börjat växa i hans näsa, han vet inte riktigt hur sådant där fungerar och han vinklar ofta sitt huvud upp mot solen för att njuta av dem).
Någonstans vet han också med sig att han borde sova oftare.
