Vi flyttar snart, förresten. Hela familjen byter kvarter och storlek. Från inneboende och hundra kvadrat till bara vi och fyrtiofyra.
Det är galet men vi gillar galet i den här familjen. Lite crazy båda två, eller kanske alla tre.

Annars då? Tja, dottern äter bananer med oförtruten intensitet och aptit, jag pluggar svampar i hjärnan och halsen och gud-vet-var (eller det kanske han inte vill veta) med nästan samma oförtrutna intensitet. Jobbar i bakhuvudet på sista idéerna till en novellsamling som ska bli sommarens projekt.

Och häromdagen på sjukhuset (vi har föreläsningarna där nuförtiden) kom en gammal tant fram, lade med bestämdhet en hand på min axel och sa Du har då sannerligen en söt klänning på dig!
Med rejält eftertryck.

Jag är inte mindre fåfäng än att jag smälte lite.

Läser 2666 av Roberto Bolaño, en bok som helt undgått mig eftersom jag har så lite kulturintresse, och som hittills förfört mig totalt. (Men då befinner jag mig bara på sida 37 av 1053).

Som en underbar korsning av Dostojevskij, Twin Peaks och en sista del av något annat som jag inte längre minns vad jag förknippar den med. Precis som Dostojevskij skriver han liksom på ett sätt som jag inte gör, som ligger väldigt långt från hur min begåvning när det gäller att skriva är, och kanske får jag just därför en extra stor respekt för det. Distansierat och ändå mycket nära, detaljerat och samtidigt så precist, så att varje detalj känns utplockad som en exklusiv chokladpralin.

Idag var sista föreläsningen för terminen, men tyvärr är det en hel vecka av tentaplugg, tentaplugg och ytterligare lite tentaplugg innan jag bara får lägga mig ned och njuta av min litterära chokladask.

Jag är Gud. Jag har skapat liv. Nu manöverar jag min skapelse. Studerar, planerar, interagerar. Och pussar på som en galning ibland.

Att ha en bebis är bäst. För min del handlar det inte om att hon är så himla söt. Då hade jag kunnat skaffa katt, hund och tjugo kaniner.
Det handlar om att en bebis är allt ett husdjur är men så otroligt mycket mer – ett husdjur med potential. Hon är extraordinär, min dotter, och är bara fem månader – ge henne två decenniers hjärnutveckling till och hon kommer sannerligen att kunna utföra stordåd.
En bebis är ett husdjur man påverkar. Inte bara genom att ge mat och sömn utan genom att ge en kulturell fostran, en stolthet, en självkänsla, en trygghet, en utvecklingsmöjlighet – allt det där. En bebis är den ultimata förmågan att leva som man lär, att skapa den sortens människa man tror är bra både för världen och för människan själv.
Att skapa en familj är som att ha ett häftigt politiskt projekt men utan alla de där dryga personerna som bara kommit dit för att få gratis fika. (Även om mjölken är en populär dragkraft för min dotter). Det är lokalt, konkret och praktiskt och oerhört intellektuellt-ideologiskt stimulerande om man har en tanke bakom det.

Och så är det ruskigt skoj, dessutom.

Idag är det mors dag och det firas med massa kaffe, solskenspromenader och självkänslepepp bloggbrud/självhjälpsbok-style där jag skriker till min egen spegelbild att jag är så sjukt bra som har klarat så mycket hittills, att jag har gjort ett så bra jobb och att jag kämpar på så himla fint.

Skicka lite kärlek på alla mödrar idag om ni har chansen. Mors dag må vara ett kommersiellt jippo, men lite gammalt hederligt mödraskap behöver inte vara det.

För att få komma ut på kvällspromenader trots tentastudier gör jag ju egna flashcards i mängder som jag roar mig med medan jag promenerar. Salmonella-virulensfaktorerna och allt det där.

Promenerar med dem i bostadsområden jag aldrig sett förut. Jag tycker mycket om att promenera i bostadsområden, det ger mig en känsla av hur det hade kunnat vara att vara någon anna, och även om jag inte önskar det egentligen finns det en intrikat lockelse i det.

Faran är att man kan se väldigt vilsen ut. När man går där, blänger ned på sina papper och försöker hitta nya vägar mellan husen. Framförallt om man liksom har den förvirrade looken i allmänhet, sådär som jag har.
Så folk kan börja fråga en saker. Som Vilket nummer är det du letar efter? Jag har bott här länge, så jag hittar nog.

Och man väcks, för några ögonblick, ur vakendrömmen som riktigt intensiva studier kan vara. Blinkar liksom till, medan hjärnan arbetar på högvarv för att hitta ett rimligt svar.
Jag… Nej, jag… jag är nog på helt fel gata. Tror jag.

Trots att jag nog aldrig i hela mitt liv har varit på så rätt gata som nu.

Maj är så sömnigt och så drömskt och så hypnotiskt, jag tycker det varje år. Alla somnar liksom in fast de borde vara stressade för de flesta har maj som en superstressmånad men det går liksom inte och alla bara slickar glass och lapar sol och jag går promenad efter promenad med mina egengjorda flashcards och memorerar virulensfaktorer och verkningsmekanismer och om inte folk är alltför mycket i närheten säger jag BRA ULRIKA BRA GJORT HURRA när jag klarat ett riktigt svårt kort.
Som (Vilka är Salmonellas virulensfaktorer? 7 st) SÅ SJUKT LÅNG TID DET TOG ATT LÄRA SIG DET FÖRBANNAD KORTET. Trots mina bra minnesregler och allting. Jag har en hatkärleksrelation till Salmonella, den är intensiv och utmattande.

Jag kanske skrivit det förut, jag minns inte, men det är så märkligt att inte vara gravid, den här tiden på året, i den här staden. Sömnigheten utan att ha ett liv som växer i magen gör lite ont i mig, fast jag har henne här utanför. Jag trodde aldrig att jag så gärna skulle vilja ha mer, men att följa något utvecklas på det viset är ett helt litet mirakel. Det handlar inte om gulligull och GUD VAD SÖT, det handlar om att det är 50% jag och 50% han och ändå något helt eget. Det handlar om att hon verkar så klipsk ibland att jag blir alldeles perplex. Det handlar om att jag skrattar mer nu på en vecka än vad jag förut gjorde på en månad eller kanske ett halvår, jag skrattar varenda dag.

Och det handlade om att jag älskade det där, det där initiala skedet av att veta att det fanns något därinne. En hemlighet och en superkraft som bara jag hade. I GROW PEOPLE WHAT IS YOUR SECRET SUPERPOWER som det finns något T-shirttryck som säger.

Man vill bara ha det om och om igen.

När jag inte riktigt känner att jag orkar med att lära mig det som förväntas att jag ska kunna, enskilda detaljer om i vilket medium en bakterie ska odlas på labb, typ, då slänger jag bara allt det där åt sidan och tittar på kurslitteratur och anteckningar med det mycket roligare perspektivet.
Tänker: vad av det här vill jag kunna när jag träffar mina patienter?
Vad tror jag kommer vara essentiellt för mig för att jag ska kunna bota folk?

Gör det kanske lite för ofta. Hoppas att jag inte ska kugga allt för många tentor på grund av det. Häller upp nästa kopp kaffe, gräver ner mig i symptom och inkubationstider och virulensfaktorer och tänker att jag inte bryr mig, framför allt inte om jag får rädda något liv tack vare det.

Jag är väldigt svag för poplåtar som inte är 100% glada, med bara den där lilla touchen av mörker som kan anas, eller som jag i alla fall kan läsa in i det. Det kanske är så om man inte är en flicka som är 100% glad, som alltid har den där lilla hinten av mörker. (Jag jobbar på det där, men det är ett jäkla jobb att inte vara cyniskt sardonisk pessimist).

Hur som helst har jag alltid älskat She Wolf med Shakira just därför. Jag tycker att hon låter så ensam och övergiven där i början av låten, och hennes A-OOOOOOH låter då inte som en lycklig varg i min hjärna.
Videon är dock helt fruktansvärd och representerar ungefär allt som jag hatar med det här översexuella, överkommersialiserade samhället där människor bara har förvandlats till sexuella varor som ska exponeras snarare än individer med något själsligt innehåll, så ni får bara en lyrics-variant i vidrigt typsnitt i stället.

När min lilla familj ligger och sover, båda två djupt som barn fast bara en av dem är det, då har jag mina heliga stunder.

Lägger mig i soffan, dricker fläderte och läser Blondinbellas senaste bok. Jag är ruskigt svag för Blondinbella, och har varit det länge. Det är något med att ständigt peppa sig själv och inte ta åt sig så mycket som tilltalar mig. Jag är en grubblare både av naturen och av social konstruktion – det dränerar mig ofta på energi och får mig framförallt att bli så mycket mer osäker än vad det hade varit funktionellt att vara.
Dessutom tycker jag om alla bloggar där man kan få se mycket bilder på mat. När andra kollar på porr kollar jag på matbilder – hunger är min lust, äta är mitt sex. Ungefär.

Sista veckorna kvar nu, måste försöka pressa lite plugg till, men motivationen tryter när verkligheten lockar.

Har funderat över varför IQ är ett så kontroversiellt ämne, också. Eller så känsligt att vilja definiera. Jag tycker att det är bra att kunna diskutera IQ-mässig intelligens, logisk, Wikipediadefinitionen typ, i vissa sammanhang, men varje gång jag försöker göra det där det kan vara relevant säger någon ”Men man kan ju vara bra på andra saker. Jag känner en kille som är dålig på matte men är bra på att laga bilar.”

Tycker det är så himla märkligt. Jag säger aldrig att hög IQ är den bästa och ultimata grejen man kan ha, över huvud taget. Om jag var ute efter att maximera IQ:n i världen hela tiden hade jag kanske skaffat en annan pappa till mitt barn, tex. Inte för att han inte har hög IQ, men jag hade säkert kunnat börja plugga teknisk fysik eller matte eller något och hittat en man där som hade högre IQ och skaffat barn med honom (jag har alltid varit bra på att verka smartare än vad jag är, också, så män med hög IQ tror att jag är lika smart som de är). Jag tycker bara att det är en intressant variabel, i vissa sammanhang, att diskutera.

Om någon påstår att den tror att vissa har bättre förmåga att laga bilar än andra, skulle jag nog aldrig säga ”Men du, varför ska vi ens diskutera det där? Man kan ju vara bra på så många olika saker. Jag känner en kille som är jättedålig på att laga bilar men bra på matte!”

Men det kanske bara är jag som tänker så.

Det är tre år sedan sist nu, sedan jag läste om den. Schopenhauer’s telescope, av Gerard Donovan, en litterär liten pärla som jag tycker har fått alldeles för lite uppmärksamhet. (Eller så är det jag som vet alldeles för lite om den litterära världen.)

Det finns många citat i den jag tycker är väldigt eleganta, i sin skönhet, i sin subtila psykighet – huvudpersonen är ganska hjärtlös och störd, på många vis – men det här har alltid tilltalat mig särskilt mycket.

För övrigt såg jag en halv, trasig kokosnöt ligga på trottoaren när jag var ute och morgonpromenerade idag. Den såg också väldigt ensam ut.