Det är september och jag hade velat kasta mig ut i höstsolen för detta har alltid varit min favorittid på året, när kylan kommer men solen sprakar och allting är friskt och en anings doften av löv. Jag kunde gett mig ut på strövtåg, ändlösa promenader där allting som någonsin bekymrat en bara drunknar i det montona gåendet.
Men icke.
Istället dras jag med en hosta som snart hotar att hålla mig vaken på nätterna. Jag är nu satt i tal-förbud av min fästman. Varje gång jag pratar, hostar jag, så idag är det bara han och bebisen som får prata.
Tänk på det som ett buddistiskt retreat, säger han.
Jag tänker på det som en lättare tortyr.
No Comments