En text som folk antagligen inte förstår men sådana som känner mig alltför väl skulle kunna plocka ut sanna fragment ur den annars kan man ju bara göra litterär analys och känna sig patetisk och häftig i en salig blandning.
Det är av de många, långa samtalen och när hans fingrar rör vid hennes handled som de gör ibland när han blir exalterad upprörd och kanske ömsint på en och samma gång, när de gör de tycks de henne ännu längre och smalare än förut. Pianisten han aldrig blev. Hans naglar är långa men han biter ner fingertopparna, han blöder ständigt om fingrarna.
"Jag tror inte på evig kärlek, magiska ögonblick eller på att det är mig du vill ha", säger han.
Hon håller tyst. Det finns mycket att säga men få ord. För att varje ord hon säger nu kan användas av honom senare. För att hon aldrig har kunnat älska på det rätta sättet. För att hon skriver sämre dikter nu än förut.
"Vad tror du på då?", säger hon sedan men hon säger det tyst, ju tystare desto mindre bli riskerna, ett absurt resonemang men världen har alltid varit lite trasig.
"Att på en annan plats, någon annan gång, för flera år sedan, hade det varit okej att bete sig som du gör. Sådär stört, menar jag. Men du kanske borde tänka på att det är dags att bli vuxen."
Pinsamt lättolkade repliker, som alltid. En dag ska hon slå honom på käften men inte nu, det är så kallt och hon skulle kanske behöva ta av sig vantarna.
"Och så tror jag på skådespeleri, säger han. Man kan undra hur jag kan tro på det, vet du, eftersom jag inte tror på verkligheten. Och hur ska jag då kunna tro på en avbild av verkligheten? Det är absurt, jag håller med dig" – det är intressant att han hävdar att han håller med henne när hon de facto inte har sagt något "men grejen vet du är nog att det är lite som negativa tal."
Hon höjer på ögonbrynen.
"Jag är störd på ett sätt som var okej för fyra år sedan och verkligheten är negativa tal?"
Han fnyser.
"Inte verkligheten, sötnos. Skådespeleri, det funkar som negativa tal. Om du tänker dig att verkligheten är de positiva talen, det som får definieras som verkligt, det som är verkligt för mig, menar jag. Då håller man sig över noll på tallinjen. Noll är något slags mellanläge som vi ignorerar, jag kan inte leva i noll, har aldrig kunnat det, så vi ignorerar det, okej?"
Hans händer som rör vid hennes handled, hon sluter ögonen och ler.
"Och allt det som inte är verkligt", fortsätter han med allt högre röst, "allt som inte är verkligt det är de negativa talen. De negativa talen är bara fejkad verklighet eller illusioner av verklighet men det räknas inte egentligen. Och beståndsdelarna i skådespeleri, de är negativa, men för att få hela helheten, det sanna skådespeleriet, så multiplicerar man dem med varandra, och produkten blir ju positiv. Du vet, två negativa tal. Men det är magi och helt plötsligt flyttar de sig någon helt annanstans på tallinjen."
Det har börjat snöa och hon darrar. Det är en så kall vinter i år, mycket kallare än vad hon senare ska komma ihåg.
"Jag vet faktiskt inte", säger hon, men inser att hon inte heller vet vad hon svarar på, om det ens är ett svar. Måste tillägga något. "Jag menar… jag tror…"
Han rycker på axlarna. När hon ser på honom såhär är han faktiskt fulare än vad hon mindes honom; blekare, färglösare, meningslösare. Som att karisman hade gått ur i tvätten.
Eller kanske är det bara att hon är i överläge den här gången. Kanske för första gången någonsin att det verkligen stämmer, att hon har överlistat honom och hans planer och hans idiotier.
"Du", säger han plötsligt. Hon vet inte hur länge det har varit tyst. "Du är skyldig mig en äppelmuffin."
Hon är verkligen i överläge, och när hon skrattar är det inte nervöst och skräckslaget för första gången på veckor dagar år.
"Du kan inte lura mig, lilla, lilla vän. Du vet ju att jag aldrig glömmer."
Ingen av dem lämnar spår i snön när de går.
2 Comments
Jag tror jag fattar det där multiplikationstänkandet, med positiva och negativa tal, och det var coolt för du lägger in så mycket kunskap och egna tankar i det här och på ett språk som jag fattar, men jag skulle aldrig kunna tänka så. Om varje negativt tal är ett skådespeleri av verkligheten så måste varje nummer vara en människa. Då tänker jag i addition istället. En minusmänniska plus en plusmänniska. Och i så fall är nolläget det bästa resultatet mellan två människor eftersom balans är viktigast.
Jag ser nog verkligheten som en andragradsfunktion. Det finns EN koordinationspunkt där den absoluta verkligheten finns, vertex, maximi- eller- minimipunkten, eller vart det nu är, sen finns det människor som befinner sig över eller under den punkten, för ibland kan verkligheten vara för verklig och ibland kan den vara jättelångt borta. Och beroende på människan så kan räckvidden mellan dessa vara enorm, som att man kan befinna sig väldigt mycket under verklighetspunkten, eller väldigt mycket över.
Fast det kanske är att se det väldigt svartvitt. MEN ÄNDÅ.
Nu kommer jag väl till det som kommentaren EGENTLIGEN skulle innehålla; YAY. SNYGGING. BEGÅVADE RYSKA HORA. (höhö.) Ditt skrivande fascinerar mig! Och gör mig arg. Du skriver bättre än vad jag gör.
-1 ~= e^(pi * i)