Glimtar, mars 2022

När jag skriver om mars har det redan hunnit bli april, så brukar det inte vara, men så blev det den här gången.
Tanken slår mig att jag borde gjort ett aprilskämt, men vad skulle det ha varit? Ett väldigt konsumtionsinriktat samarbete med standardfraser kanske? Ett inlägg uppenbart skrivet för att sälja länkar? En gång blev jag erbjuden det faktiskt, att jag skulle skriva inlägg som innehöll en viss länk och en viss fras, typ x är det billigaste elbolaget med en länk till ett visst elbolag (”Men utöver länken får du skriva om precis vad du vill!”). Jag skulle ha fått 1500 kronor per länk. Det är mycket pengar för något som inte kostar någon faktisk arbetstid och inga pengar alls för något som skulle innebära att smutsa ner min kreativa vision, mitt passionsprojekt, denna plats av skapande och ständiga överväganden för att mejsla fram någonting som blir vad jag vill.

Allt i världen kan inte mätas i pengar. Men det är förstås en lyx att ha möjligheterna att tacka nej.
Jag tackar ja till väldigt många saker, men jag tackar också väldigt mycket nej.
Det är det som skapar konturerna, driver fram formen.
Det hade kunnat skapa aprilskämtet, men nu blev det inte så.

Mars handlar om att återupptäcka livet, eller kanske att uppfinna det på nytt. Att sy ihop min specialisering har varit en lång och komplicerad process som involverat stora och krävande planer eftersom det både är kurser och tjänstgöringar som skulle behöva göras i Sverige. Det visar sig att delar av den plan jag spikat av olika skäl inte kommer att bli möjlig på det sätt jag tänkt. Vilket gör att jag inte kommer att bli färdig inom den tid jag tänkt mig, och att min höst och nästa vår inte kommer att se ut som jag en gång trodde.
Om jag ägnade februari åt att smälta den insikten, så ägnar jag mars åt att förvalta den. Att en plan omkullkastas innebär, trots allt, att möjligheten för andra öppnas upp.

Så jag går ned i tid, gör plats för det som tidigare gjorts på kvällar och som jag kanske inte fått ihop då heller, framförallt inte när jag behövt mer ställtid, mer återhämtning emellan de produktiva stunderna.
Jag övar mig på att säga det här kommer inte att gå, hur går det att lösa det istället? om inlämningsuppgifter, handledning på plats i en kurs, allt som jag annars alltid bara gjort och löst. Jag övar mig på att se det jag har, det jag får, istället för det jag inte fick. Det är så lätt att säga och så svårt att göra men jag har övat en hel livstid. När livet har varit lätt har jag övat på att rikta min uppmärksamhet, när livet har varit svårt har jag övat på att rikta min uppmärksamhet, år efter år har jag utökat min mentala förmåga att välja.

Så jag ägnar mars åt valet.
Solen är obönhörlig som den är om våren och höfterna värker för det blev minusgrader och cykeln frös på högsta växeln och på sju av sju dundrar jag fram och det sliter ibland.
Ingen vill äta av middagen och mammas äckliga mat och Habanero föreslår att jag kanske borde fråga dagisets kökspersonal om recept på vad de lagar – ”de kan nog lära dig några saker, det skulle vara bra för dig.”
Storasystern har matlagningsdag och råkar ta dubbla mängden vatten i potatis- och purjolökssoppan så att jag, som är den som äter upp alla rester i mina matlådor, äter utspädd soppa dagligen i en veckas tid och känner mig som en fängelsefånge i en serietidning, det är bara ränder på sjukhuskläderna som saknas.

Men jag väljer, för jag har valet.
Kanske finns inte alltid något att välja, för alla, i alla liv, det vore förmätet att tro det. Eller så finns det ett val i alla ögonblick men för vissa människor räknas valutrymmet i kilometer och för andra är det mindre än ett barns lillfingernagel.

Men jag väljer det jag har, det som blir, och jag har: allt nytt jag får lära mig en vanliga arbetsvecka, jag har mina ord. Jag har yogan som jag försöker fylla mina trötta minuter med, tillfällena då jag inte orkar göra och skapa men inte heller vill sjunka ihop i en hög som väntar ut tiden. Jag har doften av nybakt bröd, om morgonen och kvällen, mina händer när de knådar och knådar. Promenaderna och det glittrande havet, det nya skrivuppdraget jag plötsligt får plats för, de nya romanorden som tveksamt och skräckslaget och sakta men säkert börjar ta plats, barncykeln jag haffar till superpris, känslan av löpning i kroppen när kroppen orkar, känsla av vila i kroppen när kroppen behöver. Jag har samtalen och mötena, de små och de stora, föreningslivet som snirklar in mig i andra sammanhang, jag har att äta en tårta med lime och citron och ljuvlig krämighet medan jag befinner mig i samtal med oerhörd skärpa, knivskarpt och högt i tak på samma gång.

Jag har vissheten i att en dag kan alltid börja om. En dag är inte dömd av sin morgon, sin förmiddag, sitt mitt-på-dagen, det finns alltid sekunder och minuter kvar som man kan fylla med någonting som är vackert, något som tröstar, något som lindrar.

Och jag har det hisnande i att min framtid ligger för mig.
Och den kommer inte att vara lätt, för det är inte vad människoliv är.
Och jag vet inte vad den kommer att utgöras av, för det är så människoliv fungerar.
Men jag vet att den kommer att vara innehållsrik, jag vet att den kommer att vara extra allt.
Att den, i slutändan, kommer att vara en resa utan dess like.

På sådant tänker jag i mars.
Och på att det här är det billigaste elbolaget.

 

… April april, det var bara en länk till ett gammalt favoritinlägg såklart.

Läs mer:

• Glimtar, februari 2022. Klamra sig fast i sina ord.
• Glimtar, januari 2022. Läsa kokböcker.
• 29. Vart nyfikenhet kan ta en (överallt).

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.