Bloggläsaren Mari skrev:
”Hej! Jag skulle tycka mycket om att läsa om din jobbvardag inom psykiatrin, vad tycker du om i den rollen? Hur känns det just nu att gå till jobbet? Och hur är känslan när du går hem? Känns det som ett passande val för dig? Är nyfiken på allt.”
Just nu är jag tillbaka och arbetar på Åland efter att ha randat mig ett år i Uppsala. (Mer om det här.)
Jag arbetar på en allmänpsykiatrisk slutenvårdsavdelning (här finns bara en). Rondar, tänker, träffar patienter, tänker mer, läser någonstans, funderar. Organisationen är liten så vill jag lösa något med öppenvården brukar jag gå till våningen där den personen finns och försöka prata direkt. Jag är så trött på att sitta i telefon efter att jag jobbade i Uppsala, jag vill bara ta allt ansikte mot ansikte.
Det finns dagar då allt går i ett och det finns dagar då det finns tid att sitta ned och tänka, läsa, lära sig. Oftast går jag hem i tid. Dagarna är kortare på en heltid än när jag jobbade i Uppsala; 8-16 förutom på fredagar då man slutar 14.30. Men framförallt har jag ingen pendling, som jag hade där. Jag kan promenera till jobbet på några minuter. Jag kan gå upp en timme senare på morgonen och är hemma mer än en timme tidigare om eftermiddagen. När jag kommer hem kan jag vila och ligga och läsa en stund innan det är dags att laga middag, och ändå inte ha bråttom.
Ibland är jag jour. Då har jag en telefon med mig hemma som det kan ringa i – från avdelningen eller från övriga sjukhuset/ambulansen/vanliga akutmottagningen. Mycket går att lösa med telefon, ibland behöver jag komma in till sjukhuset (med en timmes inställelsetid). Man har den där telefonen från när man slutar jobbdagen vid 16 till klockan 8 morgonen därpå (och på helgerna hela dygnet). Det kan gå hela jourer utan att den ringer en enda gång, och andra gånger måste man in vid flera tillfällen. Oftast är det lugnt.
Förlåt Mari, jag kanske kommer från ämnet.
Det är så svårt att skriva om jobbet, och skriva lagom. Jag vill hålla det så privat, det blir svårt att fylla orden med känslor för det är så stora delar av jobbet som måste stanna på jobbet. Det är en värld av att själv stå tillbaka för att hjälpa andra att själva komma fram. Men du frågade hur det känns att gå till jobbet, och just nu känns det jätteroligt. Psykiatrin har så många dimensioner. Det är att få ta del av karaktärer och människoöden, det är att lära sig svåra samtal och tränas i sin gränssättning. Det är att förhålla sig till samhälle och etik, ständigt närvarande. Att fundera kring svåra tvångsvårdsbeslut eller reflektera kring våra psykiatriska diagnoser som ett uttryck för den kultur vi lever i (när är något en egenhet och när är det en avvikelse från normen som är så stark att den blir patologisk?) passar nog bra för mig som är intresserad av så många fler områden än det rent medicinska.
Och samtidigt är psykiatri hjärnforskning och farmakologi. Det är både analys och känsla, det är ett område där man inte kan förvänta sig att nå det exakta men det betyder samtidigt inte att allt är hur som helst och anything goes. Den där balansen tycker jag är fascinerande. Jag kan prata psykiatri hela dagen, även om jag inte gör det här. Att få arbeta med något sådant är otroligt.
Läkarrollen i psykiatrin tänker jag handlar mycket om ledarskap och struktur. Att plocka lösa trådar från många håll och försöka göra ett nystan, att göra en bedömning och en plan så att vi vet i vilken riktning vi är på väg. Att tänka på å ena sidan och andra sidan och sedan bestämma att nu får det här vara arbetshypotesen vi arbetar utifrån, och så får vi utvärdera. Så har jag i alla fall tagit mig an den.
Säkert hade jag kunnat göra något annat, en annan specialitet menar jag. Ofta undrar jag hur det hade varit. Tog jag den lätta vägen? (Det var på många sätt det lättaste valet för mig – det var alltid den patientkategori jag var skickligast med.)
Hade jag lagt snart fem år på att specialisera mig inom något annat område hade jag kanske blivit lika djupdykande fascinerad. När jag randade mig på neurologen i Uppsala, till exempel, var ämnet också oerhört intressant.
Men det jag är så tacksam över just nu – och som man inte är bortskämd med som läkare inom alla specialiteter och på alla platser – är att jag får göra det här intressanta och givande och ha ett liv.
Att jag kan gå till jobbet, göra jobbet, gå hem och sedan orka kvällen som väntar. Inte bara orka den, utan uppskatta den. Hinna prata med barnen, vika tvätten, skapa projekten.
Glad för det varje dag just nu.
Och det var det: några rader om jobbet.
Nu är det helg!
Läs mer:
Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
3 Comments
Låter underbart. Blir så nyfiken på livet på Åland. Hur var det att flytta dit? Nåt du saknar mest där? Vad saknar du mest när du inte är där? Bor själv utomlands så blir alltid nyfiken.
Tack för en fantastik blogg!
Tack för att du läser! Ska se om jag kan svara lite mer kring detta. Ligger ju extra nära till hands eftersom jag just kommit tillbaka efter att ha varit borta, så då fick jag lite perspektiv igen. Så roligt att du läser och kommenterar, tack!
Tack för att du tog dig tid att svara! Det låter som du är rätt person på rätt plats (om man nu ska tillåta sig att tänka i termer rätt och fel). Tror att patienterna märker om man trivs med sitt jobb.