Jag såg en video i mitt flöde på en kvinna som ville berätta om hur bra hennes riskförlossnings-hemfödsel hade gått. Hba2c hashtagade hon sin förlossning, home birth after 2 c sections skulle det stå för (då avråds man från att över huvud taget föda vaginalt, men det är en annan historia).
Det finns en hashtag för allting, det finns ett trångt litet hörn där man kan träffa de som befinner sig på precis samma plats, där man kan leta efter den smala berättelsen för att fly informationsflödenas ohanterliga bredd.
Jag läser bios på instagram där man förklarar vilken människa man är utifrån vilken sjukdom man har, med vilken subtyp, vilken medicinering. Vilken vecka ens för tidigt födda barn har kommit i (är det en preemie eller en ultra preemie?). Hur många barn man hade innan tjugo års ålder. Vilken sorts trauman man har gått igenom, hur få kvadrat man lever på, vilket personlighetssyndrom ens föräldrar lider av.
Jag läser förlossningsberättelser. Lopprapporter. Tripprapporter.
Jag är intresserad av historier, jag är intresserad av hur vi berättar dem för varandra.
Därför läser jag sådant som egentligen bara fascinerar de redan insnöade. De som innehåller detaljerna som är så specifika att de intresserar den som delar samma upplevelse och vill spegla sig själv i den.
När jag kommer in till förlossningen är jag fem centimeter öppen.
Sju kilometer in i loppet börjar det ömma i vänster vad och jag saktar ner rejält men efter första milen känns det bättre och jag ökar takten.
Trippen börjar: det första som händer är att färgerna blir tydligare.
Det är algoritmerna, det är pengarna som finns i att ha en nisch om man är en influencer för vad är en nisch om inte en pitch till annonsörer om precis vad de kan berätta genom ens plattform. Det är identiteten, det är att klamra sig fast i det specifika för att ha fast mark under fötterna, att inte flyta bort från land i en stor och förvirrande värld.
Men det är också själva antitesen mot den sortens historier jag vill berätta.
Jag vill inte ha någon hashtag, jag vill inte vara ansiktet utåt för någonting.
Jag vill skriva om mina barn så att man inte ska behöva ha egna barn (eller ens vara intresserad av barn) för att kunna läsa dem. Jag vill börja i de konkreta exemplen från barnens liv men använda dem för att berätta om något annat: om föräldraskap ur ett sådant perspektiv att det kan intressera både den som varit förälder och haft föräldrar. Om olika personligheter, om mänskliga relationer.
Jag vill skriva om kapris men egentligen skriva om hur det vuxna livet och dess vindlingar fortsätter långt efter att man uppnått de självklara milstolparna, att det kommer en tid då som kanske är den allra mest intressanta.
Jag vill skriva om vad jag läste och vad jag inte läste men egentligen berätta historier om att hitta tillbaka till sådant man en gång gjorde, söka sådant man en gång var, på andra sidan det som är svårt.
Jag vill skriva om refuseringen av ett bokmanus men lika gärna låta det vara berättelser om att kunna trösta sig själv, om att förhålla sig till begåvning och vända sig bort från prestationsångesten den skulle kunna medföra, om tider när livet är så tungt att en fråga om mjölk i kaffet kan göra en rörd.
Ett manifest för hela den här bloggen, kanske. Hur pretentiöst det än verkar: jag kan leva med att ha pretentioner.
Jag vill skriva texter man kan läsa för att man är intresserad om ämnet de handlar om, och som man kan fastna i fast man aldrig brytt sig om det ämnet över huvud taget.
Ingen hashtag, ingen subkultur, inga smaskiga detaljer.
Bara liv, bara berättande, bara text.
Läs mer:
Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
5 Comments
att ha pretentioner är en så bra sak att kunna leva med. fram för allt för oss runt omkring som får ta del av resultatet. alla dom jag gillar är snobbiga, kräsna, specifika, pretentiösa, petiga, överkänsliga, neurotiska, självupptagna, paranoida. finns ingen så överskattad egenskap som att “vara chill”.
en mycket god poäng! tycker ju faktiskt att en av de mest attraktiva egenskaper som finns är någon som BRYR SIG, nästan oavsett vilken riktning eller om vad
gud vad jag håller med, det finns inget som är mer oattraktivt för mig än nån som har distans till allt.
Både din text och Sardellens kommentar jackar i ett tankespår jag har med mig från en gammal kompis. Han sa alltid att han hellre ville beskrivas som att han var speciell än som något mer vardagligt. För det är det som är speciellt med honom som gör honom till sig själv. Och det har jag tänkt på ofta. Jag är hellre massa andra adjektiv än chill.
[…] texter. Otroligt fotografi. Det här är berättande som gör samma sak som det jag skrev om i tankarna om bloggen: det här är en berättelse man kan läsa utan att vara nörd kring de ämnen den handlar om, på […]