Dimmiga dagar, klara bleka morgnar. Doften av rök ur en skorsten, kvällspromenadens mörker. Dubbla strumpor för att det inte ska kännas så kallt att kliva ur sängen på morgonen. Blöta löv under skorna. Kalla händer på cykelstyret, leta fram vantar. En soluppgång utanför fönstret till mitt kontor, havsglimt som glittrar. Regnväder, mina döttrar som skriker att de hatar mig innan de cyklar till dansen för att de måste ta sig själva i regnet dit (hela 6 minuters cykling enligt Google maps). Som säger: vi kan bli kalla, vi kan skaka, vi kan huttra! VI ÄR BARN! men inte vill ha några regnbyxor.
Föreningsmöten, simskolor.
Cykla hem genom en öde stad, cykla hem längs ett vågigt hav.
Vågor och vindar, de säger att det ska blåsa till helgen.
Ska det inte alltid blåsa till helgen.
Promenera till biblioteket, promenera till affären, promenera till jobbet, till havet, till skogen. Den lilla världen inom räckhåll, den stora världen så långt utanför. I nyheterna från staden jag nyss bodde i läser jag om skjutningar och sprängningar. Här låser jag inte cykeln.
En sådan trygg plats hade kunnat göra att man brydde sig mindre om världens elände, men det får mig nog att bry mig mer. Lugnet ger kraft över.
Min son brukar alltid hitta ett hörn av lekplatsen som är hans eget, klättra upp på ovansidan av klätterställningen eller lekhuset eller gungan, så att han kan sitta högt och spana ut. Ett eget hörn i världen, att få betrakta från sidan, inte mitt i.
Det är vad jag får göra, se på det utifrån. Den här platsen, och den jag kom ifrån.
Höra hemma ingenstans, överallt.
Hitta berättelsen i det.
Läs mer:
Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
1 Comment
Så himla vackert skrivet!