att skriva

Acne

mars 3, 2010

Ikväll skrev jag en text.
Jag är väldigt trött och borta.
Det ska bli spännande att läsa igenom allting jag skrivit (för det är massor) de senaste dagarna, sen när jag är frisk igen.

Acne

En liten text om ingenting.

   De flesta texter jag skrev brukade handla om just sådana saker.

 

Jag gjorde många påståenden i hans närhet. Det var en hobby jag hade på den tiden. Att påstå saker i närheten av folk.

  ”Jag tror att allting är hopplöst nu”, sa jag. ”Jag tror att jag har försökt med för mycket och allting har misslyckats och jag vet inte vad man ska göra nu. Förklara för mig vad man ska göra nu!”

Han log. Mitt signum brukade vara att jag skrev texter om ingenting, hans att han log.

  Det var alltid plågsamt uppenbart vilket drag som var mest sympatiskt.

  ”Misslyckande”, sa han, ”är en social konstruktion.”

  ”Åh för i helvete. Dra inte i gång dina jävla radikalfeministparodier igen. Jag orkar inte. Inte nu. Inte när jag har misslyckats med allting.”

Det var en annan rolig sak, en sådan där som skar in under min hud och i magen som ett pulserande självhat – när jag var bitter, lät jag alltid bitter. När han var bitter, lät han alltid rolig.

  Folk brukar tycka om att röra vid roliga människor. De tycker om att dra in doften av deras hud och långsamt kyssa deras panna, deras ögonfransar, deras förhäxande läppar som är de första läppar som någonsin fått en att slappna av.

  Men han ruskade sitt huvud.

  ”Jag driver inte med några feminister idag, raring. Jag berättar bara för dig hur det är.”

Jag hade väntat i decennier – åtminstone två – på någon som kunde förklara för mig hur det är.

  ”Det mesta i livet”, sa han, ”är sådant man kan få. Vi människor är i rätt hög grad instinktiva realister, förstår du. Det mesta vi vill ha får vi – vi vill sällan ha och göra sådant vi kommer att misslyckas med.”

Men jag skakade på mitt huvud. Jag undrade om han stod här och drev med mig. Jag undrade om han innerst inne bad om att få stryk.

  Men en fight, det hade varit hopplöst. Han var alltid så mycket starkare än jag. Personer som är starkare än man själv, man brukar tycka om att röra vid dem. Dra in doften av deras hud och långsamt kyssa deras nyckelben, deras bröstvårtor, deras höftben.

”Åh men älskling, det är ju bara för att du är så otålig. Man måste förstå när saker har sin tid, och så får man allt man vill ha. När det är rätt tid.”

”Kör inget snack om att tiden ska vara inne. Som om du vore något slags hobbyprofet. Tiden är ju för i helvete aldrig inne.”

”Du är så ung.”

Jag höll tyst. Det fanns få möjligheter att bestrida detta faktum.

”Lyckan”, sa han sedan, ”är som en finne. Eller kanske som varet i en finne. Det finns där. Man vill få ut det. Det finns definitivt en potential att få det. Men ibland står man där och klämmer, och det gör förbannat ont – det gör alltid ont, förstås, men oftast ploppar ju varet ut ganska snart och smärtan är över – man står där och klämmer och man inser att nej, det här kommer inte att gå. Inte idag. Kanske inte ens i morgon. Den här finnen är inte redo för att klämmas. Det här varet är inte redo för att tränga ut över huden än. Men man vet, man vet att en dag kommer den att vara redo. Det gäller bara att vänta och låta den växa till sig lite.

  Sådan, min älskling, är lyckan.”

Sedan log han, som en hund som just har knullat. Jag försökte se sur ut, så han inte skulle få för sig att jag var imponerad av hans intelligens.

  Jag gillade honom så mycket att jag ville spränga några katedraler så jag kunde täckas under deras rasmassor och aldrig behöva känna igen.

  Det var väldigt länge sedan jag gillade någon så mycket.

”Man får ärr”, sa jag. ”Man får ärr om man klämmer fingrar.”

Han fnös.

  Sedan lutade han sig fram mot mig med girig blick och suktande acneutrensarfingrar.

”Ärr, min älskling”, sa han med en röst som var så mörk och så mumlande att någonting sög till i mig någonstans precis kring mina höfter och gjorde det svårt för mig att andas, att stå och att tänka, ”ärr, de är bara till för de veklingar som inte vet när och hur man ska klämma.”

  Och efter det var hans fingrar över hela mitt ansikte.

  Smärtan var utsökt.

0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply