Sinnena

Dofterna är tång och torka och salt och syren. Nyklippt gräs och fuktigt hår. Vitlök och basilika, det nästan metalliska som dröjer sig kvar på fingertopparna när man rört vid sina tomatplantor. Lukten av varmt altanträ och nybryggt kaffe hos en vän, barnhuvud vid läggdags.

Ljuden är snarkningar från en femåring som somnat i soffan, ljudet av stänk när vattenytor spräcks, ett skratt genom skymningen, cykeldäck mot grus, barnröster som talar sinsemellan när de spelar Monopol – Habanero som efter varje förflyttning säger YES!!!!!! KÖP KÖP KÖP! och Lilla Gubben som harklar sig och suckar åt att han ska behöva förklara detta, igen: Men du KAN inte köpa. Du har ju inga pengar.

Smakerna är pepparmynta-chokladte om kvällen på balkongen, räkfrossa efter en springtur, potatissallad med citrondressing, det faktum att all mat smakar bättre utomhus.

Känslorna är vattnets kyla och solens värme, ett sommarregns överväldigande smattrande mot huden under en cykeltur, en femårings varma andedräkt mot huden när man bär henne från soffan till sängen, fukten hos en puss mot kinden,  junikvällens ljumhet mot bara axlar.

Och efter all dagens överflöd av sinnesupplevelser kommer kvällsstunderna.
Kvällsstunderna som är mina. (Om inte femåringen vaknar i det där bärandet bara, redo för rond nummer två i läggningskampen). Som jag äntligen har lyckats styra till att skriva bok igen, efter att halvår av att vara utan.
Besöker med alla sinnen den här andra verkligheten jag skapat, läser andäktigt, den där anspänningen som alltid kommer av att återvända till gammal text, orolig för vad man egentligen ska hitta.
Tycker om vad jag läser. Tycker om att skriva i det. Vet inte om jag någonsin njutit så mycket av att befinna mig i en text som med det här projektet.
Är så glad att vi hittade tillbaka till varandra, just den texten och jag, som en teveserie där det omöjliga paret får varandra i sista säsongen.
Happily ever after och det var det här som skulle bli.