Händelsernas centrum

Jag tycker om att passera obemärkt. Röra mig utanför hemmet som den som iakttar, inte den som iakttas. Vara ifred bland folk. Se världen utan att världen ser mig.
Att vara förälder till en Habaneroflicka innebär att träna på en annan sorts varande. Mitt i blickfånget, volymen på max, placerad där ingen kan undgå att se en.

Så därför är vi plötsligt här, på gräsmattan intill en vägkorsning, i sommarkvällen. Jag och Habanero. Jag och denna lilla femåring, liten i kroppen, enorm i orden. Jag står, hon sitter. Jag är tyst, hon skriker:
”FUCK MITT LIV FÖR FAN! Hör du det? Kalla HEM henne! Kalla hem henne NU!”

Fem år, snart sex, och minst. Storasyskonen cyklar i kvällen till kompisar. Detta fria cykelliv där man rör sig runt i kvarteren, hittar en vän, hittar en ny. Packar kudde och tandborste, sover över.
Kvar blir den som ännu inte får ta sig till kompis själv. Den som ännu inte får sova över hos kompis själv. Den som alltid får höra att hon är för liten. Alltid får vänta när någon större redan får.

Så vi promenerade några hundra meter för att ringa på hos en kompis, fråga om hon kunde leka. Det skulle gå snabbt. Vi skulle vara hemma igen i ett nafs. Men nu är vi här istället, i gräset, på den plats i grannskapet där man syns som bäst. Bilar passerar. Grannar susar nedför backen på sina elsparkcyklar och hälsar. En mamma kommer ut i en trädgård, vinkar till mig och ropar: KÄMPA!

”Kalla hem henne”, säger Habanero, ”det är vad jag säger. För att annars är det ORÄTTFIS.”
För Storasystern ska sova hos en vän inatt. Storasystern som alltid får, Storasystern som andas flärd och stora vida världen, Storasystern som har allt som är nio och ett halvt, så mycket mer än usla fem snart sex.
Och därför borde kallas hem. Så att alla har det lika illa. För den här orättfisen, den stinker.

Solens bedövande hetta, klistrig svett i nacken, här i gatukorsningen får jag glömma att passera obemärkt, här får jag blanda hårt och mjukt.
Jag hotar med att jag aldrig kommer att gå med henne till en vän igen. Jag mutar med att säga att vi kan gå hem och se på film. Jag hotar med att hennes bror – som är ensam hemma en stund och plaskar i en uppblåsbar bebispool vi dragit fram i trädgården – kanske drunknar när han lämnas obevakad så länge. (Den som vill ifrågasätta lämpligheten i uttalandet kan först prova att vara mamma till en Habaneroflicka, och sedan uttala sig igen).
”Ursäkta mig men får jag säga en sak”, säger Habanero, ”men en stor pojke kan INTE drunkna i en liten bebispool.”
Och det är förvisso helt sant att vattnet i den där poolen når honom max till knäna när han står upp, möjligen skulle en vattenpöl utgöra ungefär samma grad av hot.
Men:
”Du är för liten för att förstå precis hur pooler och sånt funkar”, säger jag, klamrar mig desperat fast i det maktmedel jag har: att jag är äldre än hon.
”Kalla hem henne”, väser Habanero till svar.

Sedan räddas vi av en katt. En välvårdad liten en, med halsband och prydlighet, som kommer och gosar med Habanero, hon börjar lugna ned sig, jag tänker att kanske är det såhär historien ska sluta: med att någon annan lyckas trösta henne. Så fort hon kommer ur känslan löser det sig alltid. Sedan kommer ursäkterna, försoningen, hemgången.

Men Habanero är nöjd där i gräset, med katten, det börjar bli för trevligt för att jag ska tro att jag någonsin får hem henne.
Tills den nafsar henne i handen. Ett litet busnafs bara. Men tillräckligt för att få henne att resa sig. Säga:
”Fucking kisse! Det här är orimligt. Nu går vi hem.”

Och så går vi hem.
Hem, där känslor får lugna ned sig, ursäkter flöda, försoningar få plats.
Hem, där man kan sätta sig på balkongen med en bok. Ifred.
Aldrig behöva bli sedd.

Läs mer:

• Ordets gåva, del 1. Skitskallar och morgonmackor.
• Ordets gåva, del 2. Vi har pratat och vi älskar dig.
• Chilins hetta. En flicka med en särskild styrka.
• Anger management. Tips för att minska på sin ilska.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.