Glimtar, april 2023

April kommer med glimtar av hopp och längtan. Det sköljer inte över oss som en vårflod, det kommer som ett duggregn. Och ändå: en stillsamt omvälvande upplevelse. Samma överraskande lättnad som när en spänningshuvudvärk börjar släppa utan att man märkt den, samma förvånade värme som av att finna kärlek i en tid när man inte sökt den.

Jag hade försonat mig med tanken att det finns delar av mig som aldrig skulle komma tillbaka efter allt svårt vi varit igenom. Var tacksam över att det trots det fanns så mycket som fungerade.

Jag tänkte på mig själv som ett av de organ i kroppen som har så stor reservkapacitet att det är först när skadorna är verkligt utbredda som man märker dem.
Jag tänkte att jag var en lever, ett par njurar, att livet hyvlade bort stora delar av min kapacitet men att min funktionssänkning tycktes inte så stor på ytan. Att det var reserverna, det extra, som försvann.

Jag steg upp om morgnarna och gjorde vår morgongröt, jag räknade på vår budget, jag fyllde i blanketter, jag köpte barnskor.
Jag tänkte: om detta är allt jag någonsin kommer att göra är det också fullt tillräckligt, människor lever hela liv där detta är fullt tillräckligt, det exceptionella är ingen mänsklig rättighet.
Kanske handlade allt jag slutat göra inte om mina sorger, utan om att jag hade växt upp.

Sedan: april.
Långfredagsvandring i stillhet, att sitta på en ändhållplats i tystnaden och äta sin plocksallad och veta att hur man än går vilse finns det alltid en väg hem. Vackra veckans vilsamhet, ett bröd i ugnen en tomatsås på spisen en pyrande längtan under huden. Att vilja göra en lista, påbörja ett projekt, hitta en utmaning. Att tänka en klar tanke, som när dimman lättar och färjorna inte längre måste tuta för att man ska se dem i hamnen.

Att bjuda in gäster i sitt hem, tänka: är det här vad jag ska göra med åren som ligger framför oss. När vi flyttar tillbaka till Åland vill jag ha middagar, få sitta på en ö i havet och ha vårt glada 20-tal för att stå ut med världen och vädret som rasar utanför.
Låta köksbordet bli en plats där man kan sucka över räntor och krig och stormar, men man kan ta en cola, ett glas vin, en Fanta citron, man kan knapra på oliver, barnen älskar kexen som vi äter till osten, när mamma har gäster får barnen också något festligt. Och kvällen kan bli sen men det behövs när månaderna är långa. Det finns tankar som dyker upp i mötet med människor som blir större än tankarna man tänker själv.

Att orka och våga öppna hjärtat för alla människor som finns kvar på platsen man lämnat och ska återvända till.
Att orka och våga öppna hjärtat för saknaden man kommer att känna efter alla människor man mött på platsen man kom till.
Att se fram emot en lång Uppsalasommar med sjöar och grannar och den tid man har tillsammans på samma plats.
Att trösta sig inför sin flytt med: man kan ha gäster. Vi älskar gäster, i den här familjen. Det finns sängplats, det finns middag, det finns skymningar och gryningar, det finns viskningar och skratt.

Idén om att vilja göra någonting, att vilja göra allting, inte för att komma bort ifrån något eller för att försöka mota trötthet utan för att det vore intressant.
Att ha vandrat uppför en backe i okänd terräng och accepterat att träden kanske aldrig glesnar, att det alltid kommer att vara uppför, att skogen kan dofta gott också i en ständig brant.
Och sedan kunna blicka ut över vidder och utsikt.
Se att det är lång väg ännu att vandra, och det är förstås ingen fara.
Längs vägen väntar så mycket vackert att man inte blir stående att blicka länge – kom så går vi vidare, ena foten framför den andra!
Det finns fortfarande så mycket att se.

Läs mer:

• Glimtar, mars 2023. Allt man inte gör.
• Glimtar, februari 2023. Feber, skaldjursgryta, tiden som smälter.
• Glimtar, januari 2023. Idéerna som förälskelser.