Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Famnen, förnuftet

Svartvit bild på barn med gosedjur med böcker

Ibland ser jag Storasystern ta hand om sina syskon med sådant självklart ansvarstagande att jag får dåligt samvete. Då tänker jag på den här bilden. Den är tagen innan det fanns några syskon alls, när allt som kunde bli småsyskon var sparkar i min växande mage.
Jag tänker på den och påminner mig om att hennes omhändertagande inte bara är en konsekvens av att vara störst i en skara som varit tät och intensiv. Tänker på den och påminner mig om att det finns något i henne, något som alltid har funnits där. En famn som är stor och mjuk och omhändertagande, där mindre och svagare får tröst. Men mjukheten parad med ett bastant förnuft av den gamla skolan. En sådan som vet. En sådan som tycks ha varit med förut, trots att det inte ens är ett decennium sedan hon föddes.

Svartvit tre barn går i skogen.

“Jag har så många drömmar”, säger Storasystern plötsligt medan hon målar naglarna och jag läser en bok högt för henne, avbryter mig mitt i en mening. “När jag blir stor. Jag tänker att jag kan bli en designer, och göra fina kläder. Jag ska ha en butik. Den ska heta Fina Riket. Och bakom klädhyllorna ska det finnas ett barnrum.”
“Barnrum?”, säger jag, “är det barnkläder?”
“Nej”, säger Storasystern och ler, det glittrar till i ögonen, det är ett sådant glitter som skulle passa med att ha ett par glasögon, dra ned dem på nästippen och liksom plira över kanten. “Men du som är en mamma, kanske vet, att många föräldrar kan önska sig en lugn stund. De kommer in i butiken, de kanske får en kopp kaffe, de släpper in alla barnen i barnrummet. Där finns snälla tjejer som jag, de är barnvakter. Där leker alla barnen, och pysslar, medan föräldrarna dricker kaffe och tittar på kläderna.”
En paus, och ett plirande igen, den där blicken hos någon som bara är åtta år men redan vet precis vad jag går för.
“Hade inte DU gått dit och druckit ditt kaffe ifred?”

Svartvit bild på storasyster och lillebror i skogen.

Det kan inte vara lätt att vara någons förstabarn. Att ständigt vara den som liksom får ta stötarna när ens mamma ska lära sig hur man gör allt för första gången. Det blir ju som att alltid få träffa läkarkandidaten, gå till studentfrisören, äta sina utemiddagar på restaurangskolan. Ibland blir det kanske bättre, för att den som gör det är så ängsligt noggrann. Men det kan också dyka upp så många rookie mistakes, för att en nybörjare helt enkelt inte vet bättre.
Så ser jag henne med syskonen, och tänker: någonting har jag gjort rätt, som har en unge som kan ta hand om andra på det där viset.
Påminner mig sedan om den där bilden.
Hon hade det ju alltid i sig.

Oavsett vet jag att jag aldrig kommer att vara lika orolig för om hennes syskon ska känna en grundmurad trygghet. Kanske inte för att jag har blivit så mycket bättre på att vara mamma, men för att de redan har en extra tigermamma, kunskapskälla, förtrupp, härförare.
Man låter henne läsa en bok för en och man vet att hon kommer att göra det med inlevelse. Man låter henne bädda ens säng, och man vet att den kommer att bli mysig.
Man tar hennes hand längs skogens stigar, och man vet att man aldrig kommer att gå vilse.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

Föregående

Kom igång med att läsa igen: två prosalyriska böcker att läsa i mellanrummen

Nästa

Vad är berättande bloggande?

6 kommentarer

  1. Fina Riket. ♥ Fy fasen vilken extra fin sista mening på det här (alltigenom fina!) inlägget, rysningsnivå på den.

  2. Åh. ❤️ Älskar de här texterna.

  3. Fy sjutton så fint du skriver om din förstfödda! <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén