Den sista dagen, och den första.

Årets sista dag åker jag med min fjortonåring till Stockholm för att handla på Blue Fox.
Det är en av hennes julklappar, bara hon och jag. Till affären hon brukar prata om, hennes vän handlar där, det passar vår stil.
Hennes huvud lutat mot min axel, redan på tåget. Det här borde vi göra oftare, du och jag.
Ja, min lilla stora flicka, det borde vi.
Hon hittar ett halsband som passar hennes stil, ber mig att hjälpa henne att sätta på det direkt. När hon klär på sig det klär hon på sig ett självförtroende. Vi går till ett café efteråt och hon vågar fråga personalen saker om fikat, hon som annars blivit blyg. Hon rör sig med en annan hållning, en annan stolthet.
”Jag är mig själv”, säger hon, ”inte som någon annan. Jag är på mitt sätt, med min stil.”
När vi står och väntar på tåget hem ser jag hennes blick på mina stora lila tumvantar som jag i hast plockat i en låda hemma hos mina föräldrar.
”Jag kör också min egen stil”, säger jag, ”jag är inte som någon annan.”
”Det är inte som min stil. Du ser ju ut som en mamma.”
”Ja. Det är vad jag är.”

På tåget börjar jag läsa Yarden av Kristian Lundberg. När jag lade upp min bokshopping på instagram var det många som skrev till mig om just den, vilken läsning jag hade framför mig.
När jag börjar läsa förstår jag. Jag måste spara den till morgondagen.
Att få börja ett nytt år med att läsa ett sådant verk i en sittning.
Språkets smärtsamma klarhet, att verkligen nå kärnan utan att behöva harva genom lagren utanför den.

*

Vi väntar in ett nytt år i stillhet. Kanske börjar mina barn växa ur dessa stillsamma snälla nyårsfiranden som varit vår kokong under flera år, snart vill min stora fira med vänner istället, vara hemma på Åland. Det blir ett annat slags rörelse, ett annat slag stillhet. Vi sitter i mitt barndomshus i doften av äkta gran och av hyacinter. Vi äter småkakor och saffransbulle. Vissa läser, andra gamear, jag och en tolvåring spelar Finans. Han kallar till bolagsstämma och brädar mig genom att tvångsköpa mina företagsgrupper. Skrattgroparna, hans tindrande ögon.

En melankoli inför det nya året, jag har varit så upptagen med det gamla, det känns som att gå för att skriva en tenta och känna att man hade kunnat plugga så mycket mer.
Bara dagar och konstruktioner, det är alla de vardagliga vardagarna som blir intressantast, jag gör mig inte bra på undantagsdatum men jag gör mig bra en tidig vanlig skrivmorgon i november.
Det måste väl få vara så.

*

Det har kommit en öppning kring manuset, boken, Sjukdomen. Vet inte hur mycket jag kan, vill, ska säga i det här skedet. Det finns ett litet förlag, och det finns större.
Det blir allt tydligare att det här är en bok som kommer att bli, på ena eller andra sättet kommer den att bli, men innan jag kan berätta för er när och hur infinner sig ingen eufori, att tala om det blir som att tala om en mycket tidig graviditet.
Och ändå. Såhär nära har det aldrig varit.

På kvällen, på årets sista dag, kollade jag mailen.
Där fanns ett mail från mig själv. Jag var med på något digitalt event som Kugge höll i, i början av 2025, man skulle planera sitt skrivår. En uppgift innehöll att skicka ett mail till sitt framtida jag, tidsinställt så att det skulle anlända på nyårsafton. Såhär hade jag skrivit:

Det är årets sista dag. Jag skriver till dig från den 6 januari 2025. N:s födelsedag. Den sista dagen på jullovet. Jag ska snart vara skrivledig några dagar, jag ska arbeta med Sjukdomen. Jag vill det så gärna och det är bortom min kontroll. Men jag förstår också att en del är att jag vill få paus, att jag vill få vila, att jag har arbetat så hårt.

Kan jag påminna dig om att vila mer?

Att leka mer?

Att undvika spurten ibland?

Konsten att tro på sig själv.

Fick du den antagen till sist, boken?
Var du lycklig en vecka för att sedan tappa engagemanget? För att sedan börja med något nytt, eller ha en stor existentiell kris? Behövde du skapa massor för att hantera den eller kändes allt helt dött?

Eller blev det ingenting?
Hur hanterade du det, om det inte blev?
Insatserna är så höga nu.

Om du klarade det, oavsett hur du klarade det:
var stolt en liten stund.
Allt det här har du gjort.

Det blir årets första dag. Jag har druckit kaffe och ätit avocadosmörgåsar i ett kök där jag brukade plugga ryska när jag var sexton, skriva väldigt tonåriga tonårsnoveller med ett språk som var större än innehållet, ett köksbord där jag brukade sitta när jag var sexton och skriva på min första roman. Utanför är snöfallet, jag vet inte ännu om vädret kommer att göra att jag inte kan skjutsa min tonåring till Uppsalakompisarna för kvällens övernattning. Det värker i mitt hjärta men är en del av vardagens små bekymmer.
Tonåringen som satt här i huset och drömde om att skriva, som skrev, hade aldrig kunnat föreställa sig att ha ett sådant självklart ansvar för en annan människa.

Snart ska jag läsa ut en bok jag läste när den bara var ett manus. Jag tycker om den nu, och jag tyckte om den då. Den sjätte januari släpps den, så ska jag visa den för er.

Det blev en tillvaro av text och trygghet.
Kanske inte så storslagen och ta-över-världen-mässig som jag föreställde mig, men är det inte en befrielse att livet inte blir exakt som man föreställer sig när man är sexton. Man vet så lite om det då, hur ska man kunna föreställa sig det man verkligen vill ha.

Nu ska jag spela Finans.

Läs mer:

• 2025: Årets första dag.
• 2024: Årets första dag.
• 2023: Årets första dag.
• 2021: Årets första inlägg.
• 2020: Årets första inlägg.