Nettelblad

någon som skriver.

Kategori: att skriva (Sida 2 av 18)

och nu, text

Det är januari 2020 och jag sitter i en fåtölj på övervåningen i mina föräldrar hus. Jag har just skurit bort mer än hälften av ett bokmanus och skrivit 45 000 nya ord på tre veckor. Det var en berättelse jag aldrig trodde att jag skulle återvända till och nu har jag kommit tillbaka till den, kastat mig in i den, erövrat den som den borde ha varit från början men som jag inte var kapabel till att göra den då.
Jag firar med ett glas lightjulmust och att titta på barnen när de bygger kojor i skogen. 

Det är maj och omvärlden är uppfylld av coronavåren. Livet snurrar som liv gör, mat lagas, cykelturer cyklas, tvättar tvättas och värmeböljor överraskar och man måste panikköpa sandaler.
Jag inser att jag inte har rört mitt nya bokmanus sedan jul-och-nyårsledigheten, som om jag väntar på att den rätta tiden för det ska komma. Jag inser att den tiden inte kommer att uppenbara sig av sig själv.
Jag vet att jag egentligen inte har tiden, men jag vet att jag behöver ta den.
Jag börjar arbeta med manuset en halvtimme per dag – ibland om morgonen, ibland om kvällarna.
Jag märker att alla dagar jag skriver är bättre dagar.
Jag dricker choklad-pepparmyntste och ser orden hitta sin form.

Det är juli och under en euforisk helg river jag igenom alla de sista scenerna som ska på plats. Det är midnatt och fortfarande ljust, luften på min balkong ljummen när jag går ut och drar in luft och försöker smälta känslan av att ha skrivit de sista orden.
Aldrig har jag färdigställt ett bokmanus med den här känslan i kroppen. En upplevelse av att vilja fortsätta skriva, att inte vara less på min bok, vilja stanna i de miljöer jag har skapat. Men en tanke att jag inte kommer längre än såhär i det här skedet. Det behövs andra ögon. Ska jag göra något mer behövs det en riktning,  annars kommer jag att skära och peta tills ingenting av boken finns kvar, som att råka redigera ett fotagrafi tills man inte längre ser vad det föreställer.
Jag cyklar genom natten till S-market och köper en Skumpis från Amalias Limonad. Sedan sitter jag på en stol i mitt kök, stirrar ut i sommarnatten, låter munnen fyllas av kolsyrat sött och försöker hindra mig själv från att skrika rakt ut.

Det blir september och jag blir refuserad av det första stora förlaget.
I refuseringen finns ingen kraft, för det finns ingen riktning. Komplimanger om mitt skrivande men ingen väg jag kan välja med det manuset jag har.

Det blir oktober och jag blir refuserad av det andra stora förlaget. 
I den refuseringen finns frön som börjar gro. Specifika ord om hur man kan gå vidare. Som klätterväxter brer tankarna ut sig i hjärnan, bilden av vart jag kan ta den där berättelsen härnäst.
Jag har fått hjälp att se vad som saknas. Jag kan hänge mig åt sommarens längtan att återvända in i den där texten, för jag vet vad jag vågar röra och vad som ska lämnas ifred.

Det är slutet av oktober och jag bestämmer mig för att delta i NaNoWriMo och skriva 50 000 ord på en månad. Jag ska skriva nytt på boken. Nya scener för mittendelen, låta spänningen byggas upp mer gradvis, fördjupa och förfina.
Jag planerar vilka tider jag ska hinna skriva och vad som kan prioriteras bort. Jag lyssnar igenom hela podcasten Skriv en bestseller eller en annan bok och tänker på dramaturgi. Jag läser böcker om de teman som bygger upp spänningen i min roman för att se hur andra har gjort.

Omkring mig rasar eskalerande höstmörker, eskalerande corona, eskalerande hopplöshet.
Men jag blir immun mot tröstlösheten. Mina tankar är fyllda av kraften i en berättelse som är på väg.

Jag dricker lakritste och välkomnar den.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

 

 

 

7 comments

Söndagsplock vecka 43

(Bilderna i det här inlägget kommer från Unsplash.)

Hej! Söndag igen. Jag sitter i min säng och skriver. Utanför fönstret gråskymning, björkar med gulnande löv som far i vinden, den stora stadiga tallen som aldrig svajar, ens i de värsta stormar. Jag tycker om utsikten från det här fönstret, den är behaglig att vila blicken på när man gör en paus för att tänka, som när jag skrev klart boken om morgnarna i somras. Då satt jag i sängen och skrev till morgonkaffet varje dag.
Har förresten bestämt mig hur jag ska göra med boken, efter refuseringarna, vad som är nästa steg. Men jag återkommer till det i något annat inlägg.

Annars då?
Det fantastiska med den här söndagen var att det blev vintertid. Varje år känns det som om någon har gett mig en gåva, den extra timmen jag har saknat, ett paket med lite mera liv.
Det vedervärdiga med den här söndagen var att åka till köpcentret och handla vinterskor med barnen. De skötte sig som små änglar, ett otroligt tålamod, men mitt tålamod tar slut efter fem sekunder. Att gå i affärer är något av det värsta jag vet. Kanske är jag aldrig en så osympatisk, vresig, hispig och på något sätt ständigt svettluktande och lite äcklig person som när jag går i affärer.
Men efteråt drack jag cappucino och nu är jag här, där jag trivs bäst, med den stadiga tallen i blickfånget och laptopen på ett litet kudd-bord i knäet. Nu glömmer vi den här dagens sorger och går vidare till tipsen.

En podcast: Skriv en bestseller eller en annan bok

Skriv en bestseller eller en annan bok är en podcast från 2017 med deckarförfattaren Ninni Schulman och psykologisk-thrillerförfattaren Caroline Eriksson. Men det går också att se som en skrivkurs i poddformat. Första säsongen har tydliga teman för varje avsnitt, och går att följa som en väg från bokidé till färdigt manus. Dessutom grundligt. Flera avsnitt på varje tema, från idé till dramaturgi till redigering, och då och då intervjuer med andra författare med fokus på det temat. Älskade den här podden när jag lyssnade på den 2017, och nu lyssnar jag om med lite andra öron eftersom jag varit genom andra krumbukter i skrivprocessen sedan dess. Så inspirerande, handfast och som en kär vän i höstrusket. I en tid när det kan vara svårt att känna att någonting går framåt, vad passar då bättre än att hänge sig åt ett romanprojekt som så tydligt har ett fortskridande från start till mål? 

Vill du hellre läsa om att skriva än att lyssna? Här hittar du alla mina inlägg om skrivande. 

En bok: Silver av Hanna Ylöstalo

Den här veckan läste jag Hanna Ylöstalos debutroman Silver. Om de små skiftningarna när vänskaper bryts upp och man växer iväg och bort från varandra. Om den där tiden när gymnasiet slutar och något slags vuxenliv ska börja.
Det händer inte mycket i den här boken, och det i sig är väl okej, det är den sortens roman som ska kunna bäras av det lilla och subtila, av sina stämningar och sin träffsäkra förankring av läsaren i huvudpersonens upplevelser. Men jag tror den hade vunnit på att vara mer omfattande i formatet, låta karaktärerna få byggas ut lite mer, de blir alltför diffusa för mig. Ändå är boken ett tips, just om man vill läsa något om den där uppbrottsstämningen och glida-ifrån-varandra-stämningen och vilsenheten när man ska bryta med det man varit och bli någon ny. Även om det inte håller hela vägen finns här några guldkorn där det riktigt glimmar till, och jag tar med mig inspiration när jag i min redigeringsprocess ska försöka skriva om liknande teman.

Vill du läsa om fler finlandssvenska böcker med vackert språk? Här hittar du tips på två prosalyriska finlandssvenska romaner. 

En låt: Somebody that i used to know-cover av Postmodern Jukebox

Jag är besatt av covers som sätter låtar i helt nya musikaliska sammanhang, framförallt när det görs bra. Älskar således Postmodern Jukebox på Youtube som gör 30/40/50/60-talscovers av moderna poplåtar. Stark favorit är den här 40-talsversionen av Somebody that I used to know. Älskar versionen, älskar estetiken, övertygas starkt om att jag en gång ska bo i ett hem där allting är träpanel och mörkt och ibland står ett random band i ett hörn av huset och spelar 40-talsjazz.
Lovar att bjuda in er när jag är där.

 

Ett blogginlägg: Jag tänker på skrivandet av Mirjam Ekström

Jag tänker på skrivandet

Mirjam Ekström länkar jag ju till lite titt som tätt. Tycker det är så spännande att följa hennes karriärsresa (hemskt ord, men hittade inget bättre, “livsresa” klingade inte så himla mycket bättre). Från trivsamt arbete i bokhandel men med dröm om att ägna sig åt något annat, något mer, och mer skrivande, till att börja frilansa med skrivuppdrag och säga upp sig. Det här inlägget om skrivandet har allt jag gillar i berättande bloggande – litterärt och närvarande, tillvaro skildrad med en tydlig egen språklig ton. Gillar ju sånt. Ni också kanske. In och läs!

 

Så himla bra tips den här veckan tycker jag, tycker inte ni? Kanske har ni något eget ni tycker jag borde spana in och tipsa om? Hojta till i så fall, jag vet att många av er som läser här skapar fantastiska saker själva, som det kan vara med kreativt intresserade människor.
Nu ska jag laga rotfruktssoppa. Ha en fantastisk söndag. Adjöken!

 

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

6 comments

Vykort från Åland, oktober 2020

När jag kommer hem från min resa har morgnarna mörknat, när jag lämnar på dagis cyklar jag genom mörker på vägen dit och genom gryning på vägen mot jobbet. En morgon haglar det, sedan far snett snöblandat regn i motvind mot mitt ansikte som tusen nålar, och jag tycker om det, för att det är någonting som känns.
I all tid denna tid av ovisshet och konturlöshet… vad man kan bli hänförd av vad som helst som känns.

Tillbaka på en ö som jag innan resan inte lämnat sedan februari, jag vet inte när jag kommer att resa härifrån igen. Tillvaron en lång rad av vardagar utan bortre gräns. Det som allra mest skapar den här tidens tyngd är inte avsaknaden av planer, det är avsaknaden av drömmar. Inte skulle vi alla ha åkt på solsemester när mörkret smög sig på, inte skulle jag nödvändigtvis ha bokat den där skrivkursen jag kanske blev sugen på, inte skulle våra liv varit så fyllt av hisnande äventyr över huvud taget. Så är liv oftast inte. Precis som många som bor i en storstad älskar att den är full av möjligheter och att det alltid finns nåt nytt man inte testat och sedan går man ändå i sina favoritkvarter, på sina favoritrestauranger, i samma cirklar man alltid går, och rör sig kanske inte i en större radie än någon som bor på en mindre plats.
Men det är känslan av möjligheten. Att när som helst kunna.
Att drömma om att när som helst göra.

Och ändå.
Något som känns, mer än haglet i ansiktet om morgonen.
Mitt i denna lilla min värld finns det ju, i överflöd.

Värmen.
När Lilla Gubben håller en liten föreläsning om saffran vid middagsbordet, ordagrant citerad ur en bok de har läst i förskoleundervisningen på dagis. Du kanske vill veta lite mer om saffran, mamma? Det är en av världens dyraste kryddor. Den kommer från en blomma – en VISS blomma – som heter krokus. Du kanske undrar: varför är saffran så dyrt? Saffran är så dyrt för att det finns väldigt lite saffran i varje krokus, så man måste plocka VÄLDIGT många blommor.
När Storasystern kommer hem från skolan, springer in i sin lillebrors rum, och räcker honom en hög med böcker. Jag vet att du har lärt dig läsa nu, så idag var jag på skolbiblioteket och hittade böcker som passar dig. Den här handlar om Minecraft, sånt vet jag att du tycker om.
När Habanero plötsligt ser upp på mig, mitt i sin lek, rusar fram till mig, nyper mig i kinderna och liksom ruskar om mitt ansikte och säger min fina fina fina lilla mamma!

Kylan. När vindar viner i mitt ansikte när cykeln susar nerför en backe. När jag duschar iskallt efter löpturen tills huden har domnat, innan jag sveper in mig i en morgonrock, äter choklad och tittar på städande amerikanska hemmafruar på youtube. När jag står i lekparken och ser en klump av tre ungar åka ned för en rutschkana, allihopa på en gång, medan skratten fyller oktoberskymningen.

Sältan. I en grönkålspasta, en getostsallad, den flottigaste av flottiga pizzor.
Sötman. I kolaglass, kardemummabullar, chokladmoussetårtor så krämiga att ögonen tåras i ren njutning.

Längtan. I att börja fundera igen på vad jag vill göra med min bok i nästa redigeringsrunda, var jag ska spränga in den tiden. I att tänka dramaturgi i duschen, på promenaden, när jag hackar lök.
Längtan, i att börja sätta deadlines och planering och mål.
Längtan, i alltings oförutsägbarhet. De stora världshändelsernas. Det lilla livets.

I att även när man tror sig gå i cirklar, så händer det att man plötsligt ser upp från sina egna fötter. Bara för att upptäcka att man hamnat någon helt annanstans än dit man trodde att man skulle komma.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

0 comments

att hinna skriva en bok. rent praktiskt.

Ulrika skriver på en laptop på en hotellsäng. Svartvit bild.

Det kom en fråga! Här kommer ett svar. Frågan kommer från Sardellen. (Underbara Sardellen, vars blogg jag älskar, men det vet ni ju sen förut.)

Såhär skrev Sardellen (som en kommentar på det här inlägget):

hallå Ulrika, jag har en fråga.

Hur gjorde du rent schemamässigt för att skriva ditt manus? Jag tycker ibland det är så svårt att hitta timmar för att skriva och jag har inte ens några barn. Exakt vilka tider på dygnet skrev du? hur många timmar i veckan? Jag går runt med ständigt dåligt samvete och frustration för att sjukhuset tar alla mina smarta timmar. (och för att jag själv häller ut de som blir kvar på typ vin och killar).

Är så impad av att du lyckats färdigställa något. håller också på. känns ibland så långt borta.

Och här kommer mitt svar:

Hallå Sardellen, tack för frågan! Och gud vad kul att du skriver något längre! tror på dig etc.
Jag kommer att skriva ett inlägg längre fram någon gång med mer generella tips på hur man kan hitta tid för skrivande i sitt liv. Typ motsvarande det här inlägget om hur man hinner läsa böcker fast om hur man hinner skriva istället. Men du frågar ju faktiskt hur jag gjorde, rent konkret, med det här bokmanuset som jag skriver om titt som tätt. (Om refuseringar, som jag skrivit om här, eller det första kapitlet, som jag publicerade här. Och ursäkta all recap av sånt du redan vet om mitt skrivande, Sardellen, men alla har inte redan koll på vad jag snackar om, så all denna länkning är för dessa okunnigas skull). Så det ska jag berätta, men bear with me, jag fattar mig inte kort, man kan inte fatta sig alltför kort om man skriver romaner.

Den här boken har jag skrivit många gånger. Mellan det har jag skrivit andra manus av romanlängd, men det är något med den här berättelsen jag kommer tillbaka till. Första gången var jag 20, höggravid, skrev den som en sådan där NaNoWriMo-grej, när man ska skriva 50 000 ord på en månad. Redigerade den några månader senare i samband med att vi hade släktingar på besök och avlastning med barnen, en frenetisk påskvecka då jag mest satt med min bok och var oändligt tacksam för att alla runtomkring mig hade överseende med det.

På den tiden var mitt skrivande i perioder. Intensivt, massivt, i en otroligt takt. När jag skrev boken första gången pluggade jag fortfarande, men var en hel del på klinik. Jag skrev i varje stund jag kunde hitta. Jag skrev varje lunch. Jag skrev i mitt anteckningsblock på rond när överläkaren gick in i monologer som handlade om helt andra saker än patientarbetet. Jag skrev när Storasystern sov. Jag skrev ett par timmar varje lördag, varje söndag. Jag skrev så att jag fick belastningssmärtor i handlederna som höll i sig flera år sen om jag skrev på dator för mycket. Tusentals ord på en dag.

Jag skickade in den där boken till förlag första vändan då, förresten, det var ett förlag som visade intresse, jag hade en förläggare som gav mig synpunkter, vi bollade manuset fram och tillbaka i åtminstone tre redigeringsomgångar innan de slutligen bestämde sig för att trots allt inte anta boken. Men det är en annan historia, med en egen dramatik, det var då.

Sedan släppte jag den där boken under flera år. Jobbade med andra projekt. Länge trodde jag aldrig att jag skulle komma tillbaka till den där berättelsen, men det började bli tydligare för mig vilka delar som höll och vilka som inte gjorde det, och jag ville inte riktigt släppa den. Tyvärr innebar redigeringen att jag måste skära bort mer än halva boken, och skriva ungefär lika mycket nytt.

Så i julas, förra året, bestämde jag mig för att hänge mig igen. Jag hade tre veckor av julledighet och barnen skulle vara mycket med släkten, så det fanns många fler timmar på ett dygn att hänge sig än vanligt, plötsligt fanns liksom en klan av barnunderhållare runt en.

Jag bestämde mig för att skriva 45 000 nya ord på romanen på tre veckor, och sedan gjorde jag det. Det innebar att jag kunde skriva typ fyra-fem timmar på en dag. Jag ställde klockan och gick upp på morgonen innan de andra vaknat. Jag satt och skrev på kvällarna i stället för att sitta i tevesoffan. Det var slitsamt att göra så, det funkar inte att göra så alla ledigheter, men jag ville så himla gärna att det var värt det.

Sedan blev boken liggande, för jag hade ingen sådan möjlighet till intensiv skrivfokuserad tid på länge. Boken låg, så nära färdig men ändå inte riktigt. Då blev jag tvungen att ta till en annan strategi, och arbeta lite med den varje dag. Så från maj någon gång skrev jag en halvtimme om dagen. Under våren när jag fortfarande jobbade skrev jag mellan 22-22.30 varje dag. På helgen kunde jag ofta få till en timme extra här eller där, men det var de där halvtimmarna som stod för den stora bulken. Så fort jag fick semester bytte jag den där kvällstiden till att skriva en halvtimme det första jag gjorde på morgonen istället. Kan man göra så tycker jag att det är att föredra: jag ger mycket hellre skrivandet min bästa tid, låter det komma först före alla andra måsten. När det utgör dagens sista halvtimme innan läggdags är tröskeln högre att faktiskt sätta sig och göra det.

Men jag kan verkligen rekommendera den där dagliga vanan. Det var ett mycket mindre utmattande sätt att göra det på än att skriva i de där enorma spurterna jag gjort tidigare. Framför allt gav det mig hoppet att skrivandet kunde få finnas i mitt liv oftare, inte bara när jag har chansen att hetsa mig in i det.

I allra sista slutredigeringen av boken hade jag en hel helg i somras då jag var själv och bara skrev. Det var fantastiskt för att få vara helt i flow och inne i projektet. Men det var halvtimmarna som byggde den färdigputsade boken. Och det är halvtimmarna jag tänker ta till när jag snart ger mig in i en redigeringsrunda till utifrån den feedback jag fått. Man kan komma otroligt långt på en liten stund varje dag. Startsträckan blir kortare för varje gång, för man är redan inne i sitt projekt.

Jo. Så gjorde jag. Det var supersvårt. Saker låter alltid lätta i efterhand när man har klarat av dem.
Men det gick. Så det lovar jag att det kan göra för dig också, och för en massa andra av er som läser.

Lycka till.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

11 comments

Hur får man inspiration?

Svartvit kvinna i fönster.

Plötsligt händer det – att hitta inspiration i skrivandet

De där ögonblicken när det flyter. Att blunda, låta fingrarna flyga över tangenterna, världar flöda ut ur ens inre, en obegriplighet i att det var jag själv som kunde skapa dem. När ordens rytm sjunger fram sig själv. När jag kan känna resonansen, tyngden, flödet i min text med en nästan fysisk närvaro.
När mina ord börjar kännas i min kropp och mina berättelser blir en del av mig på samma sätt som mina små barn var (och är) en del av mig fast de inte längre bodde i min mage.
Om man springer får man ibland uppleva runner’s high, om man skriver får man ibland uppleva sin writer’s high. Inspirationen och stunderna av fullständig visshet och klarhet. De utgör inte majoriteten av tiden. En maratonträning byggs inte av att bara springa när man har feeling och en bok skapas inte av att bara skriva när man får inspiration.
Men när det händer är ens skrivande värld hel.

Det finns saker man kan göra för att öka de där ögonblicken, lättare hitta till sin inspiration, och idag tänkte jag ge några tips.

Svartvit äng

“Nu bara måste jag skriva” – Hitta dina inspirationstriggers

En parfymdoft på stan, och du är tillbaka till en tonårsförälskelse. En låt på radion på gymmet, och i omklädningsrummet tänker du på den-sommaren-den-känslan-den-tiden-det-livet då du brukade lyssna på den där låten och du måste skynda dig hem för att skriva. En säregen dödsannons i tidningen som skvallrar om ett märkligt liv, och din hjärna börjar spinna berättelsetrådar kring vad det märkliga livet kan ha inneburit. Ett fotografi i ett fotoalbum du hittar på en loppmarknad, och du börjar fantisera kring historien om människorna på bilden. En gråtande tjej på bussen med mascararänder över kinderna, och du får lusten att skildra den känslan.

Inspiration till berättelser finns överallt. Ibland märker vi inte ens vad det var som fick oss sugna på att skriva. Att bli uppmärksam på i vilka situationer du oftast får lust att skriva kan vara ett sätt att hitta vad som väcker inspiration hos just dig.
Några exempel på olika kategorier av inspirationstriggers är:

  • Sådant som påminner om känslomässiga perioder i ens liv. Vissa dofter från en speciell tid i livet, att besöka platser man befunnit sig på under intensiva livsskeden, att lyssna på låtar från en viss tid.
  • Sådant som visar brottstycken ur andras liv. Gamla fotografier (jag gillar till exempel instagram-konton som lost in history, man kan ta vilket foto som helst i flödet och göra som skrivövning att skriva berättelsen bakom det). Dödsannonser i tidningar, som jag nämnde ovan. Små notiser i tidningar (det är ofta där inspirationen till berättelserna finns). Tjuvkika på folk på olika typer av platser. Barer, flygplatser, tågstationer är fantastiska ställen att kolla på folk som agerar och interagerar och fantisera kring deras berättelser. Nu är det ju corona med de begränsningar de innebär, så vill även slå ett slag för alla platser där man kan krypa upp i ett fönster och titta på folk som passerar utanför. Bra smittlägesavstånd och perfekt för en skrivande människas roll.
  • Andras språk. Men det är en så viktig del i skrivinspirationen att det fick en egen rubrik.

Någon annans ord på hjärnan – läs dig till inspiration i ditt skrivande

Precis som man kan få en låt på hjärnan upplever jag att man kan få ett språk på hjärnan. Om jag läser en bok med tydlig ton och känsla färgar den mina tankar, och även mitt skrivande. Att läsa sitter ihop med att skriva, åtminstone för många av oss. Att läsa mycket och intensivt och varierat och slukande är ett sätt att hela tiden vara fylld av språk och text och skrivande. Dessutom kan man samla sina skrivinspo-favoriter, böcker man kan återkomma till och bara läsa några sidor ur när man vill komma in i en viss skrivkänsla. (Som jag nämnde i det här inlägget kommer jag att publicera en inläggsserie så småningom med just mina skrivinspirationsböcker, men du behöver förstås hitta de som inspirerar just dig).
Men hur ska man hinna läsa om man knappt hinner skriva? Det är svårt att hinna det man vill, och ibland kanske det helt enkelt inte går. Men min erfarenhet är att det skrivande jag hinner med blir så mycket mer njutbart om jag också hinner med att läsa. Här finns ett inlägg om hur man hinner läsa böcker.

Det är många kilometer till ett runner’s high – lägg tid på skrivandet

Man springer många kilometer som mest handlar om att nöta in spring i benen. Man skriver många tusen ord som är att slita fram texttänket i hjärnan. Om man hatar varje minut som inte är high och inspiration kanske man inte fortsätter, och det är okej. Alla behöver inte springa ett maraton, alla behöver inte skriva en bok (eller någon text över huvud taget). Men man behöver inte heller ifrågasätta sitt skrivande om man inte njuter av det varenda minut. Det tror jag att det är få som gör. Det finns många transportsträckor i en skrivprocess som i bästa fall är minst tillfredsställande, i värsta fall fyllda av frustration. Man kan jobba med sin prestationsångest för att få mer av det tillfredsställande och mindre av det frustrerande. Man kan jobba med tipsen ovan för att försöka få fler stunder av den där ljuvliga inspirationen.
Men jag tänker att hur mycket man än jobbar på att bli inspirerad, så finns det stora delar av skrivandet som inte kommer att vara på det sättet. Men precis som det är lättare att bli hög ju mer man springer, desto lättare blir det att hamna i stadium av inspiration om man skriver. Rent statistiskt måste det ju öka chansen att komma i ett skrivflow om man faktiskt sätter sig och skriver, jämfört med att inte göra det.

Så skaffa dig ett utrymme för ditt skrivande. Kanske är det tio minuter om dagen. Kanske är det en timme i veckan. Försök gärna göra det till en rutin – precis som magen lär sig när den ska vara hungrig om man äter regelbundet lär sig hjärnan när den ska vara inspirerad om man skriver regelbundet.
Bered dig på många gånger då det känns som om ingenting händer, och texten är död.
Bered dig på många gånger då det känns som om allting händer, och du lever.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

2 comments

3 spellistor med musik att skriva till

Musik och mitt skrivande sitter ihop – det tror jag inte att jag är ensam om att känna. Rätt sorts musik kan dra igång mitt skrivande när inspirationen inte finns. Annan hjälper mig att fortsätta framåt när jag är trött men vill rida på en våg av inspiration bara lite till. Musiken sätter stämningar. När jag fortfarande utforskar ett projekt sätter jag samman en spellista med vissa låtar som ska passa stämningarna i texten jag vill skriva. Ibland är det instrumentellt, ibland är det långsamt, ibland är det dundrande, ibland är det lågmält, ibland är det känslor som svämmar över.

En gång i tiden hade jag en idé om att jag ville vara någon som skriver till stillsam och lugn pianomusik. Jag tänkte att det automatiskt skulle göra mig till någon som fick en vacker handstil och planerade mina böcker med en noggrant uppspaltad synopsis.
Sedan lärde jag mig att acceptera att jag inte skriver på det sättet.

Här är i alla fall tre spellistor jag brukar skriva till, beroende på vilken sorts låtar jag behöver. Ni som följer mina söndagsplock har kanske sett dem förut.

Skriva, instrumentellt elektroniskt – för när orden behöver flöda

Många instrumentella spellistor för att skriva är lugna och harmoniska och förvillande lika hotellobbymusik eller typ ett spa-soundtrack. Eftersom mitt sätt att skriva är ganska lite blanka golv och ansiktsbehandlingar och ganska mycket dundra fram som om det inte finns någon morgondag behöver min instrumentella skrivspellista matcha det. Här är det elektroniskt och hisnande, mörkt och intensivt, plottrigt blandat med monotont. Kanske smyger det sig in en enstaka sjungen fras, men instrumentellt är huvudregeln.

Melancholia – stillsamt med känsla

En isländsk musiker har lyckats samla typ de vackraste melankoliska låtarna jag vet. I den här spellistan är det lugnt, för när man vill skriva långsamt och med eftertanke, men känslosamt. Tolv timmar av låtar från blandade genrer med skört, sorgesamt och fyllt av känsla. Utmärkt lista som sällskap genom långa skrivpass när allting liksom inte kan vara dundrande electronica.

morning of the execution – mina inspirationslåtar

Behöver alltid ha en spellista som kan få igång mig när jag tror att inspirationen är död. Som är full av låtar som jag kan slå på, blunda, lyssna och så drar de igång mina ord. Ibland är det för att låtarna är så bra, ibland har jag lyssnat på dem under en viss period i livet som varit särskilt känslosam, ofta är det en kombination. Ofta fungerar samma lista ett år eller två, sedan börjar låtarna liksom sakta tappa sin effekt, och så skapar jag en ny istället. (Den här listan var min skrivinspirationslista i flera år, till exempel, men sedan hade jag lyssnat på låtarna så många gånger att det enda de gjorde för mig var att påminna om hur det var att vara Ulrika 2015/2016, inte att börja skriva).
Morning of the execution heter i alla fall min jag-vill-locka-hjärnan-att-tro-att-det-enda-den-är-skapt-för-är-att-skriva-spellista just nu. Mycket bra låtar hittas här. Den slaviska läsaren vet redan att namnet på spellistan kommer från ett favoritcitat ur en av mina favoritböcker, The Stone Gods av Jeanette Winterson:
I was optimistic, in that morning-of-the-execution-way when, quietly reading a book, you look up to find the hangman waiting, and go with him, feeling every final step with the intensity of new life.”

Det var det. Klara, färdiga, lyssna, skriv.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

3 comments

Refuseringen. del 2

Den andra refuseringen kommer också på en torsdag, men den här dagens stämning är annorlunda mot när den första refuseringen kom.
Jag sitter på ett hotellrum i Göteborg, är på kurs med jobbet, har just kommit tillbaka efter en dag av föreläsningar om sådant jag tycker är de mest intressanta områdena inom psykiatrin.
Jag har sovit en lång och ostörd natt i släta hotellakan. Från badrummet hörs vatten som forsar, jag håller på att tappa upp ett bad. Om min förra refusering kom i en dag som redan var som gjord för att vara en fond av besvikelse, är den här dagen som gjorde för att ta emot en sorg. Låta den sjunka undan i vattens hetta, kuddars fluff, hotellheltäckningsmatta under fötterna, rummets tystnad.

Det är en fin refusering, den här gången också. Den sortens refusering som är svår att få, den här gången också. Det står att jag har ett “livligt och sprudlande språk, som man gärna vill dröja sig kvar i…”. Att jag visar att jag är “kapabel att skriva fram en rik och komplex språkvärld.”
Det finns konkret feedback om just den här boken, till skillnad från den förra refuseringen. Jag publicerar den inte här, för det säger inte mycket om man inte läst boken, men det är välskriven och observant feedback jag tror att den stämmer. Hade jag kunnat se texten med en utomståendes ögon hade jag nog tyckt samma sak, och det känns betryggande.
Det finns en längtan i mig i att min text ska bli förstådd, och det är feedback som säger mig att det har den blivit.

På många sätt är det så likt den första refuseringen, men på alla sätt är känslan annorlunda.
Det formas av små detaljer. Skillnaden i miljö och sinnesstämning när jag tar emot beskedet. Det faktum att jag får något konkret att hänga upp mig på kring hur man har tänkt kring just det här manuset, att det både är något jag kan jobba vidare med och något som gör att jag kan förstå processen. Känslan av att min text har blivit sedd.
Det faktum att jag redan börjat smyga mig in i en annan idé. Att jag har en tanke om vart det där sprudlande språket kan ta vägen om den här boken inte blir. Att det här inte behöver vara det bästa jag har. Att det inte behöver vara det sista jag har.

Och så sjunker jag ned i hett badvatten, lyssnar på jazz, och tänker på fördelarna med att lära sig att ta hand om sina egna besvikelser.
Att kanske är det just genom att lära sig att trösta sig själv som man vågar göra sådant som riskerar att inte gå som man vill.
Att i förmågan till självtröst finns nyckeln till allt mod i världen.
Att det är något som gäller så mycket mer än att skriva böcker.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

13 comments

Refuseringen del 1

Svartvit bild, skriva på dator med levande ljus

refusering från bokförlag

Den första refuseringen kommer på en torsdag. Det är grådisigt utanför fönstret. Jag har sovit oroligt, jag vabbar. Den här dagens stämning känns redan som en fond för besvikelser.
Det är en fin refusering, den sorten som är svår att få. Något annat än standardraderna, tack men nej tack, en uppmuntran, en observation av något jag hoppas finns i mitt skrivande som någon annan på ett stort förlag har sett.
För flera år sedan skulle jag ha blivit överlycklig över de här raderna. Ledsen över att bli refuserad, förstås, men glad över att bli sedd.
Men just den här dagen, den är så grå.

Det finns en återkommande berättelse om författare och deras refuseringar, den handlar om hämnd och triumf. Tänk hur många gånger Harry Potter refuserades. De ångrar sig kanske nu. Det gäller att aldrig ge upp. 
Som om förläggare och bokförlag och den som skriver är på olika sidor, där man liksom ska bevisa sig, vara ett missförstått geni, slåss för sitt lilla manus mot alla idioter som inte ser dess storhet.

Jag önskar ibland att jag tänkte mer så. Det är lättare att vara uppfylld av ilska än av besvikelse. Å andra sidan kanske mer användbart för livet att öva sig på att att hantera det senare.

Jag får min refusering och tänker: Ja, det är väl en rimlig bedömning.
Ett debutantmanus från någon som uppenbarligen kan hantera språket, kanske en känsla för detaljer, men i en jättesmal genre. Kanske sitter inte berättelsen, nu heller, på sätt som låg bortom min förmåga att kunna rätta till ens i den senaste redigeringen. Kanske är det inte det här som är Boken.
Kanske är det inte ens böcker som är mitt skrivandes rätta utlopp.
Kanske hade jag skrivit samma svar till mig själv om jag hade suttit på ett förlag och tagit emot mitt eget manus.
Kanske spelar det ingen roll, jag kommer ju ändå inte att sluta, skrivandet som en märklig instinkt som ligger utanför min egen kontroll.

Sedan stänger jag ner mailen och går i duschen.
Så mycket besvikelse som kan sköljas undan bara genom att låta sig bli varm, och ren. I det ångande heta och doften av kokos från mitt schampo finns inget som jag vill som inte blir, här finns bara vatten och hetta när de sköljer genom mitt hår, över min hud.

Sedan sover jag bredvid febriga barn i två timmar, och när jag vaknar är världen ny.
Som när man går ut i trädgården efter ett regnväder och allting doftar rent. Som när man tvättar bort fettiga fingeravtryck från barnens glasögon och de utbrister oj, vad fint jag kan se!.
Brygger pepparmynta-chokladte och sätter mig vid köksbordet.
Och så fortsätter jag att skriva.

*

Vill du läsa mer om refuseringar? Här kan du läsa om en annan refusering.

Hellre läsa mer om mitt bokprojekt? Kanske det här inlägget om att gå vidare efter refuseringar, eller helt enkelt alla mina inlägg om skrivande.

Läsa mer av mig i största allmänhet? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

5 comments

Skogar, morgnar

Barn i skogen svartvitt

Helgdagsmorgnar som doftar dimma. Fuktig mossa på väg att torka av en sol som precis stigit upp, en septembersol som inte värmer mycket än men som snart kommer att skaka undan kylan.
Tider då det känns som ingen är vaken, att vi är de enda som finns i en annars öde värld. Ibland är klockan sju, ibland åtta, ibland nio. Det är en lördag, en söndag, en torsdag när vi vabbar och barnen redan är friska men ska vara hemma en sista symptomfri dag.

En picknickkasse över axeln, med vatten och nötter och smörgåsar som Storasystern brett åt oss. I min hand en termosmugg med svartvinbärste. Det doftar sött och tungt, det finns något mörkt i doften av svartvinbär, samma tyngd som sammet och tjocka draperier.
I ryggsäcken – alltid – böcker.

Filten utbredd över en klippavsats. Rostmackornas smulor singlar ned på den. Barnen plockar blåbär till efterrätt. Jag älskar det här livet, säger Lilla Gubben, men mest av allt älskar jag blåbären. Habanero rusar iväg genom mossan för att plocka blåbär till honom. Jag tänker på hur hon har mognat, hur det växer fram en sådan omtänksam och varm flicka bortom all hård förhandling, all obestridlig vilja, fast sedan upptäcker jag att hon har spanat in win-win-situationen i att om hon ger sin bror blåbär kan hon få resten av hans macka.

Jag läser: Trötthetssamhället av Byung-Chul Han, Vera av Anne Swärd, Tänk om – en studie i oro av Roland Paulsen. (Ska skriva om dem allihop framöver, jag lovar.) Jag läser Allt ett under av Juha Itkonen, Språkens historia av Tore Jansson, jag läser om Dockskåpet av Tove Jansson. (Alla har jag ju redan skrivit om, som ni ser).
Jag läser: ingenting alls. Dricker mitt mustiga sammetsdraperiska svartvinbärste, ser ut över gryningen mellan knotiga tallar, känner vindpustar bita tag i min kind som de gör innan solen blivit varm, låter ungar mata mig små leveranser av blåbär, och tänker på sådant jag hade velat skriva istället. På nya berättelser som börjar gro. Idéer som är som idéer blir: annorlunda från vad jag hade väntat mig.

Och det är med textidéerna som med äventyren, att det inte behöver vara det storslaget dramatiska som är vad man behöver.
Att det väldiga kan existera i det allra minsta.
I att packa ihop sina saker en morgon, och promenera till skogen fem minuter bort.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

7 comments

Vad är berättande bloggande?

Ung kvinna vid dator, bloggar

(Bild från Unsplash)

Vad är en berättande blogg?

Jag behövde ett namn för det jag gör, så jag skapade ett. Allt blir lättare för mig med ett koncept. Skrivandet är inget undantag.
Jag tänker att det finns ju livsstilsbloggar, och modebloggar, och träningsbloggar, och DIY-bloggar, och matlagningsbloggar. Och den här sortens bloggande, det autofiktiva där orden utgör huvudrollen, där livsberättelser får ta plats, det är berättelsebloggar eller berättande bloggar. Inläggen som små krönikor eller kapitel ur en roman. I den berättande bloggen är man inte rädd för långa texter. Men man jobbar med att de ska ge en stämning, en berättelse, att läsa bloggen ska vara som att läsa en bok eller noveller, att få försjunka i någons värld ett slag. Precis som med romaner finns det lika många stilar som det finns skribenter.

Varför ska man skriva en berättande blogg?

Ska man skriva en berättande blogg? Nja, det vet jag inte om man ska. Livet är fyllt av måsten och knappast är ett av dem att skriva den här sortens blogg. Men om man tycker om att skriva, då kan det vara otroligt roligt.
För mig innebär bloggen en plats där jag kontinuerligt får utlopp för mitt kreativa skrivande. Det gör att mitt skrivande blir bättre, eftersom jag ägnar mig åt det så regelbundet.
Det innebär också att jag har en plats där andra ser och läser mitt skrivande. Sådant spelar förstås roll för möjligheten till andra skrivuppdrag. Som jag nämner i det här inlägget om att jobba med att skriva krönikor har jag till exempel fått krönikörsjobb tack vare bloggen.
För den skrivande personen kan alltså en berättande blogg innebära ett sätt att få utlopp för sitt skrivbehov, men också att nå ut med sitt skrivande och få chansen att ägna sig mer åt det.

Hur skriver man en berättande blogg?

Jag tänker att grunden är att vilja berätta, och använda språket. Sedan finns det lika många vägar till mål, lika många sätt att göra det på, som det finns att till exempel skriva en roman.
Jag tänker också såhär: en träningsblogg kan handla huvudsakligen om träning, men också om bloggarens privatliv eller om kost. På samma sätt tänker jag att en berättande blogg kännetecknas av att språk och ton och ord får ta plats, att berättandet är viktigt. Men att det också, precis som i den här bloggen, kan finnas andra ben: böcker, skrivande, guider och så vidare. Men kärnan, åtminstone för mig, är orden.
Mer specifikt hur just jag tänker när jag skapar mina blogginlägg kommer jag att skriva om i ett senare inlägg. Så länge kan du ha nytta av mina inlägg kring krönikor, som berör sådant man har nytta av även när man skriver blogginlägg eller andra texter:

Blir du intresserad av att själv blogga och låta skrivandet ta plats? För själva den tekniska biten och att komma igång med din blogg rekommenderar jag det här inlägget om att börja blogga hos Jennifer Sandström.
Och sen när du är igång kommenterar du väl här? Så att vi hittar varandra.

Dator med levande ljus vid fönster, skriva.

Bild från Flora Wiström.

Exempel på berättande bloggar

Jag gör sällan listor över bloggar jag läser, för jag är alltid rädd att glömma någon. Jag läser otroligt mycket bloggar inom olika genrer och jag är ganska vimsig. Men här är några exempel på bloggar jag läser med bra språk, ett driv i berättandet, en tydlig ton och liksom något litterärt i inläggen. Ingen av de här bloggarna kallar sig ju “berättande blogg”, det är en term jag uppfann nyss. Men detta är i alla fall en länklista med några bloggare som jag tycker använder bloggen som medium för att låta orden ta plats på ett väldigt snyggt sätt. För mer bloggtips rekommenderar jag att ni kikar i mina söndagsplock, där jag tipsar om en blogg eller ett blogginlägg varje vecka.

– Flora Wiström

Bloggare sedan massa år som gett ut två romaner, och som verkligen låter författarådran ta plats också i blogginläggen, särskilt nu när hon gått ned till färre inlägg per vecka. Ögonblicksbilder och stämningar, skrivande och böcker, hela tiden med en känsla för språket och ordens stämningsskapande.

– Linnea Brännström

Begåvat och sinnligt skrivande från Umeå som jag tipsat om många gånger.  Här kan vi röra oss från ämnen som ursprung och adoption till ögonblicksbilder från Umeälvens strand eller i en norrländsk stuga. Alltid med känsla för både språk och textens dramaturgi och driv.

– Sardellen

Underbara K. skriver roligt och vackert, långt och fängslande om livet som underläkare i Köpenhamn, om män och äventyr, om längtan och sömnlöshet, om skrivande och böcker. Imponeras av folk som kan vara både roliga och berörande på samma gång, som kan upprätthålla ett självironiskt driv utan att tappa en djupare kärna.

– Meyer

Elsa Meyer skriver explosivt och vilt. Det är ungdom och längtan, den där andlösa precis-in-i-vuxenlivskänslan av att vad som helst kan hända, som när man blåser upp en tuggummibubbla för att se hur stor den kan bli innan den spricker. Här är det drag, och ord som griper tag.

– Äntligen Vilse

Katarina Wohlfart skriver en reseblogg, men nog kvalar den in också som berättande blogg. Coronapandemin har blivit ett utmärkt exempel på att jag inte är här för resorna, jag är här för berättandet, för jag är lika intresserad som alltid oavsett om Katarina berättar om att ta sig till andra delar av världen eller om ögonblicksbilder från sin balkong eller en timmes färd med bilen för att köpa krukväxter. Utsökt närvaro i texterna och ett öga för små detaljer. Här hittar man även bra boktips titt som tätt. Bra inspiration i hur man kan sökmotoroptimera bloggtext utan att tappa sin unika ton.

– Libertin

Libertin är det berättande bloggandets klassiker. Blivit tipsad om denna många gånger under åren, alltid med beskrivningen “det är som att läsa en bok, fast det är en blogg”. Välskrivet i kort format, det är inlägg man alltid har tid för och som alltid lämnar en lite mer litterärt inspirerad än vad man var innan läsningen.

– Fire and Joy

Australiensiska fotografen och kreatören Nirrimi Hakansson är också någon som skrivit berättande blogg sedan urminnes tider. Tyvärr inte lika mycket länge, men i arkivet finns massor av inlägg av långt och mycket och litterärt, text som får ta plats (och fantastiska bilder). Finns nu mest på Instagram, då också med mycket text, men jag saknar blogginläggen, de hade något särskilt och har inspirerat mig mycket i hur man kan använda bloggformatet för att förmedla historier.

Ulrika Nettelblad skriver bok på balkongen

Men är inte bloggen död?

Nä.
Men den är annorlunda än vad den en gång var. För det korta, hastiga, och utan behovet av många ord finns helt andra platser.
Men för att skapa ett digitalt berättande, som ordens sociala medium, är den oslagbar.
Inte är bloggen död.
Titta, här är den ju, och den lever.

 

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

18 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén