Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Kategori: att skriva (Sida 2 av 15)

Växa ifred

(klicka på bilden för källa)

På den här platsen finns minnen av ungdomsår. Mest hans, men också mina.
Hemma hos min mans föräldrar i Dalarna. Första julen i Sverige sedan vi flyttade till Åland. Tjocka lager av snö, insjöar och bergshöjder, barrskog. Och runt knuten, vart man än går, alltid en anekdot om livet den jag älskar hade före mig. Att där och där och där är platsen där allting hände.
I alla berättelser är han sig så påfallande lik att man måste le.

Men här finns också minnen av att vara ett tonårigt jag. Första gången jag kom hit var på gränsen mellan två decennier. Vi firade nyåret här mellan 2009 och 2010 och jag hade just fyllt sjutton och vi hade varit ihop en månad och jag minns hans arm om min axel i midnattskylan bland fyrverkerierna, minns mina löften till mig själv, inte bara om det här året utan om decenniet som skulle komma.

Jag minns att vara nitton år här en sommar, sitta barbent på trappen till gäststugan på gården och skriva novellen som skulle vinna Lilla Augustpriset. Doften av solvarmt trä, kaffe, mina förhoppningar.

Den där novellen förändrade mycket och samtidigt ingenting. När jag vann priset hade jag hunnit fylla tjugo. Då hade jag skrivit ned mina berättelser i sexton år. Jag skrev redan och jag skulle fortsätta skriva. Inga tävlingar förändrar det. Kanske dröjer det sexton år till innan jag får bekräftelse på det viset igen.

Men det var skönt med ett alibi. När folk frågade om ens skrivande. Folk försöker så ofta luska ut om ens skrivande är något värt eller bara en navelskådande självupptagenhet. Jo det går bra jag vann det där priset, kunde jag säga. Och sedan få trava på med mina andra projekt utan att behöva beskriva dem desto mer.

Nuförtiden får krönikorna fylla samma funktion. Någonting som ger skrivandet en legitimitet. Så att de osynliga projekten kan få växa ifred.

På alla platser jag besöker, som jag besökt förut, finns minnen av berättelser som fått växa och gro ifred.

Jag minns hur jag tänkte den där nyårsnatten, när vi stod inför ett nytt decennium, att nästa skulle bli bättre. Jag minns att jag lovade mig själv hur. Och även om jag inte alltid lyckades. Även om vägen var lång att gå (vägen är alltid så mycket längre att gå än vad man vågade föreställa sig till att börja med, för om man vågade föreställa sig det skulle man inte våga gå den).
Även om jag tvekade, snubblade, vände, förirrade mig.
Nog har det varit ett bra decennium.
Och än är det inte över.

 

21 comments

Vykort från Åland, juli

 

Träden är rodnade av torka.
Jag kastar mig i vattnet vid Lilla Holmen, lyfter huvudet ur tjugogradigt hav och ser upp mot träden och det ser ut som oktober.

Barnen cyklar längs vår gata om kvällen, så fina tillsammans nu, kan leka tillsammans nu, och asfalten är så het att jag inte kan gå barfota.
Jag tänker på berättelser jag hört om platser i Australien där det blir så varmt att asfalten smälter.
Jag tänker på att jag hela tiden blir äldre men för varje år jag åldras blir också barnen ett år rikare på förmågor och berättelser och kanske finns det något ovärderligt i den upplevelsen.

Jag tänker på att i Australien är det vinter nu och jag undrar hur det är att leva på ett annat halvklot än de som skapar de mest synliga berättelserna.
Känner man sig i otakt då?

Friskis&Svettis kommer till Åland.  Jag har längtat nästan ett decennium efter att bo i en stad med ett Friskis, ända sedan jag flyttade från Uppsala.
De har utegympa på en gräsmatta nära vattnet om måndagskvällarna och i takt med musiken vaknar kroppen och leendena till liv.
Och sedan, på rygg, blicken mot skyarna, himlen så blå, björkarnas gulnande löv i kontrast, doften av salt och vågor och torkat gräs.

Efteråt badar jag i havet.
Det finns så mycket vatten här.

Så mycket vatten, Stadsbiblioteket har en balkong, man kan sitta på den och blicka ut över bilar och över hav. En dag köper jag med cappucino från Bagel Bee och sitter där med min skruttiga dator med dallrande hetta och lukt av avgaser, pizzeria och havsdoften som alltid är närvarande här i stan och i det ögonblicket händer det något.
Mitt i något slags semesterparadislugn som just nu faktiskt är mitt liv, är min värld, mitt i det här hittar jag tillbaka till någonting som jag saknat.
Trevande och hals-över-huvud på samma gång, som när man kastar sig in i kärlek igen efter ett uppbrott.

Ett skrivande jag inte visste om jag skulle börja med igen.
En berättelse jag trodde var död.
Mitt i torkan börjar den att gro.

 

31 comments

ta det inte som en utmaning

 

”Du får inte ta det här som en utmaning nu”, säger hon. ”Men jag tror inte att du kan sluta skriva.”
Hon tar en klunk av sin öl. Doppar en sötpotatispommesfrites i tryffelmajonäsen.
Jag tänker att hennes hår är så fint. Varje gång vi träffas blir det så, först. Att jag tänker på henne som om vi fortfarande var typ tio år.

 

Kanske har ingen (utom mamma och pappa) kunnat mig så utan och innan under så lång tid som hon.
Och ingen (utom mamma och pappa) följt mitt skrivande under så lång tid som hon.
Och ingen (utom ovanstående) skrattat så hjärtligt igenkännande åt det min fröken på dagis sa om mig på ett utvecklingssamtal en gång: Sätter man Ulrika i bäcken så flyter hon motströms.

 

Hettan drar in genom dörren till restaurangen. Ljummen luft som doftar förväntan. Jag är i Uppsala bara en kväll och en dag. På en kurs. Stan är fylld av minnen. Det blir så med en plats där man tillbringat ändlösa tonårstimmar men aldrig levt som en vuxen människa. 
Jag har sällan åkt hem, fick så många barn så tidigt i livet. Det blev enklare att få besök än att åka hem.

 

Jag vill inte hålla på med nåt som inte blir nåt.”
Såklart att du inte vill”, säger hon.
Hon biter av en pommes frite och jag tänker: varför har jag aldrig sett sådär världsvan ut när jag äter.
Jag skulle ju ändå klottra ned grejer i mariginalen. Skriva bloggen. Jag skulle inte sluta helt.”
Klart du inte skulle.”
Jag vill bara få göra nåt slags offentligt uttalande, ja inte för att nån över huvud taget bryr sig, men du vet. Att jag inte skriver skönlitterärt längre. Att jag inte har några ambitioner att göra det mer. Så ingen tror att jag försöker. Med nåt som inte blir nåt”
Och hon ser upp på mig. Ser igenom mig. Och ler.
Det är klart att du vill.”

 

Det är ett negativt besked från ett förlag. Det är tröttheten efter läggningar när barnen aldrig somnar. Det är doften av syrener i fuktig hetta, smaken av pistageglass, iskallt hav kring avklädd hud, det är tanken att all denna världens ljuvlighet borde vara tillräcklig.
A
tt nu borde jag nöja mig.
Att kanske missar jag all denna ljuvlighet om jag inte nöjer mig.

 

Jag trodde hon skulle säga att det här är ett klokt beslut.
Och istället sitter hon här och säger att säkert är det genomtänkt, men det spelar ingen roll.
Jag kommer ändå inte klara att låta bli.

 

När jag kommer tillbaka till hotellrummet börjar jag skriva på det där blogginlägget.
Det som skulle handla om att inte skriva fiktiva berättelser mer. Det där inlägget som inte skulle spela roll för någon annan, men som skulle innebära ett avgörande ögonblick för mig.
Men jag hittar inte orden.

 

Jag går fram till panoramafönstret. Drar undan gardinerna. Utsikt över centralstationen. Långt där nere ser jag människorna stiga av och på tågen, jag ser dem kyssas och gråta och skynda och strosa och över allting faller solnedgångens sista värmande gyllene sken.
Och jag blir stående och betraktar dem. Människorna. Deras rörelser. Deras liv.
Medan mina tankar, obönhörligt, börjar väva samman berättelser.

 

 

 

 

Mer om att skriva:

Mina bästa inlägg om skrivande

34 comments

Mina bästa inlägg om skrivande

Jag tycker det är svårt att skriva om skrivandet.
Det blir lätt en text som tar sig själv på för stort allvar.
Jag försöker hitta ett sätt att göra det på som får fram vad jag faktiskt ville säga. Jag är väl inte riktigt där än.
Men det här är mina bästa texter om skrivande just nu.
MINA BÄSTA INLÄGG OM SKRIVANDE
– Ta det inte som en utmaning.  “Ta det inte som en utmaning”, säger hon. “Men jag tror inte att du kan sluta skriva.”
Smältning. Samma scen igen, den här berättelsen har hänt tusen gånger förut.
Ambitioner. Nära skjuter ingen hare, kanske måste haren inte dö.
Passageraren. Du har andats mig i nacken ett tag nu, du har sagt att det är dags att ge sig av.
– Sjutton år sjutton år i staden. tidens ändlösa seghet, som kola när käkarna mal, att tro på sin egen berättelse.
Köpa tid. Det är min tid, jag har betalat för den.
– Början. Ännu en gång tänker jag: men bara en gång till.
Uncut. Alla de första utkasten som blev. De var inte förgäves.
0 comments

Smältning

 
 
Samma scen igen. Den här berättelsen har hänt tusen gånger förut.
Jag skriver det här på en Ålandsfärja. Utanför ligger isen i uppspruckna ojämna flak. Ibland så tätt att de nästan smälter samman. Ibland med stora hålrum emellan.
Den ser så tunn ut.

Skriver för hand. Bläck och block.
Alltid glömmer jag hur få eluttag det finns på de här båtarna.

Detta att vara i rörelse.
Hur mina ord ändå håller mig stabil och stilla.

Pennan som rör sig, musiken i hörlurarna, mina ord, och här smälter alla mina verkligheter samman:

jag är åtta år, jag är tolv år, jag skriver i baksätet när vi bilar genom Europa, jag skriver på hotellbalkonger i solvarm skymning som luktar cigarettrök från gästerna under oss

jag är femton år gammal och sitter i ett nedsläckt hotellrum i Beijing och allt som finns här är datorskärmens sken och de blå neonljusen utanför och smattret från mina fingrar mot tangenterna medan mina föräldrar och mina syskon är borta och badar i hotellpoolen men jag –

jag är sjutton år gammal och åker mellan Uppsala och Umeå om och om igen för jag har träffat kärleken däruppe och sista sträckan är det buss jag köper kaffe av tågvärdinnan, kaffe och nötter, jag sätter mig längst fram på andra våningen för att få se världen bre ut sig framför mig även om världen bara är norrländsk motorväg och fram med blocket ned med orden för jag –

 
jag är tjugo år gammal och jag sitter på ett hotellrum i Stockholm och knattrar på en novellsamling och det fladdrar i magen för dagen därpå kommer jag att vinna Lilla Augustpriset men det vet jag inte säkert än och –

jag är tjugotvå år gammal och jag sitter på en färja mellan Umeå och Vasa och min son är i bärsele på min mage och medan han sover skriver jag, alltid medan de här barnen sover har jag skrivit och –
 
jag är tjugofem år gammal på Eckerölinjens båt en grå afton i februari, när jag lämnat ett barn hos sin mormor och morfar och jag åker ensam hem och jag äter köttbullar i restaurangen och folk talar högt omkring mig tills jag kör in musik i öronen för att inte få huvudvärk
och jag skriver.
Och nästa gång jag ser upp är isflaken borta.
Allt jag ser är öppet vatten.
 
49 comments

Början

Jag har försökt sluta så många gånger.
Frågan är inte längre varför jag skriver. Det är varför jag inte har lagt av.  Varifrån besattheten kommer.
Av detta egoistiska, olönsamma och krävande.
Jag tänker på det, allt oftare. Hur bekvämt det hade varit att bara kunna låta bli.
Jag skrev ett bokmanus hösten innan jag började läkarprogrammet. Det är mitt sista försök att skriva större projekt, sa jag, man måste passa på. Sedan när man blir läkarstudent kommer man inte ha tid. 
Det blev refuserat av förlagen. Några skrev snälla saker. Jag sparade deras ord, deras uppmuntran, vissa formuleringar minns jag fortfarande utantill.
Och sedan skrev jag skrev ett till, sommaren året efter, när jag var gravid med mitt första barn.
Det är nog sista gången, sa jag, man måste ju passa på. Sedan när man får barn ändras prioriteringarna. Då gör man inte sådana saker.
Min bok refuserades, någon skrev några fina ord, sedan blev det höst, det var året när min största skulle fylla ett. Och plötsligt vann jag Lilla Augustpriset. Med en novell som var hämtad från en novellsamling jag börjat skriva på, i hemlighet, om kvällarna.
Jag skickade in den till några förlag. De sa några fina saker. Men det är så svårt med noveller, sa de. Nästan ingen som köper.
Sedan blev jag gravid med det andra barnet. Och en dag satt jag höggravid, det var hösten när min första skulle fylla två, och jag tänkte:
Okej då. Inte noveller. Men nu då.
Nu ska jag göra det. Men nu är det sista gången. Lovar och svär.
För när man blir tvåbarnsmamma, då har man inte tid. Då slutar man med sånt här, gör riktiga saker som vuxna gör.
Och så skrev jag en roman.
Och förlagen skrev fina saker, finare än de gjort förut.
Och ett förlag sa det finns något i den här berättelsen. Det når inte hela vägen fram, i den här versionen. Men vi vill se vad det kan bli. 
Så jag arbetade om den där boken. Flera vändor fram och tillbaka med det där förlaget. Med långa pauser ibland i processen. Som månaderna när jag låg nygravid med mitt tredje barn och bara kräktes, som den där våren när min mellanunge bara skrek hela nätterna igenom.
Till slut skickade jag in det sista och det bästa jag kunde göra av den där boken.
Och:
Inte just den här berättelsen, trots allt, sa de. Den håller inte hela vägen.
Men vi tror på det du skriver. 
Vi skulle vilja se vad det kan bli om du skriver något annat än just det här.
Nu har jag något annat, i byrålådan och långt bak i huvudet.
Nu räknar jag ned dagarna.
Tills jag ska ge mig i kast med att skriva något långt, något nytt.
Det där som är något annat än just den där berättelsen som inte höll
Ännu en gång undrar jag om jag inte snart måste släppa det här. Nu när jag har ett riktigt jobb. Ett riktigt liv. En riktig liten familj som vill ha mig, så mycket det bara går.
Ännu en gång tänker jag:
men bara en gång till. 
44 comments

Mellan fingrarna

 

Andedräkt mot min kind, den pustande sucken när någon somnar, fingrar som slingrar varje test av mitt hår.
Lukten av småbarnshuvud, rundkinder under fingertopparna, pussläppar mot nästippen.  
Hemligheter i örat, viskningar om natten – mamma jag är rädd, mamma jag är ensam, mamma jag tror jag är kär.

Lekparken en söndag, kaffet blev för starkt, bränner i halsen, men gräset doftar färskt, majfåglar låter som majfåglar gör.
Hur många vårar har jag inte hört majfåglar sjunga.
Hur många gånger har jag inte hört dem, och ändå kunnat svära på att jag aldrig hört något så vackert förut.

Solen dränker allt, speglar sig i vattnet tills allt smälter samman, himmel som hav.
Ögonblicken faller mellan fingrarna.
Jag längtar så starkt att jag glömmer efter vad, älskar så hårt att jag inte får fram det, räknar min tid tills den plötsligt har passerat.

Det här är våren 2017.
Aldrig kommer den igen.

.

24 comments

Melankolikerna

 

Vår familj är byggd på två motpoler: melankoliker och solstrålar.
Melankolikerna är i minoritet. Det är jag och min son. Vi ser allt livets mörker med en gråtonad realism. En dag såg min son en bild på ett traktorhjul i en pekbok om fordon. Åh nej, kved han med sorg i blicken, sönder!
För ser man ett ensamt hjul, betyder det givetvis att någonstans kör en desperat traktor som bara har tre. 

När han var mindre, fortfarande sov om dagen, började han alltid gråta när han vaknade igen.
Herregud. Hur många morgnar hade man inte velat göra samma sak.

Solstrålarna skrattar sig genom dagarna. De vaknar med känslan av att livet är ett äventyr, skuttar ur sängen och rusar rakt mot det. Varje främling är en vän man ännu inte mött, varje dag en upptäcktsfärd i en vidunderlig verklighet.
En melankoliker frågar sig varje morgon: vad kommer jag egentligen att göra för den här världen.
Mina solstrålar frågar sig: vad kommer den här lustiga världen att göra för mig?

Jag är så glad idag, säger femåringen om morgnarna, glad glad!, ekar tvååringen och tjuter av skratt vid åsynen av sin storasyster.
Sonen betraktar dem med mörka ögon, pannan rynkad, ögonen tårade över någon oförrätt som vi andra inte ens förstår att vi begått.
Och sedan mjukar de upp honom. Så vackert det är när de mjukar upp honom. Att se hur även den mörkaste melankoliker kan smälta under solens värme.

Kanske är min känslighet och min ledsenhet samma sak, kanske är det därför jag ibland lyckas skriva något som berör.
Kanske är det helt separata fenomen – att det enda som skapat mitt skrivande är tiotusen timmar av fanatism och passion. Alla hundratusentals ord jag skrivit på alla platser jag befunnit mig. Baksätet i en bil i Sydeuropa, ett hotellrum i Beijing, biblioteket i Mariehamn med havsutsikten framför mig. Pennan mot pappret och fingrarna mot tangenterna, kanske var det den hängivenheten som lade grunden för allt jag skriver.
Inte alls min håglösa längtan. Inte suget efter någonting som känns, ångesten över när det känns för mycket.

Kanske är melankolin lika användbar som ett återkommande eksem.
Man lever igenom det, ibland bleknar det, ibland blossar det upp igen.
Allt som gör ont måste inte ha en funktion. Man kan leva igenom det ändå.

Vi har sådan tur, vi melankoliker i familjen. 
Min son, att han fick just sådana systrar. Som drar honom på äventyr. Fyller hans hem med nya vänner. Älskar honom med den kärlek de är så till brädden fyllda av att den svämmar över.
Jag, att jag fick just en sådan man.
Som kittlar mig under hakan när jag sitter med rynkad panna begravd i mina egna funderingar.
Kanske säger han: lighten up babe, varför så dyster? 
och kanske svarar jag men känner du inte bara ibland att det är så mörkt, så svårt, så ohanterligt komplicerat, bara det här med livet?
Och han plirar på mig några sekunder. Flinar tills skrattgroparna djupnar.
Brister ut i gapskratt, och säger:
”Nej. Aldrig någonsin.”

47 comments

eat pray write

 
Hej.
Det här har jag tänkt mycket på den senaste tiden:
 
1. Framgång.
Och hur det är precis som alla säger – att det är inte i nivån av framgång känslan av otillräcklighet bestäms. Kan sitta i fikarum och vilja krypa under bordet för att jag inte vet hur jag ska hantera att människor blir imponerade av mig när de luskar ut hur gammal jag är och att jag har tre ungar. Och bara vilja skrika att men jag snubblar ju jämnt över mina egna skosnören och när jag äter mat äter jag upp allt som finns på tallriken oavsett om jag är mätt eller inte och jag glömmer jämnt att klippa mina tånaglar, hur kan ni ens få för er att jag skulle vara något slags övermänniska?
För att det här är grejen med framgång: man vaknar inte upp en dag och tror att man är bättre än alla andra, bara för att saker börjar gå bra. Även läkarkrönikörernas skit luktar bajs, även multimödrarnas tånaglar ser misskötta ut vid en viss längd.
 
 
2. Mediation.
Som i små meditationspodcasts från amerikanska healers.
Ungefär samtidigt som jag kom på att framgången inte kommer att vara det som grundar min lycka. Jag tar pauser mitt i vardagens stress, låser in mig på toaletten och lyssnar på guidade mediationer där jag badar jacuzzi eller kastar stenar i bergssjöar to acess that place of deeper calm and clarity. Tänker att jag kanske åldras vackrare om jag fyller mig själv med lite mer självhjälpslugn.
 
 
3. Att skriva.
Mer specifikt: hur himla mycket enklare det hade varit om jag kunnat låta bli.
Bara velat ägna mig åt endast det här underbara, mångfacetterande, stimulerande, självutvecklande yrket jag nu utbildat mig till. En passionerad läkare, en passionerad mamma, hade det inte kunnat räcka där?
Men jag vet ju hur det funkar. Jag kan ju inte låta bli. Varje gång jag slutar gror orden under huden på mig, bygger rötter och hela ekosystem som kräver att välla ut.
Det ligger en bok hos ett förlag igen, bollen ligger hos dem. Jag håller tummarna och snälla gör det ni också, men samtidigt vet jag ju vad som händer om de inte vill ge ut. Jag kommer att tänka att det här var sista gången jag försökte, i kanske en halv dag, och sedan gör jag om och gör igen. Att skriva skönlitteratur är som något slags tics; jag försöker vänja mig av med det men det är mitt självklara inprogrammerade mönster.
 
Och ni förresten, när det gäller att skriva.
Senaste krönikan för Läkartidningen är ute nu. En rekryteringssaga, kan man säga. Läs den HÄR och dela den på alla sociala medier och sånt ni ungdomar håller på med om ni gillar.
 
 
 
3 comments

“Aldrig så skör som i augusti”

https://ulrikanettelblad.se/wp-content/uploads/2014/11/img_4879_546876c32a6b2244a0756dfd.jpg
 
Hej mina vänner.
Min senaste krönika publicerades i Folkbladet i tisdags.
Om hudlöshet, andlöshet och ljuset när det faller i särskilda vinklar. Och om det där nya barnet, också, det kan liksom inte bli på något annat vis.
Här hittar ni den.
 
(De har ju plustjänst nuförtiden, man kan få tillgång till allt deras material i 24 h för en tjuga.)
 
Annars då?
Barnet äter.
Jag skriver.
Om ett år är jag läkare, det börjar märkas i omgivningens framtidsångest och i landstingens intresse för oss.
 
Helt enkelt inget nytt under solen.
32 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén