Fjorton år.

 

 

Idag är det fjorton år sedan jag blev mamma.
Hon har varit min i hela mitt vuxna liv. Hon närmar sig sitt vuxna liv och vägen dit är kantad av en blick på mig som klarnat eftersom hon lämnat barndomen bakom sig, och grumlas eftersom hon ännu inte vuxit in i vuxenlivets gråskalor.

Fram och tillbaka rör hon sig, barnet-kvinnan, den självständigt beroende, samma växelspel som hos det lilla barnet som lär sig krypa. Fort, fort ut i världen men inte så långt att man kommer helt runt hörnet, föräldern utom synhåll, paniken när stora vida världen väntar.
Alla hennes åldrar bor i mig och ändå är ingen lika verklig som denna, precis som alla mina gamla jag bor i mig och samtidigt är glömda och begravda.

Tonåringar är som fantasyhjältar i inledningen av sina bokserier, när de plötsligt visar sig ha krafter. Plötsligt har de orden och blicken på sin omgivning, det är väldiga krafter, men de är oreglerade, de vet ännu inte hur de ska hantera dem. Man kastar ur sig något som sårar. Man vägrar följa med fast man ville. Man kastar sig in i leken men kan inte tåla dem. Man längtar hem och man längtar bort. Dagarna är en vandring där stigen plötsligt kan rasa under fötterna på en, som om man ska ta sig över ett minfält. Stora nyheter kan levereras när man minst anar det, ingen kan berätta för en att allt det här som är att växa upp kommer att sluta bra för hur skulle de veta, hur skulle man veta, man har ju aldrig växt upp förut, att andra har gjort samma sak i andra tider betyder mycket lite.
Det var ju då.

Alla mina brister ligger blottade framför hennes skarpa blick som damm och smutsiga fönsterrutor i den första vårsolen.
Ibland ser hon på dem med den mildaste av storasysterblickar, det stora tålmodigheter för allas underligheter som gör att de säregna och vilsna blir trygga med henne, som gör att med henne kan man få en plats i världen om man inte självklart har den på andra håll.
Ibland ser hon på dem med blicken hos någon som ska begripliggöra för sig själv var man hamnat, som ska sammanfatta sin uppväxt och sin situation och sitt vuxenblivande mitt i en storm av känslor, som har en enda person som ytterst är ansvarig för allt – för hur det blivit och hur det ska bli. Med blicken hos någon som hade velat ha en stadig medhjälpare att klamra sig fast vid, tittar på vad som sänts henne, och tänker hur i helvete ska det reda sig om det här är vad jag har. 

Hon är fjorton år och inte sen med att meddela sina åsikter i stunden de kommer över henne, fylld av den känsla som för stunden känns som en sanning.
Hon är fjorton år och inte sen med att be om ursäkt när känslan lugnat sig och eftertankens kranka blekhet gnager i magen.

Så lätt det är att vara både liten på väg att bli större när man är en bebis! När det syns på utsidan hur lite man ännu kan och hela världen är beredd att förlåta en, gulla med en, rycka på axlarna åt det överväldigande kroppsliga i hur man bajsar rapar dreglar.
Så mycket svårare att vara en tonåring, behandlad som en stor när man fortfarande är så liten,  lika uppfylld av en kropp som plötsligt inte är vad den brukade, lite osäker på vad som händer om man kryper runt hörnet, lika rädd för att den som är alltings ursprung inte ska finnas kvar när man tar sig tillbaka.

Men där står jag ju, jag stod där för snart ett och ett halvt decennium sedan, jag står där fortfarande, famnen är ständigt vidöppen.

Läs mer:

• 13 år.
• 12 år.
• 11.
• Nio.
• Nio och ett halvt.
• Sjuårsdagen.
• Begynnelsen.
• teveshopsungarna.
• Tiden T.
• Hon som kom.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.