Nettelblad

Ibland ser jag Storasystern ta hand om sina syskon med sådant självklart ansvarstagande att jag får dåligt samvete. Då tänker jag på den här bilden. Den är tagen innan det fanns några syskon alls, när allt som kunde bli småsyskon var sparkar i min växande mage.
Jag tänker på den och påminner mig om att hennes omhändertagande inte bara är en konsekvens av att vara störst i en skara som varit tät och intensiv. Tänker på den och påminner mig om att det finns något i henne, något som alltid har funnits där. En famn som är stor och mjuk och omhändertagande, där mindre och svagare får tröst. Men mjukheten parad med ett bastant förnuft av den gamla skolan. En sådan som vet. En sådan som tycks ha varit med förut, trots att det inte ens är ett decennium sedan hon föddes.

“Jag har så många drömmar”, säger Storasystern plötsligt medan hon målar naglarna och jag läser en bok högt för henne, avbryter mig mitt i en mening. “När jag blir stor. Jag tänker att jag kan bli en designer, och göra fina kläder. Jag ska ha en butik. Den ska heta Fina Riket. Och bakom klädhyllorna ska det finnas ett barnrum.”
“Barnrum?”, säger jag, “är det barnkläder?”
“Nej”, säger Storasystern och ler, det glittrar till i ögonen, det är ett sådant glitter som skulle passa med att ha ett par glasögon, dra ned dem på nästippen och liksom plira över kanten. “Men du som är en mamma, kanske vet, att många föräldrar kan önska sig en lugn stund. De kommer in i butiken, de kanske får en kopp kaffe, de släpper in alla barnen i barnrummet. Där finns snälla tjejer som jag, de är barnvakter. Där leker alla barnen, och pysslar, medan föräldrarna dricker kaffe och tittar på kläderna.”
En paus, och ett plirande igen, den där blicken hos någon som bara är åtta år men redan vet precis vad jag går för.
“Hade inte DU gått dit och druckit ditt kaffe ifred?”

Det kan inte vara lätt att vara någons förstabarn. Att ständigt vara den som liksom får ta stötarna när ens mamma ska lära sig hur man gör allt för första gången. Det blir ju som att alltid få träffa läkarkandidaten, gå till studentfrisören, äta sina utemiddagar på restaurangskolan. Ibland blir det kanske bättre, för att den som gör det är så ängsligt noggrann. Men det kan också dyka upp så många rookie mistakes, för att en nybörjare helt enkelt inte vet bättre.
Så ser jag henne med syskonen, och tänker: någonting har jag gjort rätt, som har en unge som kan ta hand om andra på det där viset.
Påminner mig sedan om den där bilden.
Hon hade det ju alltid i sig.

Oavsett vet jag att jag aldrig kommer att vara lika orolig för om hennes syskon ska känna en grundmurad trygghet. Kanske inte för att jag har blivit så mycket bättre på att vara mamma, men för att de redan har en extra tigermamma, kunskapskälla, förtrupp, härförare.
Man låter henne läsa en bok för en och man vet att hon kommer att göra det med inlevelse. Man låter henne bädda ens säng, och man vet att den kommer att bli mysig.
Man tar hennes hand längs skogens stigar, och man vet att man aldrig kommer att gå vilse.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

Livet blir svårt om man inte förstår sina känslor. Jag ser det ofta i jobbet inom psykiatrin, jag skrev en text om det en gång och det är det närmaste någon av mina texter kommit att bli viral. Nu flera år senare händer det att jag får mail av människor om den texten, de som skriver är från alla möjliga yrkesgrupper och livssituationer. Känslorna och att kunna uttrycka dem är något som skär genom alla lager.

Men att sätta ord på en känsla är bara första steget i att lära sig hantera den. Det ser jag på jobbet varje dag, och det ser jag hemma varje dag.
Barnen är förstås påverkade av att ha en mamma som jobbar inom psykiatrin. Precis som de hade påverkats om de hade en mamma som var ornitolog. När de pekar på fåglar och frågar vad de heter säger jag kanske ööh det är den där svarta, DEN VET JAG FAKTISKT DET ÄR EN KAJA? men den där bredvid? eeeh… fågel. Men när det gäller känslor finns ett register av språk och nyanser.

Således händer det att Habanero vrålar DU GÖR MIG SÅ OTROLIGT UPPRÖRD! innan hon slår Lilla Gubben i huvudet med en flugsmälla. Eller att Storasystern skakar på huvudet åt småsyskonen, svart i blicken, och muttrar Ni två har gjort mig väldigt besviken innan hon stormar in i sitt rum, lägger sig på sängen och gråter och lyssnar på ljudbok. Eller att Lilla Gubben fräser Nu blir jag så arg att det bubblar i hela min kropp! innan han sparkar till en dörr i ren ilska, gör illa en tå, fräser till och säger OCH NU BLIR JAG BARA ÄNNU ARGARE FÖR NU BLEV JAG SKADAD OCH DET ÄR ERT FEL!

Det spekuleras också mycket kring andras känslor. Lilla Gubben som gömt sig under sitt täcke, gråter och vägrar komma ut. Det kan vara att han är ledsen, konstaterar Storasystern krasst, men det kan också vara så att han behöver äta en banan. Storasystern som sätter upp en lapp på dörren med förkunnandet att småsyskon är förbjudna i det här rummet. Hon kanske har haft en jobbig dag i skolan och är lite trött, föreslår Lilla Gubben. Habanero som kryper upp bredvid mig i sängen kvart i sex på morgonen, lyfter upp mitt ena slutna ögonlock med knubbiga bestämda fingrar för att se om jag inte ens är lite vaken.
“NEJ!!!”, skriker jag och försöker med sömndruckna armar slå undan denna attack.
“Oj, kände du dig lite trött och ville fortsätta sova?”, föreslår Habanero i ett försök att inkännande och empatiskt spegla och tolka min upplevelse. “Eller blev du kanske bara lite rädd, för att du inte förstod att det var din lilla söta flicka som är här?”

Ibland tänker jag att gud vad vi harvar känslor i den här familjen, varför gör vi det, kommer jag att få barn som växer upp och säger att de aldrig vill diskutera en enda emotionell upplevelse igen för att de är trötta på allt detta psykologiska dravel.

Sedan ser jag Lilla Gubben ta sig an känslorna på samma sätt som han tar sig an resten av verkligheten. Ett gradvis analyserande, en titrering av kunskap som får ta tid.
När han rusar in på sitt rum, smäller igen dörren, förbannad över att hans systrar bestämt i leken och inte hört vad han ville säga. Kommer ut fem minuter senare med blicken glödande av intresse, som en Arkimedes som just kommit naken ur badet för att skrika sitt heureka.
“Mamma”, säger han, med samma tankfulla röst som när han pratar om magnetism eller världsfred, “visste du att man kan bli ledsen och arg på samma gång? Ja. Först blev jag arg, för jag fick inte som jag ville. Men sen blev jag ledsen, för att de inte lyssnar på mig. Så jag kände båda känslorna, samtidigt! Så kan det också vara.”
Vänder sig om, nöjd med denna insikt och går in i sitt rum för att bygga med lego.
Och kvar i hallen står jag, försjunken i förundran.

*

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

Lilla Gubben är full av frågor. Jag känner igen mig i hans nyfikenhet.
I att ha en längtan efter att få veta som är lika överväldigande som ett raseriutbrott, en sorg, en hunger. Jag vet att det är en sak som kan göra mycket gott för en i livet. Vetgirighet kan vara en kraft som kompenserar för annat. För känslighet och obehag, rädslor eller bristande begåvning, för den lilla rösten från en själv eller från någon annan som säger att det inte går.
Så många gånger i mitt liv har allt det där inte spelat någon roll, för att det funnits något i mig som varit starkare, som tänkt:
men gud så fascinerande.
jag måste veta mer.

Men det är svårt ibland att hitta de rätta svaren på alla dessa frågor.
De små frågorna som kan göras stora. De stora frågorna som inte kan göras små. En sexåring med alla denna jakt på vetande men inte så stor begreppsvärld att förankra kunskapen i. Hur förklarar man saker för en som är så liten och samtidigt så stor?
“Mamma”, säger Lilla Gubben när han ligger i sin säng och vi har pratstunden innan han ska sova, “varför är människokroppen gjord så att vi kan göra dumma saker?”
“Mamma”, säger Lilla Gubben och rynkar pannan som han gör när han försöker hitta orden, sätta dem i rätt ordning, han är en pojke som är mycket noga med ordens precision och betydelse, “varför brinner solen?”
“Mamma”, säger Lilla Gubben, stora mörka ögon som ser rakt in i mina, han har en blick som inte är sex år gammal, han har en blick som ser ut som den levt genom sekler, “vad händer i vår hjärna som gör att vi tycker att leksaker är kul?”

Och sedan, när jag snurrat in mig i förklaringar som är alldeles för biokemiska och alldeles för lite liten-pojke-anpassade, och just ska backa och säga att det här blev nog för krångligt och jag ska förklara det på ett lättare sätt, säger han:
“Okej. Och det här ‘dopamin’. Har det ett annat namn på latin? Som de andra delarna av kroppen?”

Lilla Gubben, ibland grips jag av en lust att skydda honom från den där kunskapsjakten. Det finns ju en orsak till berättelsen om paradiset och om kunskapens frukt, det finns en sanning i att vetgirighet har ett pris, det är något i det som gör det svårt att foga sig, att nöja sig, att följa en ström och göra som det var tänkt utan att ifrågasätta. Och hur lätt det än är att hylla folk som går sin egen väg i teorin, har jag ofta önskat att jag inte vore en sån i praktiken.

“Mamma”, säger Lilla Gubben, “varför finns det krig?”
Jag säger att det handlar om att människor bråkar om saker, precis som han och hans syskon gör ibland. Att ibland bråkar de om större saker, sådant flera vill ha, och att precis som när han bråkar med sina syskon är det inte alltid lätt att säga vem som har rätt. Den som hade det först? Den som behöver det mest? Den som skriker högst?

Han tänker länge på mitt svar. Ibland när han tänker är det som att man kan se hjärnans kugghjul snurra, man kunde liksom höra ljudet av hur det spinner, och i den stunden tänker jag att här finns inget jag kan skydda honom från, det här tänkandet bara händer, det är inget jag hade kunnat styra även om jag hade velat.
Sedan skiner han upp. Skrattgropen. Tandgluggarna. Sex år gammal och viss om lösningen för att uppnå världsfred.
“Men mamma”, säger han. “Om det blir så mycket bråk och de inte kan bestämma sig. Då kan de ju bara lotta istället!”

*

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

Storasystern är den som vet.
Lilla Gubben har en vana att sucka tungt när han funderar, en liten pust. Sätter sig på sin sängkant, tänker på typ magnetism och blåser ut luft som just en liten gubbe.
“Har du tungt att andas?”, frågar Storasystern genast, bastant inspekterande, armarna i sidorna, som en en siciliansk mormor som stått och lagat långkok hela dagen i någon matdokumentär på teve.
“Ja”, säger Lilla Gubben, för om Storasystern säger något, då är det ju så.
“Okej, har du corona?”, säger Storasystern, ett sakligt lugn, ett litet sjukdomsfall i en världspandemi rubbar inte den här donnan.
“Nej”, säger jag, innan Lilla Gubben hinner svara ja i bara farten. Det vore jobbigt att åka med dem till stranden om han börjar presentera sig med Jag suckar ibland, det är för att jag har corona. “Han gör sådär när han tänker, typ som en tics. Det är ingen infektion.”
“Okej”, säger Storasystern, “då är det allergi eller astma.”
“Okej?”, säger Lilla Gubben och ser oroad ut. Storasystern lägger en betryggande hand på hans axel.
“Oroa dig inte. Det är det många barn som har. Det finns bra hjälp att få.”
Jag har en del att invända mot diagnostiken, men man är visst aldrig profet i sin egen stad.

Storasystern vet att kunskap är makt, men är inte alltid gammal nog att hantera den. Trots allt är hon bara åtta år.
Vi är ute och cyklar och åker förbi en cafémeny.
“Det stod coca cola!”, utropar Lilla Gubben, “jag vet det för coca cola stavas med C och C och jag SÅG det!”
“Vi kan stanna där”, säger Habanero, alltid vaken när det gäller att fånga en bra deal, “vi kan stanna där och köpa coca cola. Du kan få en SKÖN paus. Dricka bara gott.”
“Ni vet”, säger Storasystern långsamt, “coca cola är inte direkt så populärt här på Åland. Här på Åland dricker man hellre… Jaffa. Det är som Fanta ungefär, fast mer populärt.”
Jag misstänker att detta uttalande mest handlar om att hon en gång smakade Jaffa hos en kompis, och tyckte det var ytterst välsmakande. Men förstås kan jag ha missat en lokal läsktradition. Hon har ju trots allt bott större del av sitt liv här än jag.

Storasysterns rum är fyllt av spännande föremål. När småsyskonen får audiens för att komma in dit är det som att få besöka en sjöfarares säregna hem med minnen från all värld man själv inte sett. Klänningarna hon köpt på Emmaus för sin veckopeng, noggrant hopvikta i garderobens hyllor. En egen smak, en egen stil, en sådan sak! Snöflingorna hon pysslat i papper, vikt och klippt och filmat sig själv med ipaden när hon pysslar fram, låtsats göra youtubevideor utan att ha ett konto. Hej allihopa, idag ska vi pyssla snöflingor. Tänk på att, om du är ett litet barn, be en vuxen om hjälp med saxen och fråga ALLTID din mamma och pappa!
Och på väggen drömfångaren som hon gjort i skolan.
“Vilka drömmar ska den fånga?”, frågar Lilla Gubben och studerar den som om han vore en forskare som försöker avgöra om ett konstgjort föremål kan vara tillverkat på jorden eller ovedersägligen måste vara ett bevis på liv i rymden.
“Om en jobbig dröm kommer”, säger Storasystern, rycker på axlarna, detaljerna är inte så viktiga. “Den håller mig trygg.”

Storasystern ifrågasätter man inte, hon vet ju så mycket.
Men senare, på kvällen, när Lilla Gubben har sin pratstund med bara mig, funderar han med stor intensitet.
“Varför kallar hon den en drömfångare?“, frågar han. “Hur skulle tyg och trådar kunna fånga in drömmar? Vet hon inte att drömmarna görs i storhjärnan? Skulle man öppna upp huvudet, gå in med trådarna, för att försöka plocka ut dem?”
Han fnissar till åt det omöjliga i detta.
“Kanske”, säger jag, “finns det saker du vet, och inte hon.”
Det blir ett påstående han begrundar länge.

Molnen mörkt blå över oss, sådana som ser så tunga ut att man nästan känner dropparna innan de börjat falla. Enstaka turister kvar på Gröna Uddens camping, men inte lika många som när vi var på simskolan här i juli. Radion spelar bara stillsam mjuk musik nu, José Gonzalez Heartbeats-cover, sådant, som om också musiken ska visa att nu är en tid på väg att stillsamt ta slut så att en annan kan ta vid. Vi är blöta i håret och akuthungriga efter sommarlovets sista bad, vi mumsar gårdagens mackor till halva priset och barnen meddelar euforiskt campingvärden att detta är något av det godaste de någonsin ätit.
När barnen ätit skuffar jag iväg dem, de leker i den lilla Muminhuslekstugan, springer över trädäcken, i trapporna, jag tycker om det med den här badplatsen och det här caféet, att det finns mycket att göra som bara kräver ett halvt vakande öga över barnen. Man kan ta sig sin kopp kaffe. Läsa sin bok.

Och samtidigt, kanske färgad av sensommarens övergångsmelankoli, tänker jag: är det så de ska minnas mig?  Alltid upptagen med mitt eget?
Du måste vara så närvarande med barnen, som inte har smartphone, sa någon förut och jag tänkte att så är det ju inte. Alltid sitter jag där med näsan i en bok. Kommer jag en dag plötsligt lyfta ansiktet ur boken och se på mina vuxna barn och undra vad jag skulle med alla orden till?

Samtidigt som jag påminner mig att jag ifrågasätter inte att jag blir den mamma jag vill vara om jag sover minst åtta timmar per natt, eller att jag behöver äta tre gånger om dagen, trots att det ibland tar tid från saker jag hade velat göra för mina barn. Så kanske får jag acceptera att jag inte heller kan vara som jag vill om jag inte får läsa böcker och dricka mitt kaffe.
Och att, trots allt, har den här sommaren varit fylld av ögonblick jag ser, och som jag minns:
det är Lilla Gubben som reser sig mitt i Monopolspelandet, så exalterad är han, står där bredvid köksbordet och skriker YES! YEEEEES! STUREPLANEN! JAG HAR STUREPLANEN! DET VAR DEN SISTA TOMTE JAG BEHÖVDE!
och det är när Storasystern blir så ledsen av att förlora Monopol att hon rusar in i sitt rum och slänger sig på sängen och gråter tills en förskräckt Lilla Gubben inte finner någon annan råd än att föreslå att de tillfälligt ska ändra på reglerna, trots att man ser på honom att det är bekymmersamt för han har svårt att hitta på en generell princip som ska motivera ett sådant tilltag,
och det är Habanero som patrullerar kring oss när vi spelar, ropar CASH CASH MERA CASH! när någon vunnit en skönhetstävling och får inkassera kr 1000, och viskar i mitt öra Jag har ett förslag. FUSKA! när hon blir uttråkad.

Det är tappade tänder och simskolor och myggbett. Det är den där dagen på Mariebad när vi är alldeles ensamma och ligger bredvid varandra med armarna på kanten till utepoolen, benen sparkande i vattnet, samtalen flödande i luften, och världen doftar klor och hav och sensommargräs.
Det är att trampa på i en seg uppförsbacke och höra Habaneros Är det TUNGT? och Lilla Gubbens  Jag tror det kommer en nerförsbacke snart. Det kommer väl att bli skönt för dig, mamma?

Det är allt detta syskonmyller. Detta ständiga relationsskapande mellan de här tre ungarna. Den här sommaren har de ännu starkare än förr boat in sig i den värld som är deras, men inte min, en värld som inte behöver mig, varför skulle den göra det, här finns ju redan fullt med folk.
En värld av spioner och familjekonstellationer med gosedjur och hemligheter och djursjukhus. En värld av egna ord och förkortningar jag inte känner till och som de skrattar åt att jag inte kan, när jag frågar, så självklara är de. En värld där jag är en yttre faktor. Den som hindrar leksaker från att hamna i vatten de inte tål och som meddelar att nu är det dags att städa undan för det är middag.

Och när jag sitter här, ser regntunga skyar bli tyngre, tillåter mig att dröja i min bok bara några ögonblick till, hör bakgrundssorlet av deras skratt och förhandlingar och nedräkningar och deus-ex-machina-lösningar i syskonkonflikter, hur de liksom ordnar och reder allt det där själva.
Då tänker jag att inte är det mer av mig de behöver. De är ju redan så upptagna med varandra. Ingnodda, ingrodda, inslingrade i varandra så att man ibland inte vet var det ena lilla barnnystanet börjar och det andra tar vid.

Tills den där mamman avbryter, ingriper, reder ut små barntrassel från varandra, pekar mot skyarna och säger att snart börjar det regna, nu är det slut för idag på det här äventyret.
Nu är det dags att åka hem.

“Mamma!”, ropar Habanero när hon stormar in till mig klockan sex på morgonen. “Mamma du MÅSTE veta det här! Tanden är JÄTTELÖS NU!”
Tanden. Den där tanden. Vad hon har pratat om den, och jag har inte trott på ett ord hon sagt. Det gör så ont för mig att äta, du får bara ge mig mjuka saker, har hon sagt, och jag har torrt konstaterat att det där hårda äpplet häromdagen gick ju alldeles utmärkt och att det kanske mer är en fråga om att min middagsmat inte passar för dagen. Man måste kunna ha en sådan attityd med Habanero, annars skulle man drunkna i alarmerande budskap i sån grad att man aldrig höll sig över vattenytan. Och framförallt i ett fall som detta, när det finns en pojke i hushållet som faktiskt har en väldigt lös tand, och har svårt att äta alla saker. Inspirationskällan är så uppenbar.

Men nu stormar de kring mig, en svärm, samma infernaliska spänning i luften som om de rusat in och sagt att nu säger de på nyheterna att världskriget är här. Man vaknar upp till en värld, och det är nästan samma värld som igår fast ändå inte alls.
“De är väldigt lösa”, meddelar Storasystern när hon ser att jag börjat dricka min första kopp kaffe och kanske är redo för rapport. “Hos båda två.”
Jag känner mig som en trött överläkare med fyrtio år i jobbet som står inför en passionerad nyexad på sitt första vikariat.
“Jag har känt”, lägger hon snabbt till och nickar åt trovärdigheten i sitt eget budskap. “Jag stoppade in min hand och tog tag i tanden och drog litegrann” – hon visar med handen hur hon ryckt i de små barntänderna – “och de är NÄRA att lossna!”
Jag ryser. Det är något med tänder jag tycker är så obehagligt.
En sådan tur att man inte blev tandläkare.

Sedan biter Habanero i en smörgås, och ut trillar en tand. Vi hör henne berätta om alla de dramatiska höjdpunkterna om detta i en timme. Rör sig snabbt genom huset medan hon pratar, med en frusen haricot vert i mungipan (de har ersatt de frysta ärtorna), hon låter den ligga där på samma sätt som en bonnpojkssterotyps grässtrå eller småfifflartypens cigg.
“Jag bet! Jag tog en tugga, jag kände den var lös, jag BET OCH UT KOM EN TAND! JAG BET I DEN HÅRDA BITEN PÅ SMÖRGÅSEN OCH DÄR KOM EN TAND! Fen ska ge mig en peng.”

Och sedan, samma dag, biter Lilla Gubben i en morot, och ut faller en tand. Och senare, fortfarande samma dag, biter han i ett äpple och ut kommer en till. Extasen är fullkomlig. Världskriget har blivit segerdag. Ingen kan tala om något annat än dessa märkliga händelser, denna dag som kommer att gå till historien, dagen då tänder rasade ut ur munnarna.

Lilla Gubben spankulerar fram och tillbaka på vår trapp medan han försöker analysera händelseförloppet. Jag sitter med en till kopp kaffe och ser hur Habanero cyklar fram och tillbaka längs gatan. En haricot vert i mungipan, på huvudet en mössa som ser ut som ett björnhuvud som hon med emfas kräver att få ha på sig även om det är tjugofem grader varmt. Hon leker att hon är brevbärare. Jag har med nöd och näppe hindrat henne från att fullkomligt hänge sig åt den identiteten genom att lägga egentillverkade lappar med rader av slumpmässiga, spegelvända bokstäver i alla grannarnas brevlådor.
“VAD kan göra att vi tappar tänderna, allihopa”, säger Lilla Gubben. “Det är en måndag… så nyss var det helg… Kan helgen göra att man tappar tänder? Det är också sommar, det är varmt… kanske när man blir varm, att blodet blir varmt… Men” – och han skrattar generat åt bristerna i den egna hypotesen – “varför skulle ett varmt blod göra att man tappar tänder? Eller kanske -”
“KANSKE”, avbryter den lilla björnbrevbäraren, lyfter sin haricot vert ur mungipan och tar en tugga av den i ren otålighet, “kanske är det så att om man har jättelösa tänder och biter i nåt hårt så lossnar tänderna?”
Och Lilla Gubben stannar upp, ser på henne som om han mött ett geni, och ler ett gluggfyllt leende.
“Jaaa! Smart! Så måste det verkligen vara.”

För fem år sedan lämnade jag blodprov på en måndag, sedan ringde en läkare på en tisdag, och sa att på torsdag ska du föda ett barn.
Mina föräldrar satte sig i en bil och körde 60 mil norrut för att vara barnvakt och jag gjorde något jag aldrig någonsin gör: köpte en enorm påse lösgodis.
Jag gillar egentligen inte godis, men jag hade hört att igångsättningar tar tid, och jag tänkte: nåt måste man ju göra med den där tiden. Så jag lånade en bok på biblioteket (Karolina Ramqvists Alltings början) och jag beväpnade mig med zoogodisar och fudge.

Den där förlossningen är den märkligaste av de förlossningar jag upplevt. Ett antiklimax-sätt att föda barn. Först en dag av att läsa bok och äta godis och få i sig cytotec lite då och då utan att något särskilt hände alls. Utanför sjukhusfönstret sensommarsolen. I min sjukhusbädd lugnet (för på den tiden hade jag ju en 3,5-åring och en 1,5-åring hemma, så alla dessa timmar av tystnad var något exotiskt i sig).
Och sedan, när jag började ha den minsta lilla känning av att förlossningen var på gång, såg de att hon inte mådde bra i magen, att såhär kunde vi inte fortsätta.

Sedan fick jag sluta äta godis, för då skulle jag fasta. Sedan var det en lokalbedövning som inte tog när det var dags för att göra kejsarsnittet, sedan var det att sova.
Sedan var det att vakna, och att ha fått ett barn.

Det var ett av mitt livs konstigaste dygn och ändå var jag alldeles lugn.
Det var ingen okomplicerad skolboksförlossning och ändå minns jag ingen dramatik.

Dramatiken, den kom sen.
Dramatiken, den kom med själva ungen.
Denna magnifika minsting som får mig att slita mitt hår i uppgivenhet inför denna rasande naturkraft av envishet och som jag aldrig, aldrig skulle vilja vara utan.

Habanero, både du och jag tog oss helskinnade ur den där märkliga dagen för fem år sedan.
Alla andra märkliga dagar som följt, de har vi klarat.
Alla märkliga dagar som kommer att följa. De ska vi klara.

Liknande inlägg:

• Liv. Och jag såg att här är den ju, all livskraft i världen.
• Två. Kanske är du vår envisaste unge.
• Nummer N. Vilket trolleritrick, baby.
• 37 veckor over and out. Ska jag plötsligt föda ett barn? Ja. Plötsligt ska jag det.

Lilla Gubben har en ojämn känslighet, en blandning av strävsamt tålig idoghet till förnuftets gräns och en prinsessan-på-ärten-förmåga att upptäcka minsta obehag.
Å ena sidan en sådan som kan få en spruta på barnrådgivningen och intresserat betrakta den utan att röra en min, å andra sidan en sådan som kan känna ett gruskorn i soffan där alla andra bara känner kuddar.

Å ena sidan så tålig vid sjukdom att han kan ha 40 graders feber men säga jag är nog inte så sjuk, jag måste bara vila en stund, vara det av mina barn som jag blir mest hypokondrisk kring, för att han skulle kunna vara en sådan som bara ska gå och vila en stund och nästa gång man tittar till honom är han i koma. (Med Habanero finns liksom inga sådan tendenser, det är rapport en gång i minuten om minsta krämpa, det mest extrema som kan hända vid sjukdom är att hon är tyst en hel kvart i sträck.)
Å andra sidan: en pojke som vaknar i panik över myggbett, en natt. För att myggbetten kliar, kliar, kliar mamma.

Lilla Gubben älskar Monopol.
Alltså älskar som i den första-intensiva-kärleken-älskar Monopol, älskar som i att älska det dag och natt. Han älskar att spela det och han älskar att tänka på det – sitta vid en uppställd spelplan och läsa gatornas namn, planera nästa drag för när vi ska spela igen, be mig att kolla upp någonting i reglerna.
En gång fick Lilla Gubben frågan vad som är besvärligt med att vara Lilla Gubben. Att mina systrar vill mysa och se på film men jag vill bara spela Monopol.
En gång såg jag honom vid köksbordet, rynkad panna böjd över en hög med allmänningkort, medan läpparna långsamt ljudade inkassera kr 4000, och jag utbrast:
“Jag älskar dig.”
“Åh”, sa Lilla Gubben och såg upp. “Jag blir så varm, jag blir så glad, jag vet inte hur jag ska hitta ord för hur mycket jag älskar” – och andlöst såg jag på denna ljuvliga lilla sexåring, förberedde mitt leende inför denna oerhörda mammakärleksförklaring – “hur mycket jag älskar Monopol.”

Och så är vi där, i natten.
Med myggbetten som kliar så man gråter (och så att man väcker sina systrar med gråten). Kliets obehag, pojkens känslighet, nattens tendens att förvränga också små bekymmer till ohanterligt enorma.
“Det blir lättare med kliet om man tänker på något annat”, säger jag.
“Men jag kan inte! För det kliar!”
Tårar i ögonvrårna och en varm liten hand som kramar min, hårt.
“Du kanske kan tänka på Monopol”, säger jag. “Hur många steg hoppas du få nästa gång det är din tur?”
En hand som slappnar av. Ett leende. Ögon som glittrar i skenet från lyktstolpen utanför hans fönster.
“Elva. För då kan jag köpa en station. Och du borde få sju, för då hamnar du på Narvavägen, och jag har Narvavägen, och jag har ett hus där. Då behöver du betala mig -”
Och så fortsätter vi en stund, tills kliet är borta och pojken somnar, och det är bara en av alla många sommarnätter som utgör en barndom, ett av alla miljoner ögonblick som utgör en barndom, på morgonen när han tumlar upp med sömngrus i ögonen har han redan glömt bort att det hände.
Men jag, jag sparar ögonblicket i mitt hjärta.

*

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!