Jag hackar rödkål och lyssnar på Clouds, med Børns. Det finns ingen låt jag lyssnat på så mycket som den under 2018, jag undrar hur många timmar jag hört den totalt. Varje gång jag slår på den tänker jag att den inte är så beroendeframkallande som jag mindes, men när den sedan är slut slår jag på den en gång till utan att någonsin kunna låta bli. Den låter som att vara förälskad när man är tonåring, får mig att tänka på att vara fjorton-femton år och så kär att man inte kan andas, att vandra gata upp och gata ned genom julihettan i ett Uppsala som är sommartömt på studenter, att tänka tusen tankar man ännu inte lärt sig dela med någon annan och
clouds are rolling by
I open my mouth and I breathe them right in
I forget about time and space
But I can’t stop thinking ’bout your face
En gång när jag var femton år och förälskad på Clouds-sättet hade vi ett praktiskt prov i hjärt-lungräddning på skolidrotten. Man blev indelade i par och en skulle spela medvetslös i en liten skrubb där provet utfördes och den andra skulle komma in i rummet och visa hur man hanterar en livlös människa – lyssna efter ens andning, känna på ens puls. Lägga en i framstupa sidoläge om man andades och hade puls och annars påbörja hjärt-lungräddning på en docka som låg bredvid.
Jag minns hur jag låg i det där lilla rummet och spelade livlös och jag visste inte vem som skulle göra provet på mig och jag tänkte på en femtonårings vis att om det är HAN då dör jag nu, då kommer jag inte att andas och inte ha någon puls för då överlever jag inte den beröringen. Och sedan kom han in genom dörren, och hade sitt ansikte bara centimetrar från mitt när han skulle lyssna om jag andades, och fingrarna över min handled, den fjäderlätta beröringen, och på en femtonårings vis tänkte jag att det här är mitt liv, det här kommer alltid att vara mitt liv: att vilja så mycket och att vara så nära, att vara så nära att jag bara är en halv decimeter ifrån, och ändå inte få det jag vill ha.
*
Jag river rödbetor och lyssnar på Fuck it I’m a flower med Crying Day Care Choir, jag tänker att kanske är det den näst mest lyssnade låten 2018 för mig. Jag lyssnar inte på den ofta längre, men jag minns den från varenda julimorgon, varenda julinatt. Den är så fånigt fylld av självförtroende att jag aldrig hade kunnat lyssna på den om den inte gick i moll, men nu har den sin ton av melankoli, fuck it I’m a flower growing taller everyday, fuck it I’m a flower I don’t care what people say och jag minns hur lycklig jag var i sommarnatten till den där låten, hur orimligt lycklig jag var i den tropiska hettan på en stugtrapp i Finland med min man som jag älskade och vetskapen om att barnen var hos sin farmor och farfar och hade det lika bra som vi hade, jag minns sjövatten kring huden och vattenmelon i gräset och takeawaykaffe i bilen under vår roadtrip och jag minns hur vi sa till varandra tänk att man kan känna såhär efter nästan nio år tillsammans det måste ändå vara helt orimligt och jag tänker på hur viktigt det är att kunna spara sådana minnen, med musik eller med en doft, att kunna kapsla in minnet av en sommar inom sig.
Kapsla in det så att man kan plocka fram det också den gråaste novemberdag.
*
Jag skivar potatis och lyssnar på L’amour tojours med Gigi D’Agostino och tänker att kanske är detta den låt jag lyssnat mest på genom hela livet. Tänker att jag har älskat den sedan första gången jag hörde den och alltid därefter och att det finns stunder då man, om man har den på repeat, kan känna sig som att man faktiskt närmar sig stjärnhimlar och evigheter och det största i kärleken bara genom att vrida upp volymen
och så har jag känt hela mitt liv.
Hade jag fortfarande varit en femtonåring hade jag sagt att det här är låten jag skulle vilja spelas på min begravning, med samma självupptagna fixering vid mitt liv och vid min död som när jag i just den åldern brukade säga att om jag dör ung vill jag att ni begraver mig i en prickig kista.
Och jag lyssnar på den där låten och minns hur det är att vara sjutton och precis ha blivit ihop med min man och upptäcka hur vi båda älskar trance, och se det som ett tecken på att det måste vara vi, som om ingen annan i världen någonsin älskat den där musiken,
att ligga på hans säng i den där lägenheten i centrala Umeå och lyssna på melodierna när de byggs upp och säga ja här här här är det så jävla bra
att möta upp honom på Renmarkstorget efter hans kampsportsträning och gå till Konsum och köpa tre för tio-bullarna på halva priset efter klockan nitton för det var ett lifehack för köpte man tre för tio blev det inte bara halva priset utan kassaapparaten fick flipp och man fick de där bullarna för typ två spänn totalt
att gå där genom vinternatten se röken av våra andedräkter blanda sig med varandra och få ena hörluren från hans iPod i mitt öra och gå tätt intill hans axel och lyssna på den där sortens musik tillsammans, i Norrlandskyla och med en doft av snöfall på väg och av hans svett efter träningen och
I still believe in your eyes
there is no choice
I belong to your life
Och det är nio år sedan och det är en evighet men inte en obegriplighet, det obegripliga tänker jag ibland är att vi levde separata liv en gång, att det finns många år av liv som vi inte delade, trots att vi kan varandras historier utan och innan vid det här laget, och jag vrider upp volymen och jag tänker allt det där och jag
jag skjuter undan skärbrädan, med potatisen.
Ropar på honom, vinkar honom till mig.
Tar ur en hörlur ur mitt ena öra.
Lockar honom nära, som man gör om man vill flörta med någon på en fest, som om målet är att alltid komma en halv decimeter ifrån varandra men också faktiskt få det man ville ha, och
hörluren in i hans öra, mina händer som snuddar vid hans ansikte när jag stoppar in den där, och jag säger:
Lyssna på den här låten nu, visst är den så sjukt bra?
Lyssna på den här låten nu, stå här intill mig och lyssna.
Jag tror den är nåt av det bästa vi vet.
*
(bild från Davi Moreira på Unsplash)
