Tolvåringen.

I tolv år har jag varit mamma till en pojke som kom att ärva allt mitt rofyllda filosoferande kontemplerande, men inte min utåtriktade rastlöshet. Ibland iakttar jag honom och tänker att han är som kärnan av mig, den som ligger under alla lager av erfarenheter och äventyr, ibland tänker jag att han är allt det oskuldsfullaste och renaste i mig, utan något skydd av skinn på näsan.
Ibland ser jag honom precis som människor omkring mig måste se mig. När han fastnar i tankar så intensivt att han inte har en aning om vad som sker rätt framför honom. Saker försvinner och instruktioner glöms bort medan tankevärldar brer ut sig i huvudet och omvärlden bleknar.
Det går inte att se någon som är så lik en, och som man älskar så mycket, utan att börja förlåta sig själv lite mer.
Är det såhär det är. Är det såhär det var.
Lilla varelse i världen, så rar.

Min Lilla Gubbe. Som bygger en liten förmögenhet av födelsedagspengar och veckopeng för att han tycker om att njuta av livets enkla njutningar och inte konsumera i onödan. Som med självklarhet köper Robux till sina systrar när han nått en ny ekonomisk milstolpe, för jag har ju mest och då vill jag gärna dela med mig. Som bara har en sak han vill köpa för sina pengar: begagnade Kalle Anka-tidningar och Kalle Anka-pocketar.
Som sitter lycklig i världen om han sitter på ett café, med en Kalle Anka-pocket i knäet och en dammsugare på fatet, och fikar medan vi andra går och utför våra ärenden.

Min fina tolvåring, som vill så väl. Som är den första att säga jag älskar er allihopa och vilken vacker solnedgång ikväll och vad skönt att vara med familjen, som precis som jag går med en lättväckt oro som förstärker världens skönhet och familjens trygghet. Och känslan när man plötsligt ser upp, väckt ur sin läsning eller sin hjärnas fantasier, och upptäcker hur vacker den är, platsen man råkat hamna på.

Som är så blixtrande snabb i tanken men utan att se sig som förmer än någon annan. Som vill göra rätt och göra gott.

Vi ägnar oss åt livets enkla nöjen, han och jag. Vi spelar Monopol. Vi sitter tillsammans och löser ett slags korsordsliknande ordspel (Words of Wonders). Vi blir lika besatta av att pussla ihop orden, men han har större tålamod när det går trögt. Äsch kom igen vi tar ledtråd, säger jag, men han sparar på sina ledtrådar som han sparar på sina pengar, han tänker efter tills han listar ut svaren.

Vi ligger i soffan, vi läser varsin bok.
Vi vet att man kan ligga alldeles tysta, på samma plats, och mitt i det vara uppfyllda av ett särskilt slags gemenskap.

Läs mer:

• Elva, elva, elva.
• 10-åringen.
• Nioårsgubben.
• Sju.
• Femårsdagen.
• Stjärnpojken.
• Tre år.
• Dagen D.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.