Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Författare: Ulrika (Sida 3 av 200)

Sinnena

Dofterna är tång och torka och salt och syren. Nyklippt gräs och fuktigt hår. Vitlök och basilika, det nästan metalliska som dröjer sig kvar på fingertopparna när man rört vid sina tomatplantor. Lukten av varmt altanträ och nybryggt kaffe hos en vän, barnhuvud vid läggdags.

Ljuden är snarkningar från en femåring som somnat i soffan, ljudet av stänk när vattenytor spräcks, ett skratt genom skymningen, cykeldäck mot grus, barnröster som talar sinsemellan när de spelar Monopol – Habanero som efter varje förflyttning säger YES!!!!!! KÖP KÖP KÖP! och Lilla Gubben som harklar sig och suckar åt att han ska behöva förklara detta, igen: Men du KAN inte köpa. Du har ju inga pengar.

Smakerna är pepparmynta-chokladte om kvällen på balkongen, räkfrossa efter en springtur, potatissallad med citrondressing, det faktum att all mat smakar bättre utomhus.

Känslorna är vattnets kyla och solens värme, ett sommarregns överväldigande smattrande mot huden under en cykeltur, en femårings varma andedräkt mot huden när man bär henne från soffan till sängen, fukten hos en puss mot kinden,  junikvällens ljumhet mot bara axlar.

Och efter all dagens överflöd av sinnesupplevelser kommer kvällsstunderna.
Kvällsstunderna som är mina. (Om inte femåringen vaknar i det där bärandet bara, redo för rond nummer två i läggningskampen). Som jag äntligen har lyckats styra till att skriva bok igen, efter att halvår av att vara utan.
Besöker med alla sinnen den här andra verkligheten jag skapat, läser andäktigt, den där anspänningen som alltid kommer av att återvända till gammal text, orolig för vad man egentligen ska hitta.
Tycker om vad jag läser. Tycker om att skriva i det. Vet inte om jag någonsin njutit så mycket av att befinna mig i en text som med det här projektet.
Är så glad att vi hittade tillbaka till varandra, just den texten och jag, som en teveserie där det omöjliga paret får varandra i sista säsongen.
Happily ever after och det var det här som skulle bli.

 

2 comments

Söndagsplock vecka 22

Sedan kom hettan. Lika överraskad blir jag varje år, och nästan lite förnärmad. Ska det bli varmt nu? Men det har ju varit kallt?
Och sedan står jag där och rotar efter ett par shorts och tunnare skor och fnyser åt att man plötsligt måste vistas nästan naken bland folk.
Men dofterna! Dofterna. Det är som när man börjar steka mat jämfört med att sniffa på den när den är uppskuren med rå. Allting blir mustigare, verkligare och mer överväldigande.
Ska inte förlora mig i hur maj doftar, det har jag ju redan gjort. Vidare till veckans tips istället.

En podcast
Min favoritreceptblogg (okej, i ärlighetens namn den enda receptblogg jag använder. Jättebra kokböcker också, älskar dem!) har blivit med podd. 
Staycheappodden handlar om att leva billigt men bra på olika sätt. Jag jobbar ganska mycket i mitt liv med att kontinuerligt dra ned standarden jag behöver för vad som ska kännas lyxigt. Tänker att hela världen omkring gör allt för att den standarden hela tiden ska höjas, och av tusen orsaker tror jag inte att det är ett råtthjul som blir bra att springa i. Podden är lite snackig och ostrukturerad, så som poddar var mer förr. Funkar eftersom ämnena intresserar mig, båda poddarna har mysiga dialekter och de samtidigt pratar så lugnt att det funkar att sova till. (Ni som hängt med vet att jag bedömer alla poddar utifrån om de också funkar att ta en tupplur till).

En bok
Den mest tidsvältajmade bokreleasen på evigheter?
Prepping – överlevnadshandboken: kunskap för kris och katastrof av Anna-Maria Stawreberg och Torbjörn Selin är precis vad det låter som. Jag gillar den för att jag tycker det är fint med grönt och vitt i kombination, för att jag tycker den är typografiskt behaglig att läsa och för att omslaget har en behaglig struktur under fingertopparna. Men också för att jag tycker det verkar nice att överleva såklart.
Väldigt faktaspäckad, gillar det. Också fylld av diverse sedelärande berättelser ur verkliga livet av folk som dör och folk som överlever under dramatiska förutsättningar och naturens makter. Blir så oerhört lugn av att läsa sånt här. Jag blir inte orolig av att föreställa mig det värsta, jag blir orolig av att inte få göra det.

En låt
Hur många gånger i mitt liv ska jag glömma bort Hey ya! med Outkast existerar?
Och sedan minnas det igen.
Skrika genom hela huset SHAKE IT SHAKE IT LIKE A POLAROID PICTURE
Och lova att jag aldrig ska glömma bort dess existens igen.

En blogg
Det ska sägas direkt, så att ingen tvekan råder: allt som skrivs hos Sardellen är bra. Det här är som jag drömt att jag kunde föra mig på internet. Välavvägt med självdistans, intellektuellt och tonmässig självklart. Observant. Med ett öga för saker, som man säger. Och jävligt roligt. Här är Köpenhamn, läkarskap, skrivande och kontrollbehov i salig blandning. Och böcker. Mycket böcker, och bra skrivet om böcker. Det är svårt att skriva om en bok man läser på ett sätt som fångar både de som är intresserade av boken ifråga och de som bara vill läsa en bra text. Här görs det briljant, bland annat i det här inlägget om Donna Tartt.
(Vill också lära mig att skriva om böcker på det här sättet. Istället för “det är ju nice att överleva. Men övning ger väl färdighet).

Nu är det dags att sova.
Kanske är det det sista och viktigaste tipset.
Glöm inte bort det, fast maj blir juni och nätterna är så ljusa och så varma och doftar så gott.
Glöm inte bort hur skönt det är att gå och lägga sig i tid.
Ert morgondagsjag kommer att tacka er.

3 comments

Quiz

Det är den nettelbladska perfektionismen, den drabbar honom hårt och överväldigande.
När han sitter i soffan och ser på sitt nya favoritprogram, Quiz på SVT Barn.
Frågesport om sådant som SVT Barns olika program, eller om sommaren och påsken. Trealternativsfrågor. Frågor som Vem i Kokobäng får inte veta Inas hemlis? och Vad betyder Tyrannosaurus Rex ordagrant?

Lilla Gubben ser på programmet som om han är i klimax på en film om någon som måste vinna en tevefrågesport för att ha råd att bo kvar i huset med sin älskade familj efter en personlig konkurs på grund av ondsinta omständigheter. Tvekar mellan svaren, biter sig i läppen, fattar ett beslut. Kramar de små nävarna i väntan på domen. Som om det är klara det, vinn den där miljonen, ni älskade ju det där huset, det var ett fantastiskt liv, och precis som om det hade varit den där filmen är det svårt att inte dras med i spänningen.

Han håller andan. Han pustar ut.
Han kan rätt svar och ställer sig upp i soffan och dansar segerdanser.
Han säger fel svar och slår ned med blicken i golvet. Evighetslånga ögonfransar mot de lena kinderna. Skakar på huvudet. Rodnar.
“Tänk. Att jag inte redan visste det.”

Och jag behöver sätta mig bredvid och förklara att ingen vet allt när man är sex år gammal, man vet inte allt när man är tjugosju heller. (Framförallt har jag ingen aning om vem i Kokobäng som inte får veta Inas hemlis).

Senare ber han mig att sitta där bredvid honom, länge.
“Det är ett väldigt roligt program, Quiz. Man kan lära sig många intressanta saker. Och jag har kommit på, att när man inte vet svaret, då kan man ändå säga ett av deras svar som det kanske kan vara, man kan gissa. Även när man gissar kan det hända att man har rätt.”
Ja, även i slumpen får man vissa träffar, det finns hela vetenskapliga teorier byggda på sådana tankar.
Så jag sätter mig bredvid och jag gissar. Tre i rad gissar jag rätt, jag är i en vinnande trend, snart vinner jag miljonerna och berömmelsen och den här filmen har ett lyckligt slut, åskådarmassorna hurrar och familjen får behålla huset.
Sedan kommer bakslaget.
Så fånigt. Några meter fel på hur lång en viss dinosauriearts hals ska vara.
“Åh näääääääääääääääääääää!”, säger jag, som den strålande förlorare jag är. “JAG GISSADE FEL!!!!!!!!!”
Och Lilla gubben vänder mot sig, de mörkbruna ögonen glittrar till i ljuset av solnedgången genom vardagsrumsfönstret. Han ler så skrattgroparna djupnar, ger mig mina egna ord i repris.
“Men mamma. Det är verkligen inget fel med att gissa fel ibland. Ingen av oss kan veta allting.”
Vänder sig sedan mot teven igen, nickar eftertänksamt åt sitt eget uttalande.
Mycket nöjd med att ha dechiffrerat ytterligare en av alla livets viktigheter.

2 comments

BFF.

Kärleken finns i de små detaljerna.
Storasystern, åttaåringen, och hennes bästaste bästaste vän. Hennes BFF. Hej, har jag hört dem presentera sig i lekparken för andra, vi är BFF.


Det här skulle passa oss perfekt”, säger Storasystern och drar fingrarna över ett halsbandspar på H&M. En blå kedja och en rosa, i båda hänger bokstäverna BFF.  Hon behöver inte specificera vilka “oss” hon talar om, det finns ju bara en sådan enhet av relevans. “För jag gillar rosa och hon gillar blått. Det är som gjort för oss.”
Samma sak när vi köper förvaringskorgar till barnrummen.
“Vi kan köpa rosa till mitt rum, men också blått. För du vet, jag gillar rosa och -”
“Och hon gillar blått. Jo.”
“Och vi är BFF så vi är hemma hos varandra. Det passar.”

Den sortens symbiotiska vänskap som är jämförbar med en stor kärlek, den sortens vänskap som är en stor kärlek.
Och som med all stor kärlek, kanske framförallt när det är en av de första: en rädsla att förlora den.
I detaljerna ligger kontrollen. Att väga ord på guldvåg för att se om man är på väg att förlora varandra.

Fröken BFF är hemma hos oss på tacos. Med förtjusning tar hon av chilisåsen, öser över sin köttfärs i floder.
“Chili! Jag ÄLSKAR chili!”
“Jag också”, säger Lilla Gubben, sträcker sig efter såsen, öser floder över sin tacos han med. Det är så spännande med storsasystrars kompisar, det är värt all rysk roulette i världen.
Storasystern lägger huvudet på sned, fnissar till.
“Du kanske älskar chili så mycket att chili är din BFF?”
Det är förklätt som ett skämt men det är fullaste allvar. Som att sätta foten på isen på en vattenpöl för att se om den är bräcklig, men inte våga trycka med sin fulla tyngd. Skört är det ändå.
“Nej”, säger Fröken BFF, hon skrattar inte ens åt skämtförsöket, hon bara ler ömsint. “Det skulle ju inte gå. Jag har bara en BFF i världen och det är du.”
Lilla Gubben blir högröd i ansiktet av en tacotugga, reser sig sedan, viftar med armarna, försöker svälja sin stolthet men sväljer bara mer chilisås, flämtar efter vatten.
Men de har bara ögon för varandra.

En annan middag.
“Oj, vilken lång spagetti”, säger Fröken BFF.
“Titta! Jag har en ännu långare!”, säger Lilla Gubben.
“Längre”, rättar Fröken BFF och Storasystern med en mun.
Fnittrar till, ser på varandra. Great minds think alike verkar de tänka, och vilka minds sen.
“Jag tänkte säga smurf“, säger Storasystern (som man säger om man sagt ett ord samtidigt, och den som säger smurf först gör den andra förbjuden att prata tills någon säger den andras namn, reds anm).
“… men du kom ihåg….”
“Att vi inte säger smurf till varandra. För det gör inte BFFs mot varann.”
“Jag säger inte heller smurf”, säger Lilla Gubben.
Men ingen hör.

Sedan, när kvällen faller och Fröken BFF ska hem, ber Storasystern att få följa henne hem.
“För man ska inte behöva vara ensam”, säger hon.
Och jag dröjer några ögonblick i dörren, ser dem vandra genom skymningen, nära, djupt försjunkna i konversationer fyllda av gemensamma världar jag ibland bara förstår hälften av.
Och tänker att det är klart.
Ensam ska man inte behöva vara.

6 comments

Söndagsplock vecka 21

Därute är majkvällens sol gyllene, balkongdörren står öppen, det blev så varmt härinne, snart blir det för svalt igen, kvällarna är ju inte så varma i år, man förleds av solens intensitet, och dofterna som doftar som maj ändå. Gräs fortfarande fuktigt av morgonens regn. Mattor av vitsippor, det söta som slår emot en när man cyklar till dagis. Vind med lukt av hav.
Har inget problem med kyla om doften är den rätta.

Nu några saker man kan roa sig med. En söndagskväll eller under den vecka som kommer, till exempel.

Ett podcastavsnitt
Podcasten Kapitalet har gjort det igen. Älskade deras nyliga avsnitt Guldnumret. Om jakten på bra telefonnummer, kärnfysiker som blev pokerspelare, svarta marknaden för de bästa sifferkombinationerna.

Ett recept
Men vad ser vi då på denna sneda bild, som hämtad från ett försök till matblogg typ 2006? Våfflor, men inte vilka våfflor som helst utan potatisvåfflor från kokboken Mega Vego. (Ska visst finnas en app också, om man är lagd åt det hållet). Receptet lägger jag inte ut här eftersom det inte är mitt, men kan generellt ge ledtråden att man kan riva ner allt möjligt i våfflor utan att det märks annat än i näringsgrad. Potatis, morötter, mosade linser, sådana saker.
Hur det här kunde vara den bästa bilden jag tog på de där våfflorna? Tja, jag är ingen matbloggare, varken anno 2006 eller nu, och jag var hungrig. Barnen också.
PS där bakom ser ni en chili. Chiliplanterande har jag ju skrivit om förut. Men inte tror ni väl att det där är chilin jag planterade i mars? Nej, den där fick jag av en bekant när den redan var lite halvuppvuxen. De stackars marsfröna kämpar fortfarande hårt för att växa upp till rejäla plantor, som om de känner ett instinktivt motstånd mot ett liv med mig och min avsaknad av gröna fingrar. Sköra och med anknytningsstörning är de, mina från-frö-chiliplantor, de kom till någon som kanske ännu inte var redo för uppdraget.
Men egentligen ville jag ju bara säga: potatisvåfflorna var ett uppskattat recept.

En bok
Och här har vi en bild med knivskarp skärpa…
Jamen försök själva fotografera en bok medan någon skriker att om jag inte hämtar en extra kudde till sängen just nu kommer denna Någon att rymma ut genom dörren och sova på gatan hela natten, men bara efter att ha ringt på dörrarna till alla grannar och visat att Någon är alldeles naken och hur ska de DÅ tänka att barnen har det, i det här huset?
Som tur är ska jag skriva ett alldeles eget, längre inlägg om den här boken när jag läst ut den, för den är så himla rolig och smart och bra. Älskade norska Nina Lykkes Nej och åter nej och när jag fick veta att hon kommit med ny som dessutom handlar om en läkare på vårdcentral blev jag extatisk. Här är humor med svärta (den bästa sortens humor). Det är kraschade äktenskap, livet som rasar, och moraliska diskussioner med ett plastskelett. Skrattar högt på offentlig plats när jag läser denna. När gjorde man liksom det sist?


En produkt
Tänker ofta på mitt barnomhändertagnade som man tänker på bra rehabilitering. Att det handlar om att lära dem att göra saker själva, istället för att bara göra det åt dem, det blir bättre för alla, men det kräver rätt verktyg. Så analogt med att ge någon hjälpmedel för att kunna börja gåträna köpte jag små barngalgar på Clas Ohlson för att hjälpa barnen med rutinen att hänga upp kläderna för morgondagen varje kväll. Den där stången i en av våra garderober i barnrummet är alltså i barnhöjd, så de kan själva lyfta rena kläder ur korgen i en av garderoberna och hänga upp dem, eller hänga upp dagens kläder om de ska ha samma imorgon. Galgarna var i ett trevligt material också, extremt ohalkigt, så det var väldigt tacksamt att hänga kläder på.  DET VAR SUCCÉ. Fokuset var totalt, stoltheten i deras blick smälte vartenda buttert litet modershjärta i rummet. (Bara ett, förvisso, men vilket hjärta ändå).

En låt
Lyssnar på Demon Host av Timber Timbre på repeat.
Tycker den låter som ett försommarregn, som sommarnatten när den är mörk men ändå inte mörk, det där alldeles särskilda grå, som augustikvällar när det fortfarande är varmt men mörkret sänker sig snabbare än vad det hade gjort i juli och man inte riktigt längre vet om man fortfarande ska tro på en sommar eller förbereda sig för en höst.
Vet inte hur en låt kan låta så, men så låter den.

Ett blogginlägg
Älskar i allmänhet att läsa folk beskriva de olika delarna av sitt yrkesliv, och i synnerhet om det rör sig om ett yrkeskrivliv. Älskade således Ellen Strömbergs inlägg om att arbeta som författare.

Klart slut hej och tack för mig!

 

(sugen på fler tips? här:
Söndagsplock vecka 19
Söndagsplock vecka 20)

 

3 comments

Radio Barn

Ljudet av barnen är som att ha på radion i bakgrunden. Ett bakgrundssorl man ibland lyssnar på, glider in och ut i medvetandet. I en meditation på en meditationspodcast jag brukar lyssna på ibland (Meditation Minis) säger hypnotherapist Chel Hamilton att man ska lyssna på hennes röst som man hör ljudet av teven om man somnar framför den någon gång. Ett brus som sakta glider in och ut genom ens medvetna, ner i det undermedvetna, blandar sig med ens drömmar.
Jag undrar vad som händer med mitt undermedvetna liv om jag gör samma sak med Radio Barn.

På väg hem från dagis, Habanero i cykelvagnen.
“Mamma”, brusar hennes röst på Radio Barn, “är det här höger? Det här vänster?”
“Mmm”, svarar jag med ett medvetande som redan somnat framför teven.
“Så den där mannen?”, fortsätter bruset, “ja han i blå jacka där borta, han på en cykel, han är PÅ VÄNSTER?”
“Mhmmm”, snarkar mitt medvetande, utan att se den annalkande katastrofen.
“AHA!”, utropar Habanero, högt som en jingel redo att ta oss vidare till nästa inslag, kanske är det reklamen, för nu vrids volymen upp så att till och med jag vaknar till liv, ja det är nog faktiskt ingen som kan undgå att höra vad hon vrålar över gatan, än mindre mannen i blå jacka tjugo meter framför oss. “SÅ DEN DÄR MANNEN! DEN DÄR MANNEN? HAN I BLÅ JACKA DÄR? HAN CYKLAR PÅ VÄNSTER SIDA? HAN ÄR I TRAFIKEN PÅ EN CYKEL PÅ VÄNSTER SIDA MEN VAD HAR DU SAGT MAMMA? VILKEN SIDA HAR DU SAGT MAMMA ATT MAN SKA CYKLA PÅ?”
Önskar ibland att man kunde byta kanal.

På kvällen, medan jag plockar undan middagsdisken.Barnens diskussioner är snillen spekulerar på hög nivå. Storasystern och Lilla Gubben sitter vid marsvinsburen, har varsitt djur i knäet. Det brukar vara en bra stund för samtal dem emellan, som gamla tiders lägereld. Stryka över mjuk päls, berätta livssanningar.
“Vet du varför man kan dö om det regnar?”, säger Storasystern.
“Åh”, säger Lilla Gubben, förskräckelse i rösten över att han saknar denna livsvisdom, “nej.”
“Om man går i regnet och blir kall”, säger hon, med trovärdigheten i rösten som bara går att ha om man är åtta år och blåljuger men kommer undan med allt för att man är äldst, kommer undan med allt som storasystrar alltid gör. “Om man går i regnet och blir kall kan vatten fastna i lungan och då blir den tung och trillar ut.”
“Trillar ut?”, säger Lilla Gubben, “men håller inte HUDEN kvar den i kroppen?”
Storasystern rycker på axlarna, här tog vetenskapsdokumentären på Radio Barn slut, vill man veta mer får man väl låna en bok i ämnet.

Och medan jag stoppar gafflar i bestickkorgen och torkar smulor från bordet och planerar för morgondagen och helgen och nästa veckas matplan och vad ska vi göra i sommar säger en röst i bakhuvudet att här hör jag något som de definitivt inte lärde oss på läkarutbildningen, men sorlet brusar bort, försvinner bland tankarna, tills nästa gång vi ska ut när det regnar och Lilla Gubben står och tvekar för att sätta ned foten i sin gummistövel, ser på mig med mörka avgrundsmelankoliska ögon och mumlar:
“Men mamma, jag vill faktiskt inte dö idag.”

Och sedan, mer död, i det här hemmet är det alltid döden döden döden, är det någonstans man ska ventilera den obegripligheten så är det väl med sina nära och kära. Återigen på vägen hem från dagis, det är på vägen hem från dagis de stora samtalen hade kunnat hållas, om jag bara inte haft tankarna på annat håll.
“Vi kommer att dö”, säger Habanero plötsligt.
“Mhm”, säger jag och tänker på att jag måste svänga undan cykeln så att jag inte kör på glassplittret från en flaska någon krossat mot asfalten, det vore så eländigt att få punktering exakt just nu.
“Kommer jag ATT DÖ IMORGON?”, säger Habanero.
“Nä, inte riktigt”, säger jag, upp på trottoaren, snabbare tramptag hem, ikväll ska vi laga tomatsoppa, visst hade jag två konservburkar hela tomater kvar i skafferiet eller måste vi handla?
“Kommer jag ATT DÖ IKVÄLL?”, säger Habanero, alltid redo att vrida upp volymen ett snäpp om hon inte får den reaktion hon söker.
“Nä, när du är gammal.”
“När jag är jättejättegammal?”
“Otroligt gammal.”
“Kommer jag att säga sådär, som när jag lägger mig? Kommer jag säga SNÄLLA SNÄLLA BARA EN SAK TILL?”
Och buljongtärningar, det vore bra, det finns nog tre kvar, men att köpa en förpackning till så vi har, jag ska skriva det på inköpslistan, och kanske är det dags att köpa mer lördagsgodis, och –
“KOMMER JAG DET MAMMA? SÄGA INTE DÖ NU SNÄLLA SNÄLLA BARA EN SAK TILL?”
Och lite kokosmjölk. Det vore bra.
“Öh, nä, du kommer att va beredd.”
Så vänder hon sig mot mig, spänner klarblå ögon i mig, suger in mig i den här stunden exakt just nu och plötsligt hör jag vad radion säger.
“Så först är man ett litet barn och sen blir man en vuxen mamma och sen blir man jättejättegammal och DÅ ÄR MAN BEREDD ATT DÖ?”

Och jag vet att jag har skapat en mina åt mig själv.
Den här ungen som frågar varenda människa hon träffar om saker. hur gammal är du var bor du BOR DU DÄR SJÄLV har du några barn.
Jag förstår ju att det bara är en tidsfråga tills hon går fram och frågar någon just detta:
ÄR DU SÅ GAMMAL ATT DU ÄR BEREDD ATT DÖ?
Och hastigt kommer jag utropa Nu avbryter Radio Barn sin sändning för ett akut trafikmeddelande!
Och hoppas att ingen riktigt lyssnade.

 

 

 

 

 

 

8 comments

Söndagsplock vecka 20

Hej. Söndag kväll. Mitt kök doftar kardemumma. Utanför fönstret strålar majsolen, den bedrar. Solen värmer men vindarna är fortfarande kalla. Märkte det på vår söndagsutflykt. Lämnade jackan hemma. Sedan gick solen i moln och blåsten kom. Det blåser nordliga vindar nu, sa Lilla Gubben.
Sannerligen, gubben, sannerligen.

Här kommer, precis som förra veckan,  några tips på saker jag gillat på sistone. Bilderna i inlägget kommer från Unsplash och har inget med inlägget att göra mer än att de är fina. Klicka på dem för att komma direkt till fotografen.

En podcast
Podcasts som både är intressanta att lyssna på och sköna att somna till har en särskild plats i mitt hjärta. RikaTillsammanspodden kvalar in på den beskrivningen. Jan Bolmesson som bloggat om privatekonomi i över ett decennium och hans fru Caroline som nördar ned sig i allt från fonder till guldköp till statistik om sparande till hur man garanterar sin partners trygghet om man själv skulle gå bort. Det är snusförnuftig och ordentligt och varmt på ett sätt som känns oerhört tryggt i oroliga tider. Här finns inga frågetecken och inga lösa knutar. Gillar dessutom att dynamiken mellan Jan och hans fru är så fin, ibland far han iväg och supernördar ner sig och då skrattar hon lite och säger “Men nu tror jag inte lyssnarna förstår, Jan” och föser in honom i fållan igen. Jag gillade avsnittet om döden skarpt, men så gillar jag ju också att prata om mörka ämnen.

Ett recept:
Bakade dessa kardemummabullar ikväll. SUCCÉ.
Tycker för övrigt att kanel är så överskattat jämfört med kardemumma. Antar att det är för att kanel liksom är lite… lättare? Kardemumma ställer större krav men utdelningen är också därefter. Sympatiserar med kardemumma, det är okej att vara lite svår.

Ett blogginlägg:
Linnea Brännström har ett väldigt lyhört skrivande, tror stenhårt på hennes ord. Det här inlägget om att besöka det barndom hon adopterades från som liten berörde mig massor.


En aktivitet:
Ibland om jag känner att livet rusar ifrån mig i ett pärlband av vardagsögonblick som aldrig riktigt lyfter, ställer jag klockan en kvart tidigare på morgonen och börjar dagen med att läsa bok i sängen. Tycker genast det känns lite som att man är på semester. Kombineras förslagsvis med att välja en bladvändare, så att man liksom längtar lite på kvällen till att få fortsätta nästa dag. Den mer extrema tar också på sig ett par solglasögon och vänder blicken mot sänglampan medan man läser, då känns det som att man ligger i en solstol på en strand.

En spellista:
Jag är ledsen att jag tipsade om den där barnspellistan i förra söndagsinlägget.
Lika schysst som att ge er länkar till diverse virusgenererande hemsidor, typ. Öppnade min Discover Weekly för första gången på några veckor, nämligen, och minst en timmes lyssnande på vår familjelista varje dag har gjort en del med tipsen. Plötsligt är alla mina tips i den här stilen.
Så rekommenderar er något helt annat den här veckan, något jag vårdar ömt, min spellista som jag lyssnar på när jag skriver just nu. Också väldigt bra om man vill känna något, något som rister till, lite mer än kom ut som bananofil.


Så. Det var det. Nu kastar vi oss in i nästa vecka.
kyssar&kärlek tack och hej.

 

 

 

 

8 comments

Ett äventyr, en gång: #Kaamos Getaway

En gång, det var i slutet på januari, åkte jag på äventyr. Man gjorde sådant på den tiden, har jag hört. Jag gick på en färja på kvällen, sov som en gris i min hytt (jag gillar ju att åka färja).
Vaknade upp med en timme kvar till Helsingfors. Åt frukostbuffé och tänkte på text. Såg på havet utanför och tänkte att båt måste vara det värdigaste sättet att färdas.

Jag skulle till ett retreat i skogen, jag skulle åka i en bil tillsammans med några andra kursdeltagare, de skulle avgå från området där en av deltagarna bodde. 8 km från centrum sa Google Maps. När jag reser själv, alltså som i utan barn, utgår jag från att allt under en mil är gångavstånd tills motsatsen är bevisad. Jag tycker så mycket om att promenera mig igenom en plats. Det förlänger upplevelsen av en resa tycker jag. Platsen krymper, upplevs mer i sin detalj. Väntetid blir upptäcksfärd.

Åt på en vegansk restaurang som heter Loving Hut och tydligen är en del av något slags kedja. Den verkar sektrelaterad. Wikipedia säger att kedjan grundades av Ching Hai, “whose followers call her ‘Supreme Master'”. På de flesta av restaurangerna sänds tevekanalen Supreme Master TV. Återigen enligt Wikipedia ska den sända 24 timmar positiva nyheter varje dag. Det var mycket text och sång på olika språk. Klipp mellan olika platser i världen där massor av människor stod samlade, tätt intill varandra. Det var före corona. Alla samlades smittnära varandra och gladdes åt supreme master och den veganska matens kärlek.

Jag var ensam på restaurangen. Jag njöt av att de enda ljuden var surret från fläktarna, jublet från folkmassorna på Supreme Master TV och ibland ljuden från en teveserie som ägarinnan satt och såg på inne i köket. När jag gick in i köket för att be att få köpa till vegan banana split and vegan ice cream 🙂 satt hon där bekvämt vid ett litet rangligt bord med laptopen uppställd framför sig, drack en kopp te, plöjde sin teveserie, reste sig långsamt.
Att följa the supreme master verkade göra henne gott.


Den sista kilometern mötte jag ett ösregn och en urladdad mobil. Utan Google maps och lite virrig avseende gatornas detaljer på en plats jag aldrig befunnit mig försökte jag gå in på ett Subway och fråga kassörskan om hon kände till gatan. Hon försökte lyssna på min engelska, tvekade sedan och sa:
“Yeees. Do you want chicken in your bread?”
Jag gav upp och gick till det närliggande biblioteket, kopplade in min mobilladdare och kommunicerade med min bilskjutsare direkt istället. Här ovan en selfie för att visa hur jag ser ut så de skulle känna igen mig. Försökte se sympatisk ut. Misslyckades möjligen men blev nöjd med att mina ögon matchar min jacka.

Sedan reste jag med fyra främlingar i en bil en timme eller så. Vi mötte solnedgången och trafikstockning.
När vi kom fram var det mörkt, för det var januari, lika lätt som man glömmer att det fanns en tid när man fick träffa en massa främlingar nära nära glömmer man att det fanns en tid när inte kvällarna var så otroligt ljusa.
Något fantastiskt med människan, är det inte, att varje tillstånd har sin tid, att man glömmer och skapar nytt och vänjer sig.

Platsen vi kom till var i alla fall den här.

Här skulle vi vara på ett skriv- och yogaretreat. Arrangörer var Kugge-skriver-Kugge och yogaläraren Laura Liefveld. Husen som kursen hölls i tillhör Kugges familj (den som ville se mer ser dem ofta på hennes blogg, till exempel här) och förutom att omgivningarna i sig var oerhört vackra gav det något alldeles särskilt till stämningen. Det kändes lite som att få vara ett barn och åka hem till någon och bli omhändertagen.
Lägga sig i soffan, skriva, och aldrig aldrig vara hungrig utan att lyfta ett matlagningsfinger. Har levt sämre liv.

Det hände något med samtalen, och med orden, på den där platsen.
Mjuk i kroppen av morgonyoga. Alla där för att göra något annat än det vi vanligtvis gjorde. Främlingar, på en plats som inte var hemma men kändes som ett hem. Vi delade med oss av berättelser som till varandra som man i andra sammanhang inte gör till främlingar. Livshistorier.

Och det hände något med mig i samtalen, för en gångs skull kände jag inte ett behov att göra intryck, avtryck, presentera en bild av mig själv för de andra värd att komma ihåg.
Det fick bara vara.
Jag lunkade mest på.
Nyyogad, nyskriven och alltid mätt.

Sedan, efter två dagar, var det slut. Jag satte mig på en finsk landsortsbuss med ett block fullt av ett idéer och ett huvud med tankar som inte snurrade fullt så vilt som annars. Utanför fönstret skymtade granar, tallar, sjöar. Efter en dryg timme var jag i Åbo (platsen för retreatet ligger mittemellan Åbo och Helsingfors, så jag valde ankomst och avreseort efter färjetider). Jag promenerade längs Auraån till hamnen och tänkte på  hur mycket jag älskar mina varma vintervantar i finläder efter år av att frysa om händerna. Och på text.

Och det var min berättelse om ett äventyr, i all stillsamhet, i en tid som känns länge sedan men som var nästan alldeles nyss.

 

10 comments

En inledning till en roman

Hej.
Här sitter jag och skriver, en grådisig onsdagsmorgon innan resten av familjen har vaknat. Tidiga morgnar är min bästa skrivtid. Kanske är tidiga morgnar över huvud taget den bästa tidpunkt jag vet. Det finns utrymme för så många förhoppningar i en dag som inte fått chansen att göra sig själv besviken.

Just den här morgonen tänkte jag att jag skulle dela inledningen till det jag håller på och skriver. Det är en roman som är nästan klar, som jag borde se till att bara göra klart och släppa iväg till någon annan, låta stå på egna ben ett tag, försöka flyga även om vingslagen kommer att vara vingliga till en början.
Istället drar jag ut på det, kanske för att jag har svårt att släppa taget, för att jag trivs så bra i den där romanens universum och språkdräkt, kanske för att allt det där inte känns lika viktigt längre, det viktiga är bara att få skriva.
Men i alla fall. Jag tänkte att idag delar jag inledningen till den där boken, de allra första sidorna, som ett steg för mig själv. Det är dags att släppa taget, lilla bok, det är dags att börja öva på att flyga.

 

Inledningen

Pappas hår måste ha varit rött. Rött och vilt och fullständigt oregerligt. Jag vet det, för mitt var likadant. Vet det, för att jag såg det i mammas blick när hon fastnade. Fastnade, med kammen i mitt vilda röda trassel. Fastnade, i håret och i tanken och i rörelsen, blev stående där med handen krampaktigt kring den vita plastkammen som fungerade utmärkt i hennes tunna silkeslena skandinaviska hår, men aldrig i mitt vilda. Hur hennes blick först mörknade inför den här ungens omöjlighet, och sedan veknade, bleknade, in i något annat. I hennes ögon glimrade minnen som skärvor glittrar i ljus, som det där fatet med silverfärg hon kastade i golvet en gång när hon blev rädd för demoner jag inte kunde begripa och lät marsljuset spräcka världen i tusen bitar och jag stod i dörröppningen och inte vågade säga någonting men tänkte på hur vackert det var. I hennes blick anade jag någonting hon hade älskat, någonting hon hade saknat, och ibland, i det där mjuka, tänkte jag: kanske någonting hon fortfarande älskade. Det fanns en del av honom i mig och den delen kunde hon älska. Det fanns en del av honom i mig och kanske skulle han ha kunnat älska den, om han träffat mig, om jag hade fått visa den för honom.

Mitt ansikte var vitt, som äggskalsfärgade tapeter. Och precis som äggskalsfärgade tapeter var det neutralt, som en bakgrundsfond för något vackert att få existera intill, som vad som helst hade kunnat få existera intill och blomma ut intill utan att själva ansiktets utseende hade stört. Jag hittade tanken om de äggskalsvita tapeterna i en krönika i en inredningstidning min mamma köpte en gång när hon reste in till Staden (det tog bara en timme med färjan men kändes så avlägset, som om hon hade med sig artefakter från en annan värld). Min mamma läste texten högt för mig, sent i vårt kök om natten, det var den sortens sommar när det eviga ljuset höll henne uppe och luften aldrig blev kall. Krönikan handlade om människor och deras äggskalsfärgade tapeter, människor och deras elfenbensvita lister, människor och deras smutsvita kökshanddukar. Den handlade om hur en människas själlöshet kan representeras av tusen nyanser av vitt, kanske någon gång med en accentfärg av grått och beige. I ett sådant hem, skrev krönikören, kan man tänka vilken sorts tankar som helst, i ett sådant hem kan vad som helst formas för fonden är så neutral att där finns ingen personlighet som kan störa.

Min mamma förstod textens ironi. Hon skrattade medan hon läste. Slog näven i bordet ibland, som hon gjorde den sortens nätter, när hon strålade av samma ljus som morgonnattens gryningssol i havet när vi gick ut på promenader tillsammans. Dunkade näven i bordet, och sa att det här var sanning av en alldeles särskild sort. Det var den sortens natt då hon drack kamomillte, litervis, för att det skulle vara lugnande, men då hon aldrig blev lugn. Med pärlor av svett längs tinningarna. Glansiga ögon. Men mjuka smekningar över min hjässa, när hon var på det humöret. Och jag förstod inte alls textens ironi.
Jag hörde bara:
en fond för vad som helst
en fond för att bli vem som helst
tänkte:
om jag gjort mig av med det vilda håret,
hade jag då kunnat bli vad som helst?

”Vad ska man göra av ett sånt här hår”, sa min mamma, när ytterligare en tagg av kammen gick sönder. Mitt bleka ansikte i spegeln. Mina neutrala ansiktsdrag, sådana man kunde glömma i samma ögonblick man såg dem. Badrummet som luktade salt och hav och övinter, fuktigt trä, barr. Hon brukade klippa grenar från granar och ställa i vaser i badrummet som dekoration när hon var lycklig, tänkt som en kreativ inredningsdetalj men mest såg det ut som en skog i ett hus.
”Vad ska man göra med ett sådant hår”, sa min mamma, jag skulle minnas hur trött hennes röst lät, som någon som tappat nyckeln i en brunn och vet att allt som finns kvar är mörkret man stirrar ned i. Minnas det, trots att jag skulle glömma så många andra saker, att minnena skulle spräckas när tiden förvandlades till ett före och ett efter, och all tid som var före skulle bli ett dis, fragment av det som bara var verkligheten som den en gång var men som på den tiden var allt jag visste.
Utanför huset rasade vinterstormar och havets dån och väldiga vindar som aldrig blåste iväg mig fast jag trodde att det var – att det måste vara – det de försökte göra.
”Man kanske bara borde ha klippt av det, alltihop”, sa hon, och i hennes ord fanns aldrig verklig mening, verklig avsikt. Men jag såg in i mitt äggskalvita bortglömbara ansikte och jag visste att hon hade rätt.
Rensa bort något av sig själv för att något annat skulle kunna gro.
Som när hon steg upp och rensade maskrosblad ur rabatten i sommarnatten för att släppa fram rosorna.

Att sitta intill henne, dricka kamomillte, höra henne läsa. Sitta intill henne och tänka att bredvid henne fanns den sortens ljus jag ville stanna i, som jag ville suga åt mig det på samma sätt som det torra träet på verandtrappen sög i sig färgen, en annan sommar när vi skulle måla om, de torra delarna intensivare än de fuktiga så att färgen blev ojämn och hon svor och fräste och vägrade att måla färdigt.
”Laura”, kunde hon säga, stryka ut den blanka tidningssidan med smala långa eleganta fingrar, som om fingrarna i sig var en del av en föreställning, ”Laura, du måste läsa den här texten! Deras vita värld, Laura! Och man måste slå sig fri.”
Och hon drog fram en cigarett ur fickan på sitt sidennattlinne, det puderrosa, det som föll kring den magra kroppen som en prinsessrumsflickdröm.

Andra gånger, andra tider. När hon sov som förstenad, månader i sträck, utan att kunna vakna.
Då brukade jag gå in i hennes sovrum, leta i garderoben, stryka med mina fingertoppar över puderrosa siden.
Och leta efter farliga föremål i fickorna.
Tidigt i livet lärde jag mig att var tid bär på sina bekymmer.

 

*

psst! bilden överst i inlägget kommer från  Unsplash.

 

 

5 comments

Söndagsplock

Hej. Söndag kväll. Därute regnar det. Jag älskar regn. Ofta när det regnar drabbas jag av samma samvetstyngda instinkt att gå ut och njuta av vädret som man gör om man sitter inne en solig dag.
Jag dricker myntate. Just lagt barnen. Jag hör dem prata fast de tror de är diskreta. Fnissen avslöjar dem, fniss är aldrig tysta.
Snart är det dags att börja planera, lägga saker i ordning, ny vecka, dagis igen, utebyxor och vantar, allting redo, allt det där.

Tänkte bara visa några saker som jag tyckt om på sistone först. Vet att det, för många av oss, behövs än mer ljusglimtar i vardagens monotoni än förr.

En podcast:
Podcasten Kapitalet lyckas alltid hitta intressanta ämnen om hur världens kugghjul snurrar, utan att det blir tungt. Här lärde jag mig om maffian som tjänar pengar på avokado som de tjänar pengar på knark, om hur flygbranschen kan existera trots att resorna är så billiga och om varför asfalt är den perfekta produkten om man vill bilda en kartell. Avsnitt som ger perfekt med lagom oväntad info för att man ska kunna låta intressant när man småpratar.

(Nämen kolla, är det your’s truly som sitter och matplanerar med stans piggaste blick! Portionen under tians första kokbok på bilden, förresten. Köp den. Gör det bara.)

En maträtt:
Barnen har varsin dag i veckan då de får önska maträtt och sedan hjälpa till att laga den. Smart och idylliskt tänkte jag, tills veckan då alla önskade samma sak och vi följaktligen åt pannkakor måndag/tisdag/onsdag. (Efter det har vissa restriktioner i valet införs. Som i all skendemokratier finns ett starkt inslag av auktoritär fascism under ytan). Men ska man laga pannkakor 24/7 är det ju tur att det finns sådana med lite mer mättnad och andra näringsämnen. Som de här plättarna med gömda linser till exempel.


Ett blogginlägg:
Skrivs så himla mycket bra blogg nu va? Det bästa med världsläget, typ. Men blev väldigt svag för Egentligen skulle vi köpa en björnbärsbuske av Katarina Wohlfart på Äntligen Vilse. Katarinas blogg har länge inspirerat mig eftersom jag ser den som en bättre version av samma genre jag vill närma mig i min blogg – att utnyttja bloggformatet till max, dess möjlighet till längre texter, ett litterärt berättande om livet. Dessutom med ljuvliga, mäktiga bilder. Katarina är alltid bra men nu när bloggen lever igen är det som om hon har blivit ännu bättre. Läs och njut.



En bok:
Tycker Maria Brobergs debut Bakvatten, en komplex berättelse i glesbygd och i flera tidsplan, är så imponerande bra. Äkta romanhantverk som sitter. Kräver sitt fokus dock. Rekommenderar ej att man läser som jag försökte göra när bilden togs, det vill säga på en picknickfilt medan barn kommer springande till en från sin skogslek, drar i ens jacka och säger SKA MAN FÅ EN TILL PIROG ELLER???????


( Jamen titta där var your’s truly IGEN!  Som sitter uppkrupen i ett hotellfönster i Åbo och läser Jeanette Winterson.)

En spellista:
Vi gjorde en Spotifylista med låtar som hela familjen tycker är härliga att dansa till. En sjukt trevlig idé faktiskt, för man blir alltid på bra humör av den, och så är det som att vi har något mysigt projekt tillsammans. Man hör någon bra låt och då kan ett barn ropa  den här måste vi ha till familjelistan!, till exempel.
Sedan kan jag ju önska att det var jag som hade lagt till en låt med La Roux, och åttaåringen som lagt till Copacabanana med Sean Banan, och inte vice versa. Men man kan inte va creddig i allt, det har jag ju skrivit om förut. Brukar lyssna på Sean Banan på vägen in till sjukhuset om jag är jour och blir inringd typ 4 på morgonen. Behöver nåt som ruskar om mig då och sätter mig i annan stämning än att allt jag vill är att sova.

En uppfinning:
Nedan ser ni ett armskydd, tillverkat av en halverad toalettpappersrulle. Uppfinnaren demonstrerar användningen på bilden. “Man kan använda det om man är en mamma, som har varit väldigt otrevlig mot sitt barn. Då kanske barnet vill hålla ihop sin hand, såhär, och slå på mamman väldigt hårt! Då tänker mamman: haha! jag har ett JÄTTEVACKERT armskydd!!!”
Jag tror detta kan bli årets julklapp 2020.

ps Jag tror det ska gå att kommentera igen nu. Fast jag modererar kommentarerna, så det kan dröja ett slag innan de kommer upp. Det blev ju så mycket spam annars, ni vet.

Men släng iväg en rad vetja, nu när det går! älskar sånt. ds

 

8 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén