Nettelblad

någon som skriver.

Författare: Ulrika (Sida 2 av 208)

Nio

För nio år sedan vaknade jag en morgon av att vattnet gick.
Jag var nitton år gammal och på många sätt någon annan.
Att hon föddes den dagen var ett led i att göra mig till den jag skulle bli.

Det finns mycket att säga om att vara mamma till en nioåring. Det mesta av det kommer jag inte att skriva, eftersom det är betraktelser för mina ögon men kanske inte andras.
Att ha en nioåring handlar om att mötas, i tankar och samtal. Om att se den större människan som är på väg att slipas fram ur det lilla barnet.
Det handlar om en gemensam berättelse, de små sakerna oss emellan, och den är inte bara min att berätta.

Men att det är nio år sedan den morgonen innebär också att det är nio år sedan jag blev mamma.
Den upplevelsen är bara min, och jag är tacksam för den.
Det har skärpt min blick, skapat klarhet. Förankrat mig och fått mig att mjukna.

Förstå mig rätt – glädjen i hennes existens är inte att den ledde mig till att bli bättre.
Glädjen i hennes existens ligger i att hon existerar, i egen rätt, och allt det andra är sekundäreffekter.

Men bättre, av henne, det blev jag.
En vändpunkt i min egen historia, en av de berättelser som är mina att dela.

*

Liknande inlägg:

 

0 comments

Dilemman

I en tid av karantän tillsammans under ständigt grå himmel, under dagar då det knappt blir ljust innan det blir mörkt, vet Habanero givetvis hur man håller humöret uppe: med egenskapade dilemman. Gärna som upprepas gång på gång tills någon svarar. Med fördel precis när man har vaknat på morgonen, de där trevande minuterna innan den första koppen kaffe då man knappt vet vem man själv är, än mindre vad man har för värderingar.

“Vad är viktigast”, säger Habanero när jag häller upp snabbkaffepulver i koppen och förstrött noterar att det fanns en tid i livet när jag hällde i en tesked pulver i koppen men att jag numera alltid tar två. “Att bada bubbelpool VARJE DAG eller att alla ens barn är friska?”
“Öööh friska”, säger jag, fast tänker att de där tillfällena när de är lite lagom småsjuka så att de sover länge på morgonen har sin charm.

“Vad är viktigast”, säger Habanero när vi traskar genom duggregnet på väg mot skogen för att ytterligare en dag leka kurragömma omgivna av doften av blöt jord och mossa och barr, “att vara jätterik eller att ge alla barnen mat?”
“Öööh ge barnen mat”, säger jag, och Habanero brister ut i ett gapskratt och skakar på huvudet så det ljusa håret far över jackan.
“Men om du är JÄTTERIK kan du ju ge alla barnen mat! Om du väljer jätterik kan du ge alla barnen mat och sen kan du ha KUL.”

“Vad är viktigast”, säger Habanero plötsligt inte  när vi kommit hem från skogen. Faktiskt är det alldeles tyst. Jag hinner dricka två koppar svartvinbärste. Läsa en bok. Tänka på min roman och när jag ska börja skriva på den igen.
Sedan påminner jag mig om att man aldrig ska lita på tystnad från en pratkvarn, reser mig. Letar. Hittar.

Längst in i huset, in i sovrummet dit hon inte får gå, uppkrupen i sängen där hon inte får vara, mitt uppe i att skapa ett konstverk hon gärna får skapa men inte här. Tusen pennor omkring henne. Hon är i full färd att låta tuschen flöda över ett papper.
Och tydligen också, lite, över lakanet. En grön utsmetad fläck mitt på det blåvitrandiga.
“MEN DU VET JU”, säger jag, eller kanske är utropar i förtvivlan ett mer adekvat sätt att uttrycka det. “Du får ju inte rita i sängen.”
Habaneromunnen ett runt litet o, standarminen hon antar för att vinna tid för att komma på ett svar. Låtsas förvånad som om allt som sägs är nya besked tills hon hittar en bättre metod för damage control.
Och sedan. Släpper pennan. Händerna i sidorna.
“Men mamma. Mamma jag tänker såhär. VAD är viktigast. Lite färg på ett lakan? Eller att ens lilla flicka INTE ÄR DÖD.”
Och nå jo, om det var alternativen.
Inte finns då mycket att orda om.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

3 comments

Glimtar, december 2020

Storebror läser för lillasyster

December börjar med att jag fyller år och inte händer något revolutionerande av det. Himlarna är grått tunga, mörkret kompakt om morgnar och kvällar. Jag cyklar med barnen i lådcykeln varje morgon, ibland haglar det, smattrar mot regnskyddet jag dragit över barnen i vagnen och studsar upp i mitt ansikte. Hagelkorn som studsar mot huden en måndagsmorgon kanske borde göra en bitter, men det är ju också ett sätt att känna sig vid liv.
Folk betalar för samma känsla med svidande ansiktspeelings, detta är gratis.

Ibland när jag cyklar börjar jag sjunga. Lika ofta händer det att jag blir stoppad.
Jag sjunger Dona nobis pacem och Habanero ropar MAMMA! SLUTA GENAST! Det är så pinsamt!
Jag sjunger Love will tear us apart och Lilla Gubben säger stillsamt Mamma. Du vet vad vi har sagt.
Jag sjunger Rave religion, rappar der club ist unser gottenhaus och Habanero utbrister: Mamma! Du måste förstå. Du är SÅ pinsam. Tänk om någon tror att du är tokig? Tänk om någon ställer sig och skriker, såhär: EN GALEN KVINNA KOMMER CYKLANDE!

Hela tiden, detta mastigt väldiga grå.
Jag tänker på hur de skriver i Mega Vego-kokboken om den vegetariska matlagningens ständiga jakt på tuggmotstånd och konsistens, jag tänker att hela den här tiden är en jakt på tuggmotstånd och konsistens. Jag vill fylla den med grovhackade nötter och rulla den i panko.

Så på vägen till jobbet efter dagislämningen vrider jag upp volymen i lurarna och lyssnar på Rave religion på max för att allt man behöver i en tid när solen aldrig tränger genom molnskiktet är att livet låter som 90-tal fast det händer nu. Låter regn och hagel och vindar skölja över mig och benen jobba som om det är ett spinningpass. Jag lär mig hela låtens tyska rap-parti utantill. Anmäler mig till en distanskurs i språk för att känna att det finns ett liv som händer framåt fast det känns som att jag bara rör mig i cirklar. Badar i kallt hav, igen. Duschar så varmt att huvudet tystnar. Häller så mycket srichachasås på fredagstacosen att ögonen bara rinner.
Konsistens, tuggmotstånd, man gör vad man kan, hagel och kallbad ge mig något som känns.

Sedan är det fallen som ökar, också här, och coronasmitta på barnens dagis och en torsdagskväll ringer telefonen och en smittskyddssköterska meddelar att de två minsta behöver sitta i karantän. Snäva cirklar blir mindre när jag blir hemma från jobbet en vecka tidigare än den planerade julledigheten. Det är svårt att hitta konsistensen i ett hem med barn som klättrar på väggarna, det är svårt att hitta tuggmotståndet i skogen i två plusgrader och duggregn, men det går, där också. De flyktiga stunderna av lycka: när storebror läser för lillasyster. När alla syskonen leker i en hög på golvet så de till slut inte vet var den ena börjar och den andra slutar. Kurragömmalek i skogen, att ligga tillsammans med Habanero under en gran och känna doften av fuktiga lavar och barr. Kvällspromenader och saffransbullar, mjölkchoklad och yogapass, tunnbrödsbakning och att ta på sig den tjockaste morgonrocken efter duschen, pistageglass och löppass, litteratur och att spela gitarr.

Att ligga i soffan och titta på sina små när de dansar på vardagsrumsgolvet, svettiga i håret, så upptagna av dansen att de inte kommer ihåg att skrika åt mig att jag är pinsam när jag sjunger med i låten, this is rave religion feel the beat of your heart this is rave religion we build bridges of love
och: genom dessa stunder av stadga möjliggörs att detta mos som är slutet på året trots allt håller ihop.
Ibland smakar det till och med gott.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

8 comments

Långa spröt

På sistone har jag tänkt mycket på den långsprötade silverfisken. Tanken på den har slingrat sig in bland andra tankar som obehag gör, först smygande som migrän på uppseglande, ett diffust illabefinnande man inte hittat ord för ännu, en mardröm som dröjer sig kvar efter natten men med detaljerna utsuddade. Och sedan: det diffusa övergår i konturer, orostankarna till konkret handling.
Övergången från att tänka på den långsprötade silverfisken till att googla dess namn.

Det började med något internetforum, det börjar väl alltid så. Någon sa: det finns silverfiskar som blir dubbelt så stora som vanliga silverfiskar och de lever inte bara i badrum. De behöver inte fukt för att överleva.
De kan finnas i hela ens hus, de är svåra att bli av med.

Farliga är de egentligen inte. Men vem vill ha en slingrande sprötförsedd varelse i sin mjölpåse.

Det började med något internetforum, det börjar väl alltid så, och som ett slag i magen såg jag framför mig två silverfiskar jag såg för några månader sedan i ett av husets rum. I ett rum som inte var badrummet.
Var de inte väldigt stora för att vara silverfiskar?
Månne dubbelt så stora som en vanlig silverfisk?

Jag läste igenom hela Flashbacks tråd om hur man blir av med silverfiskar. Jag läste artiklar om den långsprötade silverfiskens karakteristika och hur den brukade vara ett problem i Norge men nu spritt sig till oss alla. Jag lärde mig allt om rödcederolja. Jag låg i sängen om kvällen, knep ihop ögonen, och försökte minnas de där eländiga varelserna. Var de, som mina källor angav som typiskt, mörkare än en vanlig silverfisk? Var de exceptionellt stora, så stora som upp till två centimeter?

Jag tänkte på hur svårt jag har att uppskatta storlekar, ens i realtid, hur svårt är det då inte att uppskatta en storlek i ett minne?
Jag tänkte på inledningen till podcasten Serial, när journalisten Sarah Koenig pratar om hur svårt det är att minnas vad man gjorde en helt vanlig dag för sex veckor sedan. Hur svårt är det då inte att minnas storlek och färg på två silverfiskar man såg i augusti?

Jag dammsög med en känsla av meningslöshet, eftersom det kanske redan var för sent. På internet stod det att när den långsprötade silverfisken väl har kommit in i ens hem är den mycket svår att bli av med.
Försiktighetsåtgärder förgäves efter fullbordat faktum.

Men så en kväll, när kvällspromenadshimlen doftade vinternatt, och när jag återigen hamnade på silverfisktråden på Flashbback när jag kommit hem, vaknade något inom mig.
Påminde mig om hur oro är en konstruktion vår hjärna skapar för att förbereda oss för något som ska komma, inte något som redan är här.
Om hur lite vi vet om sanningen i minnet av något som kanske var. Om hur lite vi vet om vad det innebär för vad som komma skall. Att det enda vi kan veta är det som faktiskt är.

Såg upp, såg ut över alla mina rum, och såg dem för vad de faktiskt var.
Att just här, just nu, såg jag inga silverfiskar – med eller utan långa spröt och dubbel storlek. Att i denna ro, i detta ögonblick av lugn, kunde jag tillåta mig att vila. Spara energin och kraften till den dag ett sådant problem faktiskt dyker upp.
Och sedan stängde jag ned datorn.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

3 comments

Debuten

Svartvit hav sett från färja

Den första gången är jag ensam.
För att det är så jag tycker om att närma mig utmaningar. För att det är så jag kan ge upplevelsen mitt fulla fokus.
För att i mitt eget sällskap är jag inte rädd.

Här finns bara jag och mina upplevelser, i en total närvaro.
Den isande brännande domnande smärtan i mina fötter när jag går över trädäckets blandning av snö och is. Vinande snöblandat regn som piskar mot min huttrande baddräktskropp, från sidan, pilar mot huden. Himlens oändliga grå, mulen natt upplyst av stadens ljus. Doften av klor från utomhuspoolen bakom mig, doften av salt och tång från havet som jag närmar mig.

Senare ska jag läsa någonstans att man inte ska göra det själv, alltid i sällskap, det är tryggast så.
Men tänka: det måste handla om kallare vatten, svårare miljöer, sånt som att kasta sig ned i en isvak och sjunka under ytan. Inte att gå längs trädäcket, nerför en stege, hålla sig fast medan man låter kroppen sjunka ned i novemberhav.

Det finns ett fiskstim vid stegen, badhusets ljus lyser upp dem, silvriga ränder mot mörkgrått hav. Jag petar med en tå i vattnet för att få dem att förflytta sig. De är kvar.
Jag är räddare för fiskarna än för kylan, men nu är jag redan här.
Jag är redan här, och jag har bestämt mig.
I det läget finns det – aldrig – något som kan stoppa mig.

Den första gången är jag tyst. För att jag närmar mig utmaningar under tystnad.
För att jag aldrig har varit rädd för tystnaden.
Det är i den alla upplevelser får plats.

Och jag stiger ned i vattnet, och fiskarna far undan. Jag stiger ned i vattnet, och känner kylan skölja över kroppen, intensiv och omslutande på ett sätt som kräver all uppmärksamhet, som inte tillåter en enda tanke att existera, som inte tillåter något annat än just det här ögonblicket att existera.

Sedan, sekunden efteråt, kommer tankeförmågan tillbaka. Jag tänker på sommaren, när man kastar sig i från bryggan, att det är när man doppar huvudet under vattenytan som det verkligen händer.
Att det först då man känner doppets fulla kraft, att det är först då doppet dröjer sig kvar efteråt i kroppen, och jag böjer mig ned.
Som om det inte fanns ett val.
Kör ned huvudet under vattenytan,
låter allting ske i sin fulla kraft,
som om det alltid var på det här viset det var tvunget att ske.

På vägen tillbaka till poolen tänker jag: jag kommer inte att klara de sista stegen innan jag kommer ned i det varmare vattnet.

Men klarar det, för att man klarar allt, det är när de sista stegen känns som svårast som man vet att det blir värda att gå.

Det går en kvart.
Sedan går jag tillbaka till havet för mer.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

2 comments

Söndagsplock vecka 49

Hej, nu är det söndag igen, snart är de inte så många kvar, det här årets söndagar. Den här veckan har jag bloggat mindre än vad jag tänkt mig. Beror tyvärr inte på något bombastiskt det är min födelsdagsvecka-arrangemang, utan bara det där Underbaraclara kallar dagar man vaknar i källaren. Varit på ett trögstartat humör, saknat ett vanligt luststyrt driv. Som ett barn av min tid började jag genast leta orsaker och åtgärder: kanske har jag åldersångest trots allt och ogillar födelsedagsfyllandet? Kanske måste jag äta D-vitamin? Byta karriär? Sluta skriva? Börja yoga dagligen? Sluta vara sparsam och börja konsumera som om ingen morgondag finns?

Men egentligen behöver jag ju inget av det där. Jag behöver bara konstatera att vissa dagar och vissa veckor dröjer det innan man vevas igång. Det kan vara helt fine, det går oftast över, det går över på ett mindre ansträngande sätt om man bara låter det hända istället för att se det som ett bevis på att någonting är fel.

Och så kan man låta sig starta lite trögt, men inte helt stanna, för då kan man fastna i det där segstartade. Och lagom till söndagen åtminstone orka skrapa ihop sig till ett gäng söndagstips. Nu raskt vidare till dem.

Ett podcastavsnitt: Investigating the historic eruption of Mount Vesuvius i Science Weekly

Älskar podcasts som är bildande kring ämnen jag absolut inte behöver kunna någonting om. Lyssnar därför på nästan alla avsnitt av Science Weekly från The Guardian. De intervjuar forskare och vidgar perspektiv om allt från covid-19 till alger i alperna till… tja, historiska vulkanutbrott. Framförallt för lite låga dagar eller om man har prestationsångest tycker jag det är så skönt att få bejaka sin nyfikenhet men inte kunna drabbas av vänta-jag-måste-pausa-och-lyssna-om-så-jag-inte-missar-nåt som jag kan drabbas av om jag lyssnar på exempelvis en psykiatri- eller medicinrelaterad podd. Samma känsla som med podcasten Staden, som jag tipsade om i det här inlägget. 
Dock varning för att Vesuvius-avsnittet kan kännas lite makabert, som när forskaren engagerat snackar om hjärnor som omedelbart förångas av hettan, typ.

Patrik och pensionärsmakten av Malin Klingenberg och Joanna Vikström Eklöv

(Bild från Schildts&Söderströms).

Ett boktips: Patrik och pensionärsmakten av Malin Klingenberg och Joanna Vikström Eklöv

Jag ska erkänna det: veckans boktips har jag inte läst själv. Ska man peka på något som gjort att jag haft sådana där källardagar så är det kanske att jag läser för lite. Ska gå igenom tipsen i inlägget om hur man hinner läsa böcker igen och börja om, livet blir så mycket bättre när jag bokslukar.
Hur som helst: denna “äventyrsroman för 6-9-åringar”, enligt förlagets beskrivning, älskar Storasystern något oerhört. Hon hälsar även att gränsen absolut inte behöver gå vid nio år och att alla som gillar spännande, välskrivna, roliga och intressanta böcker kan läsa denna bok. Hon lyssnar på den som ljudbok, och säger att den finlandssvenska författarinläsningen är ett starkt plus. “Om man gillar ettan, kan man se fram emot att läsa tvåan, eller min favorit – trean! ÅÅÅH den är så bra”, hälsade hon också när jag frågade vad jag kunde skriva om jag tipsar om boken. driv. Så fint att se ett barns ögon lysa när hon pratar böcker.

Storebror läser för lillasyster

Ett blogginlägg: Verklighetsförvrängningar och sådana episoder hos Naleis Nätt

En av mina favoritbloggare Linnea bloggar varje dag under 21 dagar och ingen hade väl kunnat vara lyckligare än jag. Linnea har förmågan att kunna skriva om lite vad som helst och knyta ihop det på ett sätt som alltid gör det intressant att följa. Samt att hålla en estetik i bilder och bloggdesign som känns tydlig, det hänger liksom ihop. Det är typ som att se en lågbudget-indiefilm som är bättre än alla stora produktioner man har sett det senaste decenniet, man ba det är ju såhär det ska va. Det krävs inte resurser, bara lite KÄNSLA. (Kategorier som är allitterationer, bara en sådan sak…). Hade kunnat länka vilket inlägg som helst på sistone men tipsar om det här kring att under korta ögonblick plötsligt uppleva ljud som aggressiva. Tyckte det var så extremt intressant.

 

Sådär. Nu avslutar vi den här veckan. Adjöken!

 

 

5 comments

28

 

 

Idag fyller jag 28 år och det finns mycket man hade kunnat säga om det.
Att jag typ föddes lillgammal och sedan aldrig slutade vara det.
Att jag har upplevt saker, bär på så många historier, att det känns som en livstid men att det finns tid kvar. Om man bortser från all oförutsägbarhet som gör att man aldrig vet hur länge det pågår, utgår från statistik och genomsnitt, finns det så mycket tid kvar.

Jag har haft åldersnoja sedan jag var typ tolv, haft en känsla av att tiden rinner ifrån mig, att plötsligt har jag den inte mer.
Förknippar det med att jag har varit så van vid att vara ung och någonting. Ung och begåvad, ung och lovande, ung och ambitiös. Jag brukade skriva med en känsla av att vara jagad av tiden. Mitt skrivande var bra för min ålder, ju äldre jag blev, desto mindre exceptionellt skulle det vara, trodde jag. Begåvad tonåring, stod det i mitt första personliga refuseringsbrev.

Svårigheten är förstås att ungdom är en opraktisk identitet att försöka odla. Det enda som är säkert, så länge man fortsätter att leva, är ju att man blir äldre.
Och ungdom var – apropå att alltid ha varit lillgammal – aldrig en unique selling point jag kände mig särskilt bekväm i. Jag bar ungdomen som ett klädesplagg man inte gör sig av med för att man tänker att det borde passa, man vill så gärna vara den sortens person som klär i det här.
Men det finns ingen morgon man med glädje skulle ta det på sig.

Att passera tjugofem var en befrielse, efter det har jag för varje år fått känna att jag växer in i någonting som är där jag egentligen hör hemma. Jag tror att jag har några år kvar av den upplevelsen. Kanske blir medelåldern tiden när mitt sinne har sin prime time.

Behöver inte längre vara ung&begåvad, får bara vara jag.
Visar sig, till viss överraskning, att det räcker alldeles utmärkt.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

7 comments

Söndagsplock vecka 48: NaNoWriMo-special del 5

(Bild från Unsplash).

Ytterligare en vecka, ytterligare en söndag. Vädret är annorlunda än när jag började skriva söndagsplocksinlägg i våras. Världsläget är sig ganska likt.
Man behöver saker att roa sig med, man behöver saker för att känna att det finns något som pågår, att allting inte är gröt. Kanske kan några tips en söndag ibland hjälpa till med det.
Detta är den sista söndagen i november, och den sista söndagen under NaNoWriMo 2020 (jag har skrivit mer om nano här.)
Därför är alla tips denna vecka skrivrelaterade, precis som de andra söndagarna under november. Nästa vecka är det vanliga spretiga tipsandet tillbaka. Fasen vete om det är bättre i en extremnischad tid, men det är min blogg och jag spretar om jag vill det.

Tidigare inlägg med skrivrelaterade tips hittar ni här:

 

Nu. Raskt vidare till tipsen.

Skriv på av Elizabeth George

En bok om skrivandets hantverk: Skriv på! av Elizabeth George

Skriv på av brittiska deckarförfattaren är som ni ser en välläst bok i min hylla. Att jag fick och läste den första gången när jag var tretton kan förstås också bidra, den här har jag bläddrat i under femton års tid. Men av goda skäl. Elizabeth George går igenom hela sin (väldigt systematiska och fyrkantiga) skrivprocess från början till slut. Boken är lika saklig och organiserad som Elizabeth George tycks vara i sitt skrivande – det är gediget, med många exempel från både de egna böckerna och annan skönlitteratur, och täcker alla viktiga aspekter av skrivandets hantverk, från karaktärsutveckling till dramaturgi. Min egen skrivprocess skiljer sig väldigt mycket från Elizabeth Georges. Hon är helt uppenbart en skrivperson som behöver förbereda väldigt mycket innan hon kastar sig in i själva skrivandet. Jag är någon som måste skriva-skriva-skriva, och sedan vaska fram det som är guld bland all skit. Båda processerna tar tid – man lägger bara tiden i lite olika delar av processen. Men boken lämpar sig väl för den som är intresserad av att börja analysera olika delar av sitt skrivande, se vad som kan förbättras, hitta orden för vad som saknas i en text som inte riktigt känns hel. Den berör alla huvudkomponenterna i en roman och på så sätt får man utgångspunkter till hur man kan fundera kring det egna skrivandet.

(Bild från Unsplash)

Instrumentell musik att skriva till: Portico Quartet

Prickly pear  har länge varit en av mina favoritlåtar, rört vid något i mig som annan musik inte kommer åt. Har skrivit om den i tidigare söndagsplock, om hur den är som det skira ljuset i årstidsväxlingar, som lugnet när man får paus mellan förlossningsvärkarna, som de få sekunderna mitt i en tid av en avgrundsdjup sorg som man känner lättnad. Trots detta är det först nu som jag på allvar börjat lyssna på andra låtar av jazzbandet Portico quartet. (Säkert finns det något mer fancy bestämningsord på vilken typ av jazz de spelar, men nu är jag inte någon musikjournalist). Här finns samma bitterljuvt sköra kombination av melankoli och lättnad, av det spröda och besinningslösa i en sällsam blandning. Djupt inne i de tyngsta och mäktigaste delarna av mitt projekt slår jag på Portico Quartet, försvinner in.

(Bild från Unsplash).

En podcast: Författarpodden

En gammal klassiker till skrivpodd är Författarpodden med författarna Agnes Hellström och Frida Skybäck. Görs inga nya avsnitt men finns ett lagom gäng att lyssna igenom. Flera av poddarna jag tipsat om den här månaden är väldigt skrivtekniskt inriktade, eller med ett visst upplägg – här har vi mer snackpodd men med skrivtema. Skön när man känner att man vill vara omgiven av ett skrivande sammanhang men kanske inte har vänner som själva skriver, det blir ett bra sällskap för den ack så viktiga pauspromenaden i ett längre skrivpass.

(Bild från Flora Wiström.)

Ett blogginlägg: 4 tips till den som skriver från Flora Wiström

Gillar ju Flora Wiströms skrivande som ni vet, framförallt när hon tar sig an den litterära potentialen i bloggberättandet. Tycker hon är bra på att skapa en atmosfär i inlägg kring skrivandet, som ger skrivsug och samtidigt en ödmjukhet inför det svåra och märkliga i skrivprocessen. Hela spektrumet ryms, precis lagom blandning av varsamhet och pepp. I det här inlägget (som har ett par år på nacken) ges fyra tips till den som vill skriva.

 

Det var allt för mig den här söndagskvällen. I nästa vecka tänkte jag skriva lite om hur det gått med skrivprojektet, om jag hinner, och så ska jag fylla tjugoåtta år. Alltid, ända sedan barnsben, känt en mycket stark koppling till Britney Spears eftersom vi har samma födelsedag (datumet alltså, inte året).
Ha nu en fin vecka. Tänd några ljus, drick lite te, ät en pepparkaka, och kanske, om det är vad ni vill: skriv.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

0 comments

Bibliotekarien

Svartvit bild på storasyster och lillebror i skogen.

Jag trodde att hon skulle bli avundsjuk när han lärde sig läsa.
Storasystern, som älskar ord och berättelser men har haft svårt när de hamnar på papper. Som kan lyssna med en uppmärksamhet jag avundas och minnas muntliga instruktioner som en gud men behövt träna på att hantera själva texten, detta med bokstäver på rätt plats vid rätt tillfälle.
Och så Lilla Gubben. Som har bildminnet, detaljsinnet, en sådan som kanske inte hör vad man säger för att han är upptagen med att studera någon liten detalj som ingen märker, men som suger i sig ordbilder som ingen annan.

Lilla Gubben, som ingen har tränat i läsning men som tränat sig själv. Om kvällarna har han suttit i nattlampsskenet i sitt rum och ljudat Pixiböcker för sig själv. Ingen har fått lyssna, för Lilla Gubben visar inte upp någonting innan det är färdigt.
Ingen, tills han en kväll bestämmer sig för att gå upp ur sängen och visa sin storasyster vad han kan. Jag hör det medan jag plockar med disken, den försynta knackningen på dörren till hennes rum, ett lyssna på det här.
Jag förbereder mig på avundsjuka.
Får bara höra stolthet.
“MAMMA!”, skriker hon så att Habanero kommer rusande ur sin säng för att se vad som står på, “VET DU VAD HAN KAN!!! HAR DU HÖRT VAD HAN KAN!!!”
Och sedan, med lägre röst, bara mot honom. Medan hon lägger armen om honom där i dörröppningen, med trygghetens värme leder in honom i rummet.
“Nu är du en stor pojke, en riktig läspojke. Nu ska du få titta på alla böcker för stora barn, som jag har i mitt rum.”

Och jag tänker att jag varit naiv, vad hade jag förväntat mig. Hon är ju en storasyster, hon är stolthetens själva källa.
Avundsjukan sköts kanske av småsystrar, till exempel Habanero, som lägger sig utanför sin storasysters rum och gallskriker i protest mot att hon inte kan läsa. (Men så stort kan lidandet ändå inte varit, för efter en stund tycker hon att det är obekvämt att ligga där på golvet, avbryter sitt skrik, går och hämtar en kudde och ett täcke och lägger sig sedan på golvet och börjar skrika igen under mer bekväma omständigheter.)

Redan nästa dag kommer Storasystern hem från skolan med ryggsäcken full med böcker hon tror ska passa Lilla Gubben. Med hjälp av det där otroliga hörselminnet återberättar hon i detalj sin konversation med skolbibliotekarien. Jag sa “Har ni böcker som passar en pojke i sexårsåldern som läser väldigt bra?” och då sa hon “Kanske det men det beror lite på, vad är han intresserad av ?” och då sa jag “Minecraft” och…
I en av böckerna fastnar han, sitter rak i ryggen och andas knappt medan han läser.
“Jag tänkte att den skulle passa dig”, säger Storasystern och stryker honom lätt över håret, “just att du gillar Minecraft och så. Jag har redan frågat på biblioteket om det finns fler böcker om Minecraft. De är lånade av någon annan just nu. Men om du vill kan jag ställa dig i kö.”
Tonfallet som hos en pr-kvinna, någon med kontakterna, som känner någon som känner någon som kan fixa en köplats till att bli medlem i en exklusiv klubb.
Och han ser upp ur sin värld av ord,  som väckt ur en dröm, ser på henne med de mörka ögonen som om han först nu riktigt märker att hon är där.
“Åh ja”, säger han, nickar åt sina egna ord, “det vill jag gärna.”
Och jag förstår att en bättre guide till en värld av läsande än en storasyster, det kan man tydligen inte ha.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

1 comments

Svarta veckan

kvinna går i solnedgång

Nu är det black week, jag lärde mig uttrycket i år, känner mig tusen år gammal. Black Friday kändes som en nymodighet och nu är den en hel vecka.
Jag cyklar genom hällregn som känns varmt trots att det är november och tänker att det finns så många saker jag hellre gör än att konsumera. Jag har distanskurs med jobbet, steker tunnbröd medan jag ser på föreläsningar om neuroanatomi, och tänker att det finns så många oväntade livskickar som inte handlar om att köpa sig till att bli någon annan. Jag spelar vändtia med Lilla Gubben,kortleken har vi köpt på Emmaus för 50 cent, han blir så exalterad att han ställer sig på knäna på stolen och nästan ramlar av, och jag tänker att det finns mycket i ett gott liv som inte behöver kosta.

Jovisst kan det vara så att man i förväg tänkt ut något man behöver köpa oavsett, har kollat vad normalpriset är, jämför det med  reapriset på den så kallade black week, och kanske köper.
Precis som det finns de som kan dricka ett halvt glas vin och sedan är det bra så och de som alltid dricker på ett sätt som gör eftersmaken allt för bitter.
Precis som vissa tar en kaka till kaffet och andra alltid tio, trots att de mår illa sen.

Men visst är det många som kommer att handla något man egentligen inte visste att man ville ha, för att få uppleva känslan av att någonting händer, den där stunden som glimrar till, ett tomtebloss i hjärnan i ett november som annars är så grått.

Det finns en frihet i att känna att man kan köpa vad man vill.
I den friheten ingår också att ha råd att välja bort, att veta att man redan har det man behöver.
Med friheten att välja bort kommer andra friheter. Att inte vara beroende av sin inkomst för att hela tiden kunna köpa grejer. Att veta att man kan leva på mindre. Det ger ett oberoende. Att kunna lämna ett jobb, en relation, en bostadssituation. Många har aldrig ett sådant val för att den inkomst man har faktiskt är precis vad man klarar sig på, alltså existensminimum-klarar-sig-på. Men om inkomsten ökar och basbehoven är tillfredsställda måste man inte fortsätta skapa sig ofrihet genom att konsumera bort sitt överskott.

Så det är black week och jag kickar på att avstå. Det är inte sakerna jag behöver.
Det är känslan av att komma in i värmen med ett regnväder i håret, det är att gnugga näsa med en femåring, det är att läsa en bok i soffan, det är frysta hallon som karameller i munnen, pistaschglass, mjölksyra i låren i den tuffaste backen, andfåddheten som stillnar när man är uppe på krönet.
Det är allt som är ett liv, och vad reklamen än hävdar så är det inte genom grejerna du köper det.
Vad annonsbilderna än försöker få dig att tro så kan valet vara ditt.

Liknande inlägg:

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

2 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén